ville han att jag skulle lägga pepparkakor under granen till tomten.
I morse stod det en liten bricka under granen med ett glas med liiiiite julmust,
lite pepparkakssmulor och ett clementinskal. Där fanns även en lapp där det stod
"Tack Gustav & Stina för pepparkaka, julmust och clementin! God Jul önskar Tomten".
Barnen var eld och lågor, tomten hade verkligen varit här i natt!!!
Sedan fick de öppna de åtta små paket som låg under granen, serietidningar,
små radiostyrda bilar, lera och små pirater/princesspuzzel. Barnen blev överlyckliga över sina julklappar och leker nu tillsammans medan jag fixar lite frukost (och bloggar)
Det har inte hänt på länge, på drygt fyra veckor har jag inte känt någon riktig glädje,
men idag hände det, äntligen!!! Jag känner glädje & värme ända in i hjärtat
och är så oerhört tacksam för mina två underbara fina små barn!!!
Jag känner att vi ska fixa det här, vårt nya liv väntar på oss!!!
Idag har det gått ett år sedan min man, barnens pappa, Henrik så tragiskt omkom i trafiken. Saknaden är så stor och jag har fortfarande svårt i bland att förstå att det är sant…. Hjärnan förstår men hjärtat vill inte!
Barnen säger att Henrik fyller ett år som ängel idag, en vacker tanke om än så sorglig. Han skulle ju varit här nu, busat runt med barnen, få se dem växa upp, få delta aktivt!! Det här känns så oerhört orättvist, både mot honom, men kanske främst mot barnen som saknar sin pappa så starkt, varje dag.
Vi är så tacksamma för all omtanke och stöd vi fått under året i alla de former, allt från tankar, bakverk & marmelad till färdigställande av altanen och snickarhjälp! Jag har insett att jag är väldigt rik när det gäller vänner och vi bor i ett litet samhälle fullt av människor som bryr sig, på riktigt!!!
…ett år, sorgeåret… Ja, jag bär ingen illusion om att sorgen ska vara lättare att bära i morgon, bara för att "det där året" har passerat. För ett år sedan kunde jag inte se såhär långt fram ens, vissa stunder orkade jag inte tänka en timme framåt, förstod inte hur jag skulle överleva all smärta. Men det är sant, att man lär sig att leva med smärtan, och att den blir mindre intensiv. Den är fortfarande högst påtaglig vissa dagar, men jag kan hantera den. Är väl förberedd på att även den här julen och nyåret kommer kännas som "det första" utan Henrik, då chocken fortfarande var bedövande förra julen, jag minns faktiskt inte så mycket av den…
Så, jag sätter min tro och min förhoppning till att 2014 blir ett bättre år, ett år då vi kanske börjar att leva, på riktigt, och inte bara kämpar med att ta oss fram, och helst ett år utan bakslag som sopar mig tillbaka till ruta ett igen. Jag ska i alla fall göra mitt bästa, för att bli hel igen, för att barnen ska må så bra de bara kan, och att vi kan skratta både med hjärta och ögon när tillfälle ges. Det handlar inte om att glömma, det handlar om att bevara våra minnen av Henrik med varsam hand och att låta honom finnas i vårt liv, att vi kan få känna oss lyfta av hans närvaro, i stället för sänkta av hans frånvaro.
Fina vänner, nära, kära, FB-vänner, bloggläsare, vilka ni än är där ute, än en gång, TACK för allt fint stöd vi fått under året - MEN glöm inte bort oss nu, vi kommer att behöva er närvaro och omtanke i framtiden också!!
Till sist, ÄLSKADE HENRIK, tack för de fina 10 år jag fick tillsammans med dig, tack för två underbara barn som idag håller mig uppe och förgyller mitt liv. Stort TACK för att jag fick bli mamma till dina barn, och att jag fick bli DIN fru. Jag hoppas att du håller ett vakande öga över oss.
Vi älskar dig, du kommer för alltid bo i våra hjärtan!!! <3 <3 <3
Igår sändes ett nytt avsnitt av programserien "Döden, döden, döden" i TV med temat "Plötsligt dödsfall". Efter programmet hängde Karlavagnen i P4 på temat och jag var med som gäst i studion. Det var väldigt nervöst, och givetvis kommer man på bättre formuleringar och saker man ville sagt först efter sändning, men jag hoppas att det ändå lät ok…..
Nej, jag känner ingen medvind, inte riktigt än, men motvinden har mojnat lite….
Var på konsert med Nickelback igår. Bra drag, fast jag gillade nästan förbandet bäst! ;)
Bjuder på en låt som ganska bra speglar hur jag känner mig - Jag urless på situationen jag sitter i, på att min man inte finns med oss längre, på att vara förlamande trött, på att vara ensam i alla beslut, på att inte ha någon medvind, MEN nu reser jag upp mina händer, och strax efter följer kroppen, hela jag!
Det jag måste göra är att sluta trycka undan sorgen, det är dags nu att möta den, öppna mig för den och göra upp med den på något sätt, fastän det gör ont! Ta tjuren vid hornen helt enkelt!
Den enorma energi som gårdagens resa gav mig, var precis vad jag behövde, bryt helt från min vardag och bara komma bort!!! Det var många aha-upplevelser och många frågetecken som rätade ut sig.
Inom kort är jag på benen igen, kommer sträcka på mig och hitta glädjen igen!!!
Vaknade med ett ryck för en stund sedan, något stod inte rätt till!!!! Den där stora klumpen i magen, oroskänslan, rastlösheten, sorgen, känslan av total hopplöshet, uppgivenhet, allt som fanns i går kväll finns här nu på morgonen med. Nej, det står inte rätt till, det mesta är åt….
Manglingen av psykologen sitter kvar, lyckopiller, känns inte som att du tar dig framåt just nu, du bara låter tiden gå…, I vanliga fall hade nog den strategin gett mig lite jävlaranamma, nu sänkte den.
Renoveringen som aldrig tar slut, nu efter vattenläckan så är här stökigare än det varit på flera månader.
Har sett fram emot att gå på konsert i Gbg i morgon i över ett halvt år, nu har den jag skulle gå med fått lämna återbud, och anledningen är HELT legitim, inget snack om saken, men nu får jag inte med mig någon annan. Var först inne på att gå själv, men som jag mår nu, så varken orkar jag eller vågar…
Sorgen efter Henrik har varit väldigt påtaglig under lång tid
Samtalet igår som gjorde att hoppet dog lite ytterligare….
Just nu känner jag mig skörare och helt enkelt mer nere än jag gjort på länge. Tror att jag är en person som mår bra av att ha en någorlunda "plan" i livet att jobba med. När Henrik gick bort blev min framtid ett helt nytt vitt papper som jag kämpade med att fylla, vilket var oerhört jobbigt. Nu har jag ändå fyllt det där pappret med en del viktig punkter, men det är tungt att troligtvis behöva revidera och sudda i en del av de där förhoppningarna som jag hade skapat. Det är givetvis sorgen som bär en stor del i varför jag mår som jag gör, men det är också massa andra omständigheter, stora som små, som bara "råkade" hopa sig vid ett och samma tillfälle som gör att jag känner att jag snart går i bitar.
Jag känner att den här bloggen kommer just nu mer dra mig ner åt, än ta mig framåt. Ska jag sitta och skriva ner hur jag mår, klä det i ord, tror jag bara att jag kommer känna mig ännu mer låg. Har även fått veta att min blogg gett oanade konsekvenser som gör att lusten att skriva lite försvann…
Kan hända att det kommer något historiskt inlägg, men annars tror jag det kommer vara tyst här, tills jag känner lite medvind i ryggen igen, tills det blir lite lättare att andas igen…. Tills jag INTE fastnat….
Tack alla ni som läst som stöttat, kommit med fina & tänkvärda inlägg, tack för genuin omtanke. Nu lämnar jag bloggen precis som den är för ett tag. (Jag kommer att publicera de kommentarer ni lämnar här, men inte kommentera dem)
