måndag 17 juni 2013

Mammografi Del 6

Idag har jag varit på Onkologen och det har tittats, klämts, jämförts och tryckts. Diagnosen är sammanväxt av bindväv. Proverna visar INGA spår eller tecken på cancer!!!! 

Det känns som att jag fått livet i present!!! Fastän jag så nyligen blivit brutalt medveten om hur skört livet är, blev det ytterligare lite tydligare nu när det gällde mig, och dessutom mig som ensamförälder. Jag ska verkligen försöka göra allt jag kan för att förvalta den gåva som livet är, ta vara på livet, inte låta mina fördomar om hur jag tror att andra tycker att jag ska vara och leva styra mig - och är det inte fördomar, utan andra verkligen har en åsikt om hur jag ska agera, så får det vara deras problem! Nu ska jag leva livet på det sätt som jag tror blir bäst för mig och mina barn! Kanske inte blir några revolutionerande förändringar idag, men kanske tillräckligt för att folk ska börja reagera. Inte i morgon kanske, och inte heller på onsdag, men på torsdag kanske, eller kanske på självaste midsommarafton -who knows!?

Även idag fick jag ett givande samtal med överläkaren jag träffade. Vi talade lite om förändringen av mina bröst, och det stod i min journal att jag gått ner 10 kg nyligen. Jag frågade henne om det stod varför, det gjorde det inte, men så tittade hon på mig och sa; du har haft sorg.... Då visade det sig att hon vid 44 års ålder förlorat sin man i sjukdom på sex månader från diagnosen ställts, hon hade då haft två barn runt 10 årsåldern. Vi pratade lite runt det och saker hon berättade gav mig kvitto på att jag ÄR på rätt stig, att jag inte ska tänka så mycket på hur saker "borde vara" och hur man "borde tänka", har man inte gått i mina skor har man inte rätt att dömma mig, punkt slut!!!

Ett varm tack till alla som tänkt på mig och bett för mig under den ovissa väntan på provsvar!!! Jag hoppas att ni som hittat min blogg genom att söka på cancer osv kommer fortsätta läsa min blogg, även om jag hoppas att den aldrig mer kommer handla om knölar, cancer eller andra tråkigheter! 

Kram till er alla!!!

onsdag 12 juni 2013

Mammografi Del 5

Vet inte om jag skrev i förra inlägget, att oavsett provsvar så ville mammografin remittera mig till Bröstmottagningen för att avgöra om; knölen skulle vara kvar, eventuellt tätare kontroller och så vidare. Det var även den avdelningen som skulle rapportera mina provsvar, men eftersom de hade ganska lång väntetid fick jag förhandlat till mig att läkaren på mammografin skulle ringa mig på måndag, den 17e juni....

Idag fick jag brev från Bröstmottagningen/Onkologkliniken.... Jag har fått tid hos överläkare JLS, på måndag kl 09:30. Vet inte hur jag ska tolka detta!!! Har två scenarion....

ETT/ På remissen kan mammografin skrivit att det "brådskade" och att jag lyckats få en återbudstid som råkar sammanfalla med den dagen som jag skulle få provsvaren via telefon......

TVÅ/ Mammografin har fått provsvaren och de var inte bra, vill inte lämna detta till mig via telefon och ringer Bröstmottagningen i "panik" som lyckas vaska fram en tid åt mig på måndag!

Det enda som känns positivt i detta, är att brevet är daterat den 11e och då hade det bara gått 2 veckor sedan provtagningen, och provsvaren skulle dröja 3-4 veckor.

Jag tycker att jag har lyckats behålla mig så positiv det går genom allt som hänt, genom sorg, genom väntan på besked.... Lyckats tänka positivt, behållit mig själv i nuet, inte spekulerat med massa "om" i framtiden, men nu vet jag inte om jag orkar längre. Känner mig totalt dränerad på all styrka och "optimism" som jag lyckats uppbåda, vill bara skrika rätt ut; DET RÄCKER NUUUUUUUU!!!!!!!

...dagens fråga, ska en blogg som började som en sorgebearbetning vid en stor förlust övergå till en
blogg om cancer och kampen emot denna med två små barn i bilden, som då riskerar att bli HELT föräldralösa...

                                                           FUCK CANCER!!!

 

måndag 3 juni 2013

Steg för steg...

Sedan olyckan har jag burit Hs ring i en kedja runt halsen, varje dag. Om jag upptäckt på vägen till bilen att jag glömt den, har jag vänt tillbaka och hämtat den. Den 26:e maj var det ett halvt år sedan olyckan och jag bestämde mig för att det var sista dagen som jag bar ringen där, i alla fall "slaviskt" varje dag. Jag känner att jag kommer alltid bära H med mig i mitt hjärta, och jag sörjer inte mer eller mindre för att ringen hänger där och dinglar, men jag känner att den håller mig tillbaka på något sätt i dåtiden, det som en gång var, när H fanns här med oss....

Kanske lite svårt att sätta ord på så att känslan går fram, men jag kände att det var dags att jag markerade för mig själv, att NU ser jag framåt. Jag har inte "råd" att bli kvar i det som en gång var, jag måste finnas här och nu, för mina barn, för nya chanser i livet, för att leva livet!

Jag kanske är otäckt realistisk, men jag tänker som så, att vad jag än gör så kommer H inte tillbaka, döden är definitiv. Därför har jag inte heller råd att bli fast i det "som kunde vara", den framtid som var tänkt för oss. För det första för att den aldrig kommer att inträffa. För det andra för att jag inte har en aning om hur den skulle te sig. Det är så lätt att fastna i "det som kunde vara" och tro att det hade varit en helt perfekt, smärtfri, friktionsfri, problemfri och alldeles underbar tillvaro... Tror det viktiga här är, att komma ihåg att vardagen var inte alltid så, det fanns dagar som var skit!

Jag säger absolut inte att jag och H var på väg ifrån varandra!!! Jag säger bara, att jag KAN INTE med full säkerhet säga, att min framtid kommer vara sämre nu, än vad den varit om jag delat den med H, och att det kan vara viktigt att reflektera över det, när det gäller tänket om framtiden. I det här resonemanget så måste jag givetvis bortse från de oerhört tragiska omständigheterna som gjorde att H inte längre delar min vardag, DET kommer jag aldrig över däremot, finns ingen rättvisa i det över huvudtaget.


I fredags tog jag min Civilekonom examen. Jag har kämpat med min uppsats tillsammans med S hela vårterminen. Det har inte varit lätt, men jag har gjort det för Hs skull, för att det var det här vi kämpade för, med tid, pengar och ibland husfriden som insats. Det var HIT vi hade planerat, det var examen vi kämpade för. Men det var också "allt". Efter examen hade vi inga konkret uttalade planer eller mål, bara lite småpratat om att söka nya jobb, kanske byta bil osv.... Så i lördags kände jag att jag hade min första dag, där jag inte var "styrd" av planer, en dag där jag inte behövde leva upp till redan uppställda förväntningar och det kändes ganska skönt, men underligt på samma gång. Det var ännu en "milstolpe" för att skapa min och barnens nya framtid, på våra villkor.

Tro nu inte att jag "gått igenom sorgen" efter H, att jag är "färdig" och ute på "andra sidan" som vissa så fint uttrycker det. Så är det inte! Sorgen bär jag med mig, det kommer jag alltid göra, men den är hanterbar, jag har hittat en ny vardag, nya rutiner som funkar för oss. Visst kan jag fortfarande känna vemod över att det som "kunde vara" inte blev, men jag är också ganska nyfiken på vart det "nya" livet för oss!

Allt detta med fokus på framtiden, inte det som var eller det som hände. H kommer alltid att finnas i mitt och barnen hjärtan, alltid älskad - aldrig glömd!

Kram!