Steg för steg...

Sedan olyckan har jag burit Hs ring i en kedja runt halsen, varje dag. Om jag upptäckt på vägen till bilen att jag glömt den, har jag vänt tillbaka och hämtat den. Den 26:e maj var det ett halvt år sedan olyckan och jag bestämde mig för att det var sista dagen som jag bar ringen där, i alla fall "slaviskt" varje dag. Jag känner att jag kommer alltid bära H med mig i mitt hjärta, och jag sörjer inte mer eller mindre för att ringen hänger där och dinglar, men jag känner att den håller mig tillbaka på något sätt i dåtiden, det som en gång var, när H fanns här med oss....

Kanske lite svårt att sätta ord på så att känslan går fram, men jag kände att det var dags att jag markerade för mig själv, att NU ser jag framåt. Jag har inte "råd" att bli kvar i det som en gång var, jag måste finnas här och nu, för mina barn, för nya chanser i livet, för att leva livet!

Jag kanske är otäckt realistisk, men jag tänker som så, att vad jag än gör så kommer H inte tillbaka, döden är definitiv. Därför har jag inte heller råd att bli fast i det "som kunde vara", den framtid som var tänkt för oss. För det första för att den aldrig kommer att inträffa. För det andra för att jag inte har en aning om hur den skulle te sig. Det är så lätt att fastna i "det som kunde vara" och tro att det hade varit en helt perfekt, smärtfri, friktionsfri, problemfri och alldeles underbar tillvaro... Tror det viktiga här är, att komma ihåg att vardagen var inte alltid så, det fanns dagar som var skit!

Jag säger absolut inte att jag och H var på väg ifrån varandra!!! Jag säger bara, att jag KAN INTE med full säkerhet säga, att min framtid kommer vara sämre nu, än vad den varit om jag delat den med H, och att det kan vara viktigt att reflektera över det, när det gäller tänket om framtiden. I det här resonemanget så måste jag givetvis bortse från de oerhört tragiska omständigheterna som gjorde att H inte längre delar min vardag, DET kommer jag aldrig över däremot, finns ingen rättvisa i det över huvudtaget.


I fredags tog jag min Civilekonom examen. Jag har kämpat med min uppsats tillsammans med S hela vårterminen. Det har inte varit lätt, men jag har gjort det för Hs skull, för att det var det här vi kämpade för, med tid, pengar och ibland husfriden som insats. Det var HIT vi hade planerat, det var examen vi kämpade för. Men det var också "allt". Efter examen hade vi inga konkret uttalade planer eller mål, bara lite småpratat om att söka nya jobb, kanske byta bil osv.... Så i lördags kände jag att jag hade min första dag, där jag inte var "styrd" av planer, en dag där jag inte behövde leva upp till redan uppställda förväntningar och det kändes ganska skönt, men underligt på samma gång. Det var ännu en "milstolpe" för att skapa min och barnens nya framtid, på våra villkor.

Tro nu inte att jag "gått igenom sorgen" efter H, att jag är "färdig" och ute på "andra sidan" som vissa så fint uttrycker det. Så är det inte! Sorgen bär jag med mig, det kommer jag alltid göra, men den är hanterbar, jag har hittat en ny vardag, nya rutiner som funkar för oss. Visst kan jag fortfarande känna vemod över att det som "kunde vara" inte blev, men jag är också ganska nyfiken på vart det "nya" livet för oss!

Allt detta med fokus på framtiden, inte det som var eller det som hände. H kommer alltid att finnas i mitt och barnen hjärtan, alltid älskad - aldrig glömd!

Kram!