Ljuset

Har haft en fin morgon!! 

I går kväll, när Gustav skulle somna, 

ville han att jag skulle lägga pepparkakor under granen till tomten. 

I morse stod det en liten bricka under granen med ett glas med liiiiite julmust, 

lite pepparkakssmulor och ett clementinskal. Där fanns även en lapp där det stod 

"Tack Gustav & Stina för pepparkaka, julmust och clementin! God Jul önskar Tomten". 

Barnen var eld och lågor, tomten hade verkligen varit här i natt!!! 

Sedan fick de öppna de åtta små paket som låg under granen, serietidningar, 

små radiostyrda bilar, lera och små pirater/princesspuzzel. Barnen blev överlyckliga över sina julklappar och leker nu tillsammans medan jag fixar lite frukost (och bloggar) 

Det har inte hänt på länge, på drygt fyra veckor har jag inte känt någon riktig glädje, 

men idag hände det, äntligen!!! Jag känner glädje & värme ända in i hjärtat 

och är så oerhört tacksam för mina två underbara fina små barn!!! 

Jag känner att vi ska fixa det här, vårt nya liv väntar på oss!!! 

Kan det vara ljuset jag skymtar…..

God Jul!!!!

Tom

Har fått några förfrågningar via mailen om hur jag mår egentligen… 

Jag vet inte vad jag ska svara, känner mig helt tom, 

det är som att jag tappat alla ord, 

skrivandet som förut var min ventil, 

som satte ord på mina känslor,

 nu vet jag varken in eller ut….

Än en gång låter jag musiken få tala i stället.

A new low

Vad gör man när man är på botten,

känner att man inte orkar,

inte en sekund till, 

inte en millimeter, 

inte ett andetag….

Ett år har nu passerat

Idag har det gått ett år sedan min man, barnens pappa, Henrik så tragiskt omkom i trafiken. Saknaden är så stor och jag har fortfarande svårt i bland att förstå att det är sant…. Hjärnan förstår men hjärtat vill inte!

Barnen säger att Henrik fyller ett år som ängel idag, en vacker tanke om än så sorglig. Han skulle ju varit här nu, busat runt med barnen, få se dem växa upp, få delta aktivt!! Det här känns så oerhört orättvist, både mot honom, men kanske främst mot barnen som saknar sin pappa så starkt, varje dag. 

Vi är så tacksamma för all omtanke och stöd vi fått under året i alla de former, allt från tankar, bakverk & marmelad till färdigställande av altanen och snickarhjälp! Jag har insett att jag är väldigt rik när det gäller vänner och vi bor i ett litet samhälle fullt av människor som bryr sig, på riktigt!!!

…ett år, sorgeåret… Ja, jag bär ingen illusion om att sorgen ska vara lättare att bära i morgon, bara för att "det där året" har passerat. För ett år sedan kunde jag inte se såhär långt fram ens, vissa stunder orkade jag inte tänka en timme framåt, förstod inte hur jag skulle överleva all smärta. Men det är sant, att man lär sig att leva med smärtan, och att den blir mindre intensiv. Den är fortfarande högst påtaglig vissa dagar, men jag kan hantera den. Är väl förberedd på att även den här julen och nyåret kommer kännas som "det första" utan Henrik, då chocken fortfarande var bedövande förra julen, jag minns faktiskt inte så mycket av den… 

Så, jag sätter min tro och min förhoppning till att 2014 blir ett bättre år, ett år då vi kanske börjar att leva, på riktigt, och inte bara kämpar med att ta oss fram, och helst ett år utan bakslag som sopar mig tillbaka till ruta ett igen. Jag ska i alla fall göra mitt bästa, för att bli hel igen, för att barnen ska må så bra de bara kan, och att vi kan skratta både med hjärta och ögon när tillfälle ges. Det handlar inte om att glömma, det handlar om att bevara våra minnen av Henrik med varsam hand och att låta honom finnas i vårt liv, att vi kan få känna oss lyfta av hans närvaro, i stället för sänkta av hans frånvaro.

Fina vänner, nära, kära, FB-vänner, bloggläsare, vilka ni än är där ute, än en gång, TACK för allt fint stöd vi fått under året - MEN glöm inte bort oss nu, vi kommer att behöva er närvaro och omtanke i framtiden också!!

Till sist, ÄLSKADE HENRIK, tack för de fina 10 år jag fick tillsammans med dig, tack för två underbara barn som idag håller mig uppe och förgyller mitt liv. Stort TACK för att jag fick bli mamma till dina barn, och att jag fick bli DIN fru. Jag hoppas att du håller ett vakande öga över oss.

Vi älskar dig, du kommer för alltid bo i våra hjärtan!!! 
<3 <3 <3

Karlavagnen

Igår sändes ett nytt avsnitt av programserien "Döden, döden, döden" i TV med temat "Plötsligt dödsfall". Efter programmet hängde Karlavagnen i P4 på temat och jag var med som gäst i studion. Det var väldigt nervöst, och givetvis kommer man på bättre formuleringar och saker man ville sagt först efter sändning, men jag hoppas att det ändå lät ok…..

Här är en länk om någon vill lyssna.

 http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=3117&grupp=19054

Motvinden har mojnat...

Nej, jag känner ingen medvind, inte riktigt än, men motvinden har mojnat lite….

Var på konsert med Nickelback igår. Bra drag, fast jag gillade nästan förbandet bäst! ;)

Bjuder på en låt som ganska bra speglar hur jag känner mig - Jag urless på situationen jag sitter i, på att min man inte finns med oss längre, på att vara förlamande trött, på att vara ensam i alla beslut, på att inte ha någon medvind, MEN nu reser jag upp mina händer, och strax efter följer kroppen, hela jag! 

Det jag måste göra är att sluta trycka undan sorgen, det är dags nu att möta den, öppna mig för den och göra upp med den på något sätt, fastän det gör ont! Ta tjuren vid hornen helt enkelt! 

Den enorma energi som gårdagens resa gav mig, var precis vad jag behövde, bryt helt från min vardag och bara komma bort!!! Det var många aha-upplevelser och många frågetecken som rätade ut sig. 

Inom kort är jag på benen igen, kommer sträcka på mig och hitta glädjen igen!!! 

Tills dess, njut av Skillet!!! 

Lämnar bloggandet åt andra ett tag…

Vaknade med ett ryck för en stund sedan, något stod inte rätt till!!!! Den där stora klumpen i magen, oroskänslan, rastlösheten, sorgen, känslan av total hopplöshet, uppgivenhet, allt som fanns i går kväll finns här nu på morgonen med. Nej, det står inte rätt till, det mesta är åt….

Manglingen av psykologen sitter kvar, lyckopiller, känns inte som att du tar dig framåt just nu, du bara låter tiden gå…, I vanliga fall hade nog den strategin gett mig lite jävlaranamma, nu sänkte den.

Renoveringen som aldrig tar slut, nu efter vattenläckan så är här stökigare än det varit på flera månader.

Har sett fram emot att gå på konsert i Gbg i morgon i över ett halvt år, nu har den jag skulle gå med fått lämna återbud, och anledningen är HELT legitim, inget snack om saken, men nu får jag inte med mig någon annan. Var först inne på att gå själv, men som jag mår nu, så varken orkar jag eller vågar…

Sorgen efter Henrik har varit väldigt påtaglig under lång tid

Samtalet igår som gjorde att hoppet dog lite ytterligare….

Just nu känner jag mig skörare och helt enkelt mer nere än jag gjort på länge. Tror att jag är en person som mår bra av att ha en någorlunda "plan" i livet att jobba med. När Henrik gick bort blev min framtid ett helt nytt vitt papper som jag kämpade med att fylla, vilket var oerhört jobbigt. Nu har jag ändå fyllt det där pappret med en del viktig punkter, men det är tungt att troligtvis behöva revidera och sudda i en del av de där förhoppningarna som jag hade skapat. Det är givetvis sorgen som bär en stor del i varför jag mår som jag gör, men det är också massa andra omständigheter, stora som små, som bara "råkade" hopa sig vid ett och samma tillfälle som gör att jag känner att jag snart går i bitar.

Jag känner att den här bloggen kommer just nu mer dra mig ner åt, än ta mig framåt. Ska jag sitta och skriva ner hur jag mår, klä det i ord, tror jag bara att jag kommer känna mig ännu mer låg. Har även fått veta att min blogg gett oanade konsekvenser som gör att lusten att skriva lite försvann…

Kan hända att det kommer något historiskt inlägg, men annars tror jag det kommer vara tyst här, tills jag känner lite medvind i ryggen igen, tills det blir lite lättare att andas igen…. Tills jag INTE fastnat….

Tack alla ni som läst som stöttat, kommit med fina & tänkvärda inlägg, tack för genuin omtanke. Nu lämnar jag bloggen precis som den är för ett tag. (Jag kommer att publicera de kommentarer ni lämnar här, men inte kommentera dem)

Lämnar Er med en Foo's låt som känns passande

Hoppas att vi hörs igen!
Marie

Blytungt

Min nya sysselsättning/terapiarbete, är att reflektera och ev blogga om dagen som varit när jag sitter och väntar på att barnen ska somna. Sitter på golvet i hallen så att båda ska se mig, när det verkar funka bra, är tanken att jag ska kunna vara i köket….

Idag har det varit en sådan där blytung dag, så jag vet knappt om jag vill reflektera över den…

VVS-historien slutar antagligen med att det kommer synas lite i parketten att jag haft en läcka, men tyvärr inte tillräcklig mycket för att det ska åtgärdas.

Var så låg hos psykologen idag, så hon antydde att det fanns mediciner som gjorde mig mindre nedstämd. Lyckopiller…. Funderar på om jag kanske ska överväga det trots allt. Det ska ju ta topparna av allt, och det vore skönt att slippa känna mig så olycklig - riktigt lycklig tror jag inte att jag känt mig på två - tre månader…

Efter pyskologtiden var jag helt gråtfärdig, de där dammluckorna hotar att rämna totalt känner jag. Så jag ringde en vän för att bara prata lite skit ett par minuter, få lite distraktion. Men samtalet kom snabbt in på allvar, och jag fick några helt motiverade, men ack så jobbiga frågor om vad jag trodde och tänkte om saker och ting. Frågar jag själv undvikit, duckat skickligt för…. Nu ställdes jag mot väggen, och var tvungen att erkänna vissa saker för mig själv, som jag inte ville erkänna, som jag inte ville inse.

Jobbade i några timmar som i en dvala, trött, trött, trött efter få timmars sömn, efter en hårt mangling av psykologen och ett brutalt ärligt samtal.

När jag kom hem med barnen satt känslorna utanpå, men jag lät tårarna rinna och kunde på så sätt mota de där vansinnigt och ganska omotiverade arga attackerna som kan komma i dessa lägen.  G frågade varför jag grät, jag svarade att jag saknar någon.

G frågade om det var han som mitt hjärta klappar extra för?
Stina frågade om jag saknade pappa?
Jag bara svarade "ja", för de hade rätt båda två.

NU ORKAR JAG INTE MER!!!!!

Vi har ju haft hantverkare hos oss, mer eller mindre sedan mitten av augusti, då vi flyttade ner i gillestugan för att underlätta. Nu börjar allt bli färdigt, bara hallen kvar i stort sett. Så i torsdags flyttade vi upp till markplan igen - underbart.

Idag var det en VVSfirma här för att flytta på ett element i hallen, för att snickaren i morgon skulle kunna göra färdigt det sista, lägga den sista biten golv, lista och montera en skjutgarderob. Sååååå härligt att allt började blir färdigt, att jag såg ett slut på renoveringen!!!

Men, så när jag kikade på pannan i kväll, för att de att trycket var 1 bar i systemet, så såg jag att det var NOLL! Ringde genast killen som varit här för att konsultera.

- Finns det vatten någonstans vid något element, kolla alla på markplan för jag har rört dem när jag luftat.
- Inget vatten någon stans.
- Ok, men fyll upp till 0,8 bar igen och ring mig om en timma om vattnet sjunkit till 0,6. 

Sagt och gjort, fyllde upp!

Efter en liten stund ringde han upp igen.

- Jag vet  kanske vart felet är, kan du kolla ovanpå värmepumpen om det är något vatten där?
- Nej, det är det inte, men nu är det bara 0,2 tryck i systemet!!!!
(jag börjar nu bli riktigt orolig och halvspringer runt för att, för säkerhets skulle kolla alla element i källaren också)
- NEEEEEEEEJ, det läcker från taket i källaren, det måste vara elementet i vardagsrummet (nästa element på värmeslingan) som läcker!!!! 
- Jag kommer!

Så nu är taket i källaren uppbrutet. Jag ser att det kommit vatten även underifrån på parketten. Enda lösningen för att slippa riva upp parketten är att kapa rören underifrån och lyfta upp elementet, för kopplingen sitter under parketten (oerhört smart av installatören som installerade skiten 1969), och sedan höja det elementet 5 cm för att befria kopplingen. Det är bara det att det sitter TRE element i rad, och ska han höja ett, måste han ju höja alla = riva ÄNNU mer tak i källaren.

Min källare är för övrigt ÖVERFULL med gamla urvuxna kläder, tavlor, leksaker, skor, och allt annat som jag inte vetat vart jag ska göra av under det senaste året…. Där måste jag nu, när barnen somnat, då ner och röja - vet inte vart jag ska börja!

Känner mig totalt överkört, manglad, orkeslös, nästan likgiltig. Orkar verkligen inte mer, finns ingen mer kraft. Vet inte om jag orkar vara själv med ett stort hus att ansvara för längre. Jag undrar om det är ett omen, att jag idag fick en bekräftelse att jag nu står i kö hos Varbergs Bostads AB (jag har bett min bror som bor där att registrera mig, då jag tänkt att det inte skadar att "bara stå i kö")

Vill inte ge upp, men jag vet inte om jag kan ta mer motgångar just nu!

Dammluckan som brast!

Jag borde ha gått och lagt mig, I SÄGNEN, jag borde inte ha hamnat i soffan, framför TVn! Så här med facit i hand så vet jag ju att när jag är trött hamnar alla känslor utanpå, jag blir sårbar, jag blir skör!

I går kväll serverades "Kärlek på menyn" med Catherine Zeta-Jones, Abigail Breslin och Aaron Eckhart i TV4. Filmen slutade inte förrän vid midnatt, jag borde inte….

Under filmen smsade jag lite med en nära vän, hon var på ett, vad det verkade, VÄLDIGT trevligt arbetsmöte, i kollegans sommarstuga, men god mat och dryck. Kräftor, älggryta, äppelkaka och vin… Goda kollegor/vänners lag, bara sitta och prata, ta det lugnt, ha det mysigt!

När filmen var slut, skrev jag;

- Ska nog lägga mig nu…
- Har tittat på romansik komedi…
- Givetvis med ett Happy Ending!

och så skrev jag;

- undras om min historia får ett Happy Ending???

och så suddade jag, och skrev i stället

- ganska förutsägbart mao!
- ha en fortsatt fin kväll vännen <3

Men det var för sent, skadan hade redan skett, frågan var ställd, och den gick INTE att radera i mitt huvud! "Får mitt liv ett Happy Ending?" ekade i huvudet. Efter en snabb, kanske inte helt rättvis inventering av läget blev svaret "Sorry lilla M, men det är högst otroligt, inte sannolikt alls - du kommer nog ha det så här resten av livet, ENSAM med barnen, ENSAM i din stora säng. Jodåååå du kommer vara lycklig och dela livet med barnen, tills de växer upp, blir större, självständigare, flyttar hemifrån - sedan kan du sitta här, ENSAM, ingen romantik i ditt liv inte, sorry lilla vän!!" 

Sedan brast dammluckorna, som jag förslutit så väl, som jag förseglat med allt möjligt för att hålla dem stängda. De har läckt emellanåt, lite har sipprat ut, men nu - helt utan förvarning - vidöppna!!!!

Tårarna bara forsade, ville inte sluta. Jag grät högt, kroppen skakade! Saknad, längtan, sorg, förälskelse, förhoppningar, minnen - ALLT blandades ihop, blev en gränslös mix, inget gick att sortera ut, ALLT kom på en gång!!

Kan säga att det inte blivit mycket sömn i natt - ögonen är röda & svullna. Jag vill dra täcket över huvudet och sova ett par timmar till, ögonen KRÄVER att få dra ögonlocken över sig och bara ha det svart och skönt.

Men som tur är, har jag mina två "LIFE-SAVERS", de sitter och tittar på TVn, eller Ipaden. Jag hör dem småprata, blir varm i hjärtat. Jag inser att gårdagens gråt byggde på överdimensionerade och orealistiska antaganden, allt var överdrivet, allt var uppförstorat.

Men samtidigt var det skönt, det var något som ville ut, som har tryckt på ett tag, och nu fick det komma ut - jag känner mig trött, men även lugnare, mer harmonisk. Och jag tänker INTE ge upp hoppet om kärleken. Har precis haft besök i sovrummet av en av mina små kärlekar, lilla S kravlade sig upp, gav mig en kram, en puss och sitt bästa morgonhumör - jag är så lyckligt lottad!!!

Jag ska kämpa för att bli hel, jobba på att möjliggöra, jobba på att göra förutsättningarna till de bästa, göra våran lilla familjeenhet redo för att släppa in fler, se till att jag blir mer stabil, vi är inte redo riktigt än, men…   - kärleken SKA övervinna allt!!!

Nu ska vi göra oss redo, ska strax gå över till grannen och äta frukost - det ryktas om Amerikanska pannkakor och lönnsirap!!

Sedan ska vi ta en sväng upp till minneslunden under dagen, då det är fars dag.

Önskar er alla en riktigt fin söndag!!!

Three good things, and one bad....

Jag har fått som tips att när jag går och lägger mig, tänka på tre bra saker med dagen och en mindre bra sak, för att belysa att dagen övervägande varit positiv, eller ibland för att påminna mig själv att den inte BARA varit genomjävlig. Sitter och väntar på att barnen ska somna, so here it comes....

ETT: Hade besök av fina L med barn på förmiddagen. Så härligt befriande otvunget där hennes barn (och Stina) åt när det passade dem och vi när det passade oss, jag tog en dusch och det blev en enkel fika. Inget extra lull-lull, inget tillgjort, bara vara - ovärderligt!

TVÅ: På eftermiddagen skulle vi på kusinens sjuårskalas, passerade EKOhallen för att köpa present på vägen dit. Vi var inte helt supersena, men det var inte läge att dra benen efter sig. Barnen fick efter önskemål var sitt penntroll, paket hittades, allt var frid och fröjd, tills vi kom till kassorna. Då hittade G en 1 x 2 cm (knappt) stor fladdermus som han ville ha i stället. Jag övervägde snabbt och kände att jag inte orkade gå tillbaka med penntrollet, och sa därför bestämt NEJ! Det fick jag ångra!!! Herre jösses vilket liv det blev, grabben blev helt hysterisk!!! När vi väl tagit oss genom kassan och skulle slå in paketen vid disken skulle G bara rymma iväg, ut på parkeringen, HELA tiden! Jag lovar, det är inte lätt att hålla i en vansinnig grabb och samtidigt slå in paket!! Men, då från ovan sänt, kom en annan mamma och erbjöd sig att slå in paketen OCH följa oss till bilen, vilket var tur, för jag fick använda båda armarna till att bära G som nu sparkades, slogs och nyptes!! Underbara människa - tack för hjälpen!!! Det positiva, förutom denna underbara människa, var att jag inte gav upp, varken gick in och köpte den där jä*** lilla plastmusen, eller bara tog barnen och åkte hem - även om jag var lite svettig efteråt så höll jag mig ändå lugn, bra gjort M!!!

TRE: Jag kände mig inte utanför på kalaset, som då var släkt på H's sida. Annars så har det ofta varit så vid dessa tillfällen, att jag känt att jag mest varit där i egenskap av barnens mamma, inte för att JAG hör dit, nu kände jag tillhörighet. Bra känsla!!!

Hm, så var det den dåliga saken då - äh, har varit en bra dag, så jag tror jag struntar i att tänka efter, varför inte bara köra på den positiva linjen idag!?!?

Nu sover äntligen båda barnen, i sina sängar, det blev nästan FYRA det, eller hur??

Kram!

Vissen men gladare

Kände det redan när jag vaknade i morse, jag var genomförkyld, öm i halsen och kände mig febrig, skit också!!! Men jag har känt att det varit på gång, kroppen har inte svarat som jag har velat.

I väg med barn till dagis, hem och äta frukost, vitaminbomba mig med en smoothie och sedan dra täcket över huvudet och sova i 1,5 timme. Sedan var det dags att gå upp, äta lunch, packa simskoleväskan och hämta barnen igen. Svepte i mig två Alvedon innan jag stängde ytterdörren.

Simskolan löpte på smärtfritt och när jag i stort sett var färdig för att gå från omklädningsrummet med barnen, kommer det fram en annan mamma fram till mig, som jag pratat med vid ett par tillfällen. Jag ser att hennes ögon har tårar när hon lämnar över tre McDonaldsBiljetter och säger att hon tänker på oss, och tycker så synd om oss….

Jag blir helt paff, tagen på sängen, visst att jag förstår att min historia berör, men ibland förundras man över vilka underbara och omtänksamma människor det faktiskt finns i samhället!!! Jag antar att min historia, blivit min vardag, samtidigt som jag träffat på sååååå många som gått igenom liknande livsöden, så jag har nästan börjat bli överraskad över att folk fortfarande blir så berörda! Men här stod alltså en annan mamma framför mig, som antagligen insåg att det lika gärna kunde varit hon som var jag, ensammamman, vilket berört henne ända in i hennes vardag, så att hon funderat på vad hon kan göra för oss, och så fixa dessa McDonaldsBiljetter till mig och barnen! Fantastiska medmänniska, DU berör mig!!

Sedan är det där med att "tycka synd om…" Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig! Då är det mer synd om barnen som får växa upp utan sin pappa!! Eller om H som inte får vara här och deltaga aktivt i barnens uppväxt!!! Visst, det är SÅ tungt vissa dagar, både sorgen, vardagsbekymmerna och den bedövande trötthet som ingår i paketet kan ibland knocka mig totalt…. Men att det är "synd om mig"…nej, det vill jag egentligen inte höra! …men jag tror jag förstår hur hon menar!

På vägen hem tog jag och barnen ett gemensamt beslut att jag inte skulle behöva laga kvällsmat, utan vi hämtade hem en stor familjepizza, barnen fick välja och SURPRISE, det blev Hawaii :) Vi hade en riktigt mysig stund vid matbordet, vilket inte helt hör till vanligheten då det brukar krånglas just vid intagandet av mat, men jag höjde bara rösten en gång, och det var när G tog ut sig sugrör ur glaset och blåste luft i det, emot mig, så det skvätte läsk - kanske var befogat att bli lite irriterad?? ;)
Efteråt fredagsmös vi i soffan, och kvällens andra surprise var att jag kunde ducka för både "Arthurs & Minemojerna" och "Zig & Shark", det blev "Gnomeo & Julia"!!!

Var beredd på bakslag i kväll vid läggning, eftersom gårdagen gick förvånansvärt bra! Preppade med två Alvedon och lite internt pepptalk! Jo, det blev lite tjurande idag med, men jag gav inte upp, blev inte tvärarg utan de somnade båda två i sina sängar.

Nu sitter jag här vid köksbordet med min kvällssmoothie och försöker bestämma mig för om jag ska lägga mig på soffan och kolla på en film, eller om jag ska ta min förkylning och lägga mig…. Medan jag funderar på det, bjuder jag på en bild på mig, för ovanlighetens skull, så, här är jag, genomförkyld men ser väl ganska glad ut ändå tycker jag :) Känner mig gladare i kväll än igår, tystnaden är skön, ensamheten går an…

I glaset, smoothie innehållandes äppeljuice, naturell yoghurt, blåbär och banan.

Skål & kram på er!

Önskan; att bli hel!

Idag har jag fått två presenter, helt oväntat!!! Nä, jag varken fyller år eller har namnsdag eller något annat som bör uppmärksammas! Till vänster; te (Höstglöd) och tunnbrödschips (parmesan & gräslök) från en vän som i efterskott ville uppmärksamma min examen (hade ingen allmän fest/mottagning). Till höger; Red Tea & fig shower gel (Mary Kay) från en tjej i samhället, som jag inte tror att jag träffat, men som tänkt mycket på mig och ville visa sin omtanke!

Jag slutar aldrig häpnas av dessa underbara, varma & omtänksamma människor som bor här!!!!!

…men ändå, eller på grund av denna omtanke, smög sig vemodet på nu på kvällskanten. I kväll hade jag så gärna velat krypa upp i en famn, vila huvudet mot ett bröst, känna mig omfamnad, känna mig omtyckt, känna mig sedd… 

Kan även vara min "nya" säng som spelar mig ett spratt, eller hela renoveringen. Vi har bott i gillestugan sedan i slutet på augusti då jag körde igång en renovering av våra sovrum. Min säng har även fått lite färg, tyg och nya madrasser. I kväll var det dags för premiären, vi skulle flytta upp igen, vilket jag givetvis bävade för, då barnen har somnat vid min sida sedan midsommar ungefär, drygt fyra månader! Nu skulle de, enligt min förhoppning, somna i sina egna sängar. Ska väl erkänna att jag inte hade någon större tilltro till mig själv, trodde att jag skulle ge upp och kasta ner barnen i min säng efter massor av gråt och tandgnissel… (och då skulle jag ju slippa sova ensam)..

Visst möttes jag av motstånd, visst ville det gärna sovas i min säng, men hör och häpna, det blev aldrig något stort kaos och båda somnade i sina sängar!! Men, nu står min säng där, i mitt nyrenoverade sovrum, och ser så STOR, och tom och ENSAM ut… känner inte alls för att lägga mig där!!! Jag har ändå försökt pimpla till det, lite tända ljus, nyvädrade täcken osv.

Det enda jag vill i kväll, är att få krypa upp i en famn!! Ja, inte vilken som helst då, har ju redan erkänt att mitt hjärta klappa extra för någon speciell, och i kväll längtar jag efter honom väldigt mycket! Jag brukar kunna resonera förnuftigt med mig själv, "visst det är sunt att längta, men du är INTE redo, jobba med dig själv, fokusera, koncentrera dig på din lilla familjeenhet, se till att bli HEL" - men i kväll biter inget. 

Jag vill bara krypa upp i hans famn, bara vara, känna närhet! 

Längtar!!! <3

Tre morötter

Söndag morgon, ligger kvar i sängen med datorn medan mormor sitter och tittar på TV med barnen.

I morgon smäller det, i morgon börjar inskolningen till mitt nya liv!! (Mitt nya liv börjar 1:a januari på allvar, då har jag tagit mig igenom "sorgeåret" och känner att det verkligen är dags att börja LEVA igen, fullt ut!) Har tyvärr misskött mig själv rejält det sista, trott att jag kunnat leva på som tidigare - det var ingen bra idé för nu kom käftsmällen, jag är trött, trött & trött….

Felet är att jag släppt de rutiner jag arbetat in, igen! Jag har inte skött min kost, utan lagat den mat på kvällen som jag tror barnen vill ha, även om den inte lockat mig. Så har jag bara ätit en LITEN portion och när jag sedan lagt barnen har jag varit hungrig igen, och i stället för att fixa något gott & nyttigt så har jag kört handen i godispåsen…. Sömnen, ja där har jag hamnat snett igen, är inte i säng förrän närmare midnatt och det där fixar jag inte egentligen, måste komma i säng i ordentlig tid. Och så var det  motionen, den har HELT skitit sig det sista, vilket också får en negativ inverkan på sömnen.

Så, varför har det här hänt då? Framför allt för att jag varit nonchalant och inte trott att jag måste sköta om mig själv, NOGA. Sedan har det nog framför allt varit jobbstarten och den ganska stora renoveringen som tagit på krafterna, sistnämnda var kanske inte helt smart att köra igång just nu, men facit i hand.

Vad händer i morgon då? Jag ska äntligen göra mitt schema, PÅ PAPPER, för än så länge har det bara funnits i mitt huvud, men då är det så mycket lättare att fuska, att tappa fokus. Sedan är det dags att börja mat-planera igen, se till att det finns god och nyttig mat hemma. Kommer bli GI-inspirerad mat, för den vet jag att jag mår bra av. Det är lätt för mig att bara äta lite kolhydrater men ändå se till att barnen får i sig det som de behöver. Godiset då, mycket har redan hamnat i soporna, halvfulla påsar med chips, ostbågar och popcorn rök igår. Nu finns det någon påse kvar och det kommer ryka i kväll. Sedan är det bara att sätta hårt mot hårt och lägga mig vid 22-22:30 varje kväll.

Morötter! Morötter är alltid bra att ha, både fysiska att gå och knapra på, och visuella som kan sporra mig och peppa mig så jag sköter mig, och vad/vilka är mina morötter då?

Jag två små morötter, som är det som peppar mig mest, mina underbara små barn. Jag vill så gärna orka mer för deras skull, vill skapa förutsättningarna för att vara den absolut bästa mamman jag kan vara. Sedan vill jag skapa en stabilare grund för Kärleken, och inte vilken kärlek som helst då, utan just för han, som knockade mig totalt. Men ska jag, förhoppningsvis på allvar, någon gång i framtiden, ge mig in mer aktivt i den relationen, måste jag själv först ha blivit mer stabil.

Jag har reflekterat mycket runt det här med Kärleken det sista… Vad betyder den för mig, vad är det jag vill med den, finns det plats just nu, hur kan jag vara säker på att jag är redo…. Jag är redo för att ha den relation jag har, inte mer…. och inte med någon annan! Att jag fallit nu, beror på att någon är SÅ unik, men jag har väldigt svårt att se att jag skulle kunna falla för någon annan, inte nu, kanske aldrig, av två olika skäl….. Visst saknar jag närhet i bland, någon att dela vardagen med, någon att dela kvällarna med - och det har inte något med det som hänt vår familj att göra, det är sådan jag är som person, jag tror att människan är skapad för tvåsamhet. Men jag känner inte att jag inte kan leva utan tvåsamheten, jag känner inte att jag måste in i en relation för sakens skull, för att slippa sitta ensam. Kärleken för mig är EN PERSON.

Jag har accepterat saknaden av kärlek, jag är övertygad om att jag har plats i mitt hjärta för kärleken, nu ska jag bara försöka få plats i livet för kärleken också, och där går starten i morgon!!!

I kväll ska vi gå på minnesgudstjänst där det kommer att tändas ett ljus för H, som vi sedan kan ta med oss ner i minneslunden. Sedan ska jag vräka i mig ett lass godis, slänga resten, kanske äta lite glass också så att längtan efter ett sunt liv är enormt stark i morgon. FAST det kommer den ju vara i alla fall, jag har ju mina tre morötter!!!!

En kväll med Foo's i rutan

Idag har jag varit på Vårsol med barnen. Det gick bra och det känns som att barnen gillar att vara där!

Sedan blev det att lämna kidsen på förskolan och åka och jobba fram till 16. Känns ok att jobba, men jag blir fortfarande väldigt trött, väldigt fort....

Väl hemma blev det LEGO-bygge på golvet, fick bänt bort lite golvlister och dörrfoder i hallen, målaren kommer i morgon, fixat kvällsmat, borstat tänder, läst saga och nattat barnen, stormsäkrat altanen.... Inte konstigt att man är trött när man ska vara mamma, pappa, yrkesarbetande, snickare och säkerhetsansvarig! :) Nu hoppas jag bara att inte studsmattan blåser iväg, för den har jag inte fått ner än...

Nu ska jag göra något jag inte gjort på läääääänge!!! Jag ska slå på TVn och sätta på en DVD!!! Unnade mig två filmer på CDON.com som anlände med posten idag, och hör och häpna, det blev INTE EN ENDA FILM till kidsen, bara till mig!!!!

Blev kanske en liten cliff-hanger här igår, men jag orkar faktiskt inte skriva mer idag än dessa rader. Kraften räckte inte längre än hit, så nu blir det TVn, jag och Foo's för hela slanten!!!

....blir totalt GALEN om strömmen skulle gå nu, när jag för en gång skull lägger mig på soffan!!!!!

Kram
/M

Hjärtat har plats för fler...

Två helger i rad med kalasanden tar på krafterna, men jag hanterar det ok, jag har fungerat ok.... Igår var det släktkalas för G och idag skulle han på kalas till bästa kompisen A. När det kalaset var slut fick G och S stanna kvar hos födelsedagsbarnet en stund, så jag kunde gå hem och andas. La mig på soffan och däckade innan jag la ner huvudet - denna ibland förlamande trötthet, som inte riktigt vill släppa taget om mig... Tyvärr har dock mina ambitioner om att komma i säng i tid ruckats igen, har svårt för att lägga mig i tid, blir lite rastlös om kvällarna.

MEN, jag känner att jag hela tiden blir bättre och bättre på att hantera min nya vardag, jag växer som människa, jag sätter upp nya mål, kommer till nya insikter, lär känna mig själv igen, jag går framåt!!!! Jag är på väg att bli hel igen, det känns som det mesta kan komma att landa....

...det mesta går åt rätt håll, dock inte allt.... Det finns något jag inte berättat om, eller rättare sagt någon, vi kan kalla honom..... Hans, en annan ensamförälder, med tre barn, som kommit att betyda oerhört mycket för mig, både i mitt sorgarbete och senare känslomässigt. Min önskan var att få presentera honom, när tiden var mogen, med buller och bång - han som fick mig att våga igen....

Men just nu så är det inte så mycket buller och bång, det är tyst, väldigt tyst.... Just nu kan jag inte göra så mycket, inte påverka något - det enda jag kan ge är utrymme, förståelse och tid. Och det är något även jag behöver, tid - för jag skulle inte kunna hantera en "vanlig" relation just nu, jag är inte där än. Så just nu ser jag det som så, att vi väntar på varandra!!! Är glad att jag kommit så här långt med mig själv, att jag ändå är så stark som jag är, att jag har möjlighet att ge något alls. Hade det varit för bara 3-4 månader sedan, så hade jag troligtvis kraschat totalt av det "motstånd" som livet ger oss just nu.

Men jag antar att jag måste ta det från början, och då måste jag ta er tillbaka ända till nyårsafton 2012. Då var jag fortfarande väldigt "nyförlorad" och någon tanke på romans fanns verkligen inte på kartan, men det var där och då allt började....

Medan vi väntar på att jag orkar skriva om de sista tio månaderna, kan vi lyssna på den här underbara låten från Foo's, vars refräng nästan blivit som ett mantra för mig - jag är här & nu och jag läker sakta men säkert!

God natt alla där ute!
/M

You have a choice!

Började dagen med att vakna otroligt låg... Allt kändes meningslöst, mörkt och det fanns ingen glädje i något som jag gör eller har framför mig. Hela jag kändes tung, orkeslös, misslyckad och eländig.

Så råkade jag kika in på Facebook och det första jag ser är:

Inser, återigen, att livet är FULLT av val, och varje val leder till en konsekvens. Om jag bara sitter ner och tycker att livet är skit, är det också ett val, som får en konsekvens - att jag inte får något gjort, att jag antagligen inte blir gladare ju längre jag sitter där och att jag inte kommer vara något energiknippe när jag hämtar barnen vilket leder till att jag blir världens tråkigaste & gnälligaste mamma!

Alla val vi gör, är inte enkla, långt där ifrån. Jag har gjort val sista tiden som är tunga just nu, men som jag hoppas ger utdelning i framtiden, som man sår, skördar man, tänker jag.... Jag har även ett val framför mig som jag skjuter upp, skjuter upp och skjuter upp... Men sker ingen förändring måste jag snart ta tjuren vid hornen.

Nä, alla val är långt i från enkla, men idag valde jag att rycka upp mig, ställa mig upp och skaka av mig allt som tynger mig just nu. Jag satte lite fart, fokuserade och uträttade, och välmåendet ökade i takt med att jag fick saker gjorda.

Nu har barnens morfar kommit hit, ska stanna över natt. Ska bli skönt att slippa sitta ensam ännu en fredagskväll när barnen väl somnat.

Önskar er alla en trevlig helg!!
/M

5-årskalas!

Dagen började med att födelsedagsbarnet vaknade före en lite morgon trött mamma och hans morgontrötta lillasyster. Men efter att han försiktigt väckt lilla S och kommit med "vinken" att skulle inte jag få paket i sängen idag?? så insåg jag att det var dags att gå upp ;)

Jag och lillasyster packade ihop paketen och sedan fick födelsedagsbarnet låtsas sova när vi kom och sjöng "ja må han leva". Båda barnen fick öppna paket i sängen (S fick några för husfridens skull) och sedan gick vi upp och åt frukost. Det blev scrambled eggs, macka och chokladmjölk på G's begäran.

G fick bland annat en riddarborg som han önskat sig lägen

Vid lunch var det dags för BARNKALAS. Totalt sjutton kids rockade loss i Allianskyrkans lokaler. Det blev paketöppning, Hamburgare & Pommes och tårta med Spindelmannen innan det blev dags för min "lektant" E att underhålla barnen i en timme vilket hon gjorde med bravur. Det blev hinderbana, måla med penna på långt skaft och andra lekar. Sedan tog vår inhyrda trollkarl J att ta emot applåder och jubel från en mycket engagerad och uppspelt publik! Det hela avrundades med att han delade ut ballongdjur/svärd/hattar mm samtidigt som vi körde en klassisk fiskdamm. Tror alla sjutton barn var nöjda med kalaset och somnade helt ovaggade nu i kväll ;)

G assisterar glatt Trollkarlen i ett, för oss åskådare, obegripligt trick!! 

Vår lilla familj har haft en superdag idag, och det TACKAR vi alla som bidraget till denna dag för, framför allt alla barn som kom på kalaset, föräldrar som hjälpte till, E och J!!!!

En dag som kunde blivit tung, blev fantastisk! Vi har haft med oss pappa H i våra hjärtan och visst har det emellanåt huggt till i mitt hjärta och jag har känt vemod över att han inte varit närvarande i person. Men jag är övertygad om att han kikat ner på oss och glatt sig över att vi fixat en riktigt bra födelsedag åt Gustav, trots allt...

Nu sover mina två älskade och underbara barn lugnt, tror jag ska ansluta mig till sängen strax, ska bara....

Förberedelser

Förbereder inför morgondagen, slår in paket, gör godispåsar, fixar fiskspö & fiskdamm, packar, blåser ballonger...

I morgon är det min älskade G's födelsedag, min stora pojke blir 5 år!!! Så det blir firande på morgonen av mig och S & sedan blir det STORT barnkalas i tre timmar! Vi slår på stort med 18 barn, hamburgare & pommes, tårta med spindelmannen, "lektant", fiskdamm och trollkarl!!!

...men glädjen över att få förbereda har en skugga över sig, det sorgliga i att pappa Henrik inte kommer fira morgondagen med oss, inte i fysiskt tillstånd i alla fall. Det blir Gustavs första födelsedag utan sin pappa här på jorden. Båda barnen säger ganska ofta för tillfället att de vill att pappa ska komma tillbaka (det går lite i vågor hur mycket de uttrycker sin längtan efter sin pappa), och jag VET att Gustav kommer sakna sin pappa enormt i morgon, men än vanligt....

Mitt hjärta brister, igen, när jag tänker på det och jag torkar en tår.

Men parallellt med detta sorgearbete skapar vi oss en ny vardag, ett liv, vi ser framåt och vill ta vara på livet!

Torsdagskväll....

Veckan som gått har bara rusat ifrån mig, vart tog den vägen?

I måndags var sista dagen på heltidssjukskrivningen, unnade mig att ta det helt lugnt på förmiddagen och la golv på eftermiddagen. Så gick den dagen....

I tisdags började jag jobba igen, dock bara på 25%. Jobbade två timmar i tisdags och tre timmar onsdag samt torsdag, i morgon är jag helt ledig/sjukskriven. Känns faktiskt bra att börja jobba den här gången! Visst, jag är aptrött på eftermiddagen, finns inslag av huvudvärk och stressymptom, men det är inte riktigt samma trötthet & panik som förra gången. Jag orkar hålla fokus i två - tre timmar i alla fall, och FRAMFÖR ALLT orkar jag vara närvarande på kvällen med barnen!!! Surhäxan är lite längre bort än för någon vecka sedan.... Nu ska vi köra på med 25% till och med den 30:e oktober och sedan går jag upp på 50%. Ska vara väldigt observant på hur jag mår, vara snäll emot mig själv och låta det ta tid, tänka långsiktigt.

Idag har jag varit och handlat inför barnkalaset på söndag. Vi ska inte vara här hemma, det blir totalt 16 barn + lillasyster och en kompis till henne. Jöööööösses, vilket sjöslag det kommer bli!!! Men jag hade svårt att begränsa mig när G började rada upp alla kompisar som han ville bjuda, speciellt när han lägger huvudet på sned och säger "men snälla mamma, bara en till...". Helt fantastiskt att en liten blivande 5-åring kan radda upp hela SJUTTON vänner som han ville bjuda!!!! Bara två som inte kommer, en har andra planer och den andra bor tre timmar bort, fantastisk uppslutning!!!

Så, jag har fixat lokal genom fina "E", som oxå ska vara "lektant" på kalaset, så jag bara kan få observera och förhoppningsvis njuta av en liten glad femåring som förhoppningsvis kan glömma att det är första födelsedagen som pappa inte närvarar fysiskt på. Har även hyrt in en trollkarl som ska trolla och knyta figurer av ballonger. Så blir det lite käk, fiskdamm med godis och tårta med spindelmannen på. Jo, jag vet att jag slagit på "stort" och att vad jag än gör så kan jag inte kompensera för att pappa inte är där.... men jag vill så gärna att det ska bli så bra som möjligt!

I kväll hade jag en tuff läggning av barnen. Båda ville höra "sagan" om när pappa krockade, vilket innebär att jag ska berätta om morgonen, hur det sa hej då till pappa, åkte till dagis, att polisen hämtade mamma och att jag tillsammans med prästen hämtade dem på dagis så de kunde få krama och säga hej då till pappa. De hade många frågor och ännu fler tårar som ville ut, så tillslut satt vi alla tre i sängen och kramades och grät. När de väl kom till ro så somnade de snabbt. Nu sitter jag här vid datorn ensam, igen, och önskar att jag hade en famn att krypa upp i, bara få vila i en lång kram. Annars går kvällarna bättre igen, tystnaden gör inte ont utan är ganska skön, men i kväll känner jag mig lite ensam.

/M

Skild - på riktigt!

Ett återkommande tema bland alla frågor som cirkulerar gång på gång på gång i mitt huvud har varit;

När är man skild?

Juridiskt sett så är det ju vid dödstillfället, då bli civilståndet automatiskt "änka". Även svenska kyrkan svarar, vid dödstillfället, då man lovar att älska varandra i nöd och lust, tills döden skiljer oss åt....

MEN varför kände jag mig då som gift i så många månader efter olyckan??? Antagligen för att en skilsmässa brukar föregås av ett gemensamt beslut, i någon form, oftast.... Men varken jag eller H hade talat om skilsmässa, ingen av oss ville sluta vara gifta - jösses, vi hade ju bara varit gifta i lite drygt tre månader!!!!

Jag bar länge H's ring i en halskedja runt halsen, och runt halvårsdagen från dödsfallet, tog jag av mig den, och kort därpå även min ring, då omständigheter gjorde att det inte kändes rätt att bära ringen längre. Men trots att jag gjorde dessa handlingar, så återkom ändå frågan, är jag gift, har jag uppfyllt mina åtaganden som hustru, är det ok att gå vidare i livet nu.... Oftast har ju frågan besvarats med "nej, ja och ja", men det störde mig att frågan ändå fortsatte poppade upp, så jag kände att jag var tvungen att göra något åt det. Så jag gjorde något som jag tror är ganska ovanligt....

Den präst som vigde oss i augusti 2012 höll också i H's begravning i december 2012, en präst som jag känner stort förtroende för och tycker väldigt mycket om. Han var också hemma hos oss efter olyckan och besökte oss som medmänniska utan att vilja försvara något alls, han säger att även han med all sannolikhet hade varit förbannad på Guds om hans fru förolyckats som H gjorde. Jag har även varit i kyrkan och haft enskilda samtal med honom, vilket har känts mycket bra. Så nu bokade jag ett möte med P....

Under mötet pratade vi om allt mellan himmel och jord som berörde H och mig, känslor, nya möten och en vilja att ändå gå vidare med livet, att acceptera det som hänt, även om man inte behöver gilla det som hänt. Jag hade båda våra ringar i en länk runt halsen, och när vi pratat klart tog jag av mig halsbandet och la våra två ringar på en fin liten gammal pall som stod mellan mig och P. Därefter pratade jag direkt ut hjärtat till H, med P och Gud som enda vittnen. Jag förmedlade att vi inte längre var gifta, att det inte var något som vi själva valt men att vi var tvungna att acceptera verkligheten, att jag hoppades att han tyckte att det var ok att jag gick vidare, och att han ändå ville vaka över oss, att jag hoppades på att få träffa honom den dagen då "döden återförenar oss". Tårarna flödade ner för mina kinder, men det kändes bra, vackert och helt rätt - och efteråt fick jag något slags lugn i kroppen.

Det känns som att min ängel i himlen, barnens pappa, har släppt mig fri att möta livet, men att han alltid kommer att hålla ett vakande öga över mig och framför allt över barnen.

Henrik, jag älskar dig, jag saknar dig - du kommer alltid bo i mitt hjärta! 

Barn som anhörig i sorg - föredrag ur en förälders perspektiv

I länet finns ett projekt som heter "Barn som anhöriga i sorg". Det riktar in sig på barn som förlorat en närstående plötsligt, genom somatiska sjukdomar, psykiska sjukdomar, mord & självmord, men även barn till föräldrar med missbruksproblematik osv.

Jag halkade in på ett bananskal och fick kontakt med det två projektledarna E och L, dessa lyssnade på min berättelse om hur samhället var totalt frånvarande när barnens pappa dog, och frågade om jag ville berätta min historia vid ett Lärandeseminarie, vilket jag har gjort idag.

Var ganska pirrig och nervös inför framförandet. Skulle jag klara av att stå där framför 40-45 personer och berättat min historia, skulle jag börja gråta. Mest rädd var jag för att bli bagatelliserad, framstå som gnällig, för det var ju min vardag som jag skulle berätta om, vad den så speciell, skulle den kunna beröra??? Men det kunde den!!! Såg flera som torkade tårar under mitt framförande och många kom fram efteråt och tackade mig för att jag delat med mig! Det hela ledde till att projektledarna frågade om inte jag ville ha en plats i ett av teamen för projektet!!! Så nu är jag officiellt med i det team som har hand om frågor som berör det akuta skeded, det som händer i direkta tiden runt dödsfallet.

Ska bli jättespännande, samtidigt som jag redan insett att politik och byråkrati är två stora stoppklossar i förbättringsarbetet!!! OM det är någon som läser detta, som har erfarenhet av att ha haft barn (under 18 år) när den andre föräldern avlidit och vill dela med sig av detta, får ni gärna skriva en rad, vad var bra, vad var dåligt, vad kunde samhället erbjuda barnen i första hand, tankar och idéer om vad som kan bli bättre?!?!

Nedan kommer mitt "föredrag"

Kram!

******

Hej! Jag är här som representant för den ”vanliga” småbarnsfamiljen, livet går i 110km/h, ekorrehjulet snurrar på och ingen tror att det inte finns någon morgondag, men så händer följande….

Det är tidig morgon, måndagen den 26:e november 2012. Min man går upp för att åka till jobbet och när han ska lämna huset, väcker jag barnen för att de som vanligt ska få säga hej då till sin pappa innan han åker till jobbet. Barnen är Stina 2,5 år och Gustav 4 år och de vinkar genom fönstret när vi ser baklyktorna på Volvon åka iväg i mörkret, en bild som vi sett så många gånger förr, men som vi inte skulle få se igen....

Henrik hinner bara 2 km från hemmet innan han frontalkrockar med en buss och avlider innan ambulansen hinner till platsen. Kvar står jag och barnen, i mörkret som omsluter oss, med en känsla av att jag är ensammast i hela världen, en känsla som håller i sig länge....

Jag har blivit ombedd att har berätta om den hjälp som jag tyckt att vi blivit erbjudna av samhället, och skulle väl kunna sluta prata här helt enkelt, för enligt mig, enligt min uppfattning har vi inte fått någon hjälp alls. Allt har jag fått leta upp själv, och tjatat mig till, eller så är det någon som inte representerar samhället, eller i alla fall har det som sin arbetsuppgift, som sträckt ut en hand.... Det här är MIN version, kortfattat om vår väg till vart vi står idag... Och jag betonar verkligen MIN version, varför återkommer jag till senare.

När jag lämnat barnen, fortfarande ovetandes om att deras pappa nu är död, åker jag hem för att studera ett par timmar. Jag störs i studierna av att det ringer på dörren, på min trappa står tre uniformerade poliser. På grund av dålig kommunikation mellan poliserna på min trappa och yttre befäl på olycksplatsen får jag dödsbuden på sämsta tänkbara sätt. Ett dödsbud som detta blir man givetvis chockad av även om det överlämnas mjukt och försiktigt, men nu tror jag att jag hamnade i en ännu djupare chock än nödvändigt, och det tog väldigt lång tid innan den släppte.

Jag tas till sjukhuset och får ett medelmåttigt bemötande, tre personer sitter mitt emot mig och tittar på mig medan jag väntar på att få se Henrik, någon stans inom mig finns fortfarande ett litet hopp, kanske har någon gjort fel någon stans...  så var ju tyvärr inte fallet. Innan lunch åker jag, tillsammans med sjukhusprästen för att hämta barnen. Det var det svåraste jag gjort i hela mitt liv, att berätta för min lille son, att hans stora idol, hans pappa, den han såg upp till med beundran i ögonen, krockat med en buss, att han inte gick att laga, att han nu är död och är uppe hos farfar i himlen....

Vi åker tillbaka till sjukhuset för att barnen också ska få se, känna, krama och puss på sin pappa en sista gång. Fram till hit har jag fått ett dödsbud levererat på oerhört klumpigt sätt, fått ett tafatt bemötande på sjukhuset och fått en sjukhuspräst och psykolog till "mitt förfogande", sistnämnda fungerade mer som någon logistiker i mina ögon, fick tag i Henriks syskon ovs...

Sjukhusprästen ger oss numret till psykologen, som vi kan ringa om vi vill, men när man är i den här chocken, den här bubblan, är det övermäktigt att lyfta telefonen. Själv ringer han ett par gånger till oss, men av naturlig anledning när man har en präst i andra ändan, blir det fokus på Gud, vilken jag var ursinnigt arg på, han som hade tagit min älskade man ifrån mig utan anledning. Sista gången pratar prästen med Henriks mamma och bedömer att vi ändå mår så pass bra att han kanske inte behöver höra av sig mer? Det gör ont att erkänna, att vid den här tidpunkten har jag en STOR längtan om att få sätta mig och barnen (för jag kunde inte låta barnen blir kvar här, i denna onda värld, helt föräldralösa), obältade i bilen och med högsta möjliga hastighet köra rakt in i en mötande buss.... Så pass bra mådde jag!!!

När vår begravningsentreprenör vid ett av besöken hemma hos oss tittar på mig bekymrat och säger "Marie, du ser ut att må för jävligt, kan jag inte få försöka få tag i någon som kan fånga upp dig?" svarar jag trött "jovisst!". Enligt hans utsago kom han fram till att kommunen tyckte att det var Landstinget kristeam som skulle kicka in, medan Landstinget tyckte att det var kommunen som skulle rycka in, jag hade alltså hamnat mellan två stolar och ingen ville ta tag i mig.

Till saken hör också att jag senare fick veta att Räddningstjänsten ringt ALLA vittnen till olyckan och frågat om de behövde någon form av samtalsterapi osv, men INGEN ringde till oss och frågade om vi behövde någon hjälp!!!! Senare fick nämligen kontakt, via en vän till mig, med Räddningstjänsten, och DÅ först, efter jul, hände det lite saker, vi fick bland annat komma till Räddningstjänsten och prata med den ambulanspersonal som hämtat Henrik. Ett underbart (men jobbigt) möte där jag kunde ställa en massa frågor som jag hade, och kunde få svar. Jag tog även kontakt med den polis som höll i utredningen om olyckan, och han tillsammans med Räddningstjänsten fixade ett möte så att jag fick framföra min kritik om överlämnandet av dödsbudet samtidigt som jag fick all information som framkommit i utredningen. Det är möjligt att den polisen hade hört av sig till mig, om jag inte kontaktat honom angående utredningen, i så fall hade det blivit första samtalet från "samhället" på deras eget initiativ. När jag väl knutit alla dessa kontakter hände det ändå lite saker, jag fick information, barnen fick göra studiebesök, yttre befäl på olycksplatsen har hälsat på oss flera gånger för att komma över min ångest varje gång jag ser en polisbil.

Efter begravningen ringde vår BVC-sköterska på eget initiativ, det låg inte i hennes arbetsbeskrivning, vilket ledde till att det kom hem en socionom till oss, men när hon inte ville, eller hade kunskap att svara på mina direkta frågor, så som, hur ska jag hantera att min 4,5 åring vill ta livet av sig, han vill sätta eld på sig själv så han dör och kommer till sin pappa??, när hon inte kunde bemöta det, tyckte jag inte att vi skulle ses igen.

Genom min arbetsplats fick jag komma till Företagshälsan, men när jag tredje gången kände mig trygg där och släppte ut allt, tittade kvinnan på mig, tittade på klockan och sa "Jo Marie, det är ju en kvart kvar, men du ser ut att må så dåligt, så vi kanske skulle avsluta här..."

Tredje gången gillt, hamnade jag, genom tips från en av Gustavs dagiskompisars mamma, hos en underbar kvinna på psykologenheten på Kungshälsan, och där går jag än, men alla dessa kontakter har jag fått leta upp själv, eller fått genom personer som då inte representerar samhället.

Barnen då, vad har de fått för hjälp? Obefintlig skulle jag vilja säga. Jag hade kraften och modet att skicka mina barn till dagis två dagar efter olyckan, så visst fanns det en viss kontroll på barnen, att de hade kläder på sig, fick mat på dagis och lekte med sina kompisar. Men så knappt en månad efter olyckan kom julen, i ett läge där vi än så länge inte fått någon som helst hjälp, och kommun, landsting, kyrkan och förskolan tog julledigt!!! I två veckor var det INGEN som visste hur vi hade det, ingen visste om jag satt på golvet och matade mina barn med cornflakes ur kartongen, eller om jag kanske bara låg i fosterställning och grät. De var så små, så de skulle inte ens nå mjölken i kylskåpet eller ta en tallrik att äta flingorna ur! Jag tycker detta är under ALL kritik!!!

Nu tio månader senare, har jag fortfarande inte blivit erbjuden någon hjälp för att hantera barnen. Jag har däremot själv letat mig fram till BVCs psykolog som är stationerad på Ryhov som genom samtal med mig (inte barnen) kan ge mig verktyg att leda barnen. Jag har även fått komma till Vårsol som kortfattat erbjuder samtal- och lekterapi för att bearbeta det som hänt. Dom är helt inriktade på att i första hand hjälpa barnen, vilket känns helt underbart, att jag äntligen ska få professionell hjälp till mina barn. Oavsett hur närvarande och inkännande jag försöker vara med mina barn, är det inte säkert att jag uppfattar alla tecken på att de kanske inte mår helt bra. Hur lätt är det för en 5-åring att säga till mamma att han är arg på henne för att pappa dött, att han är arg på pappa för att han inte finns med oss idag, eller att han kanske anklagar sig själv för det som hänt! Vårsol verkar vara den enda instans där Gustav kan få prata av sig med någon annan vuxen, viket han själv uttryckt att han vill göra! Egentligen är Stina för liten för att gå där, så för henne finns egentligen ingenting... Denna inkännande lilla treåring som kan titta på mig med allvarliga ögon och säga ”Är du trött mamma, ska du gå och lägga dig en stund så kan jag och Gustav titta på TVn” eller ”Mamma, är du ledsen nu, saknar du pappa, vill du ha en kram?”. Det gör ont när en liten treåring tar på sig den tröstande och omvårdande rollen, den helst ska axla i alla situationer…

Så vad hade jag velat skulle vara annorlunda? Jag hade velat att Socialtjänsten, eller någon annan som representerade samhället, stod på min trappa dagen efter olyckan! Jag har i andra sammanhang tagit upp detta till förslag, men mötts av reaktionen att det är inte alla som vill ha dem på sin trappa, då kanske man tror att de är där för att ta barnen ifrån sin förälder!!! Jag kan inte annat än att skaka på huvudet åt detta! Mig veterligen är inte deras arbetsbeskrivning att ta barn hipp som happ från deras föräldrar, och har de detta dåligt rykte kanske det är dags att de får upprättelse, chansen att förbättra på sitt rykte helt enkelt!! Jag tycker att de skulle stått på min trappa, förmedlat att vi är här för att hjälpa dig, inte stjälpa, för att se till att du och barnen mår under omständigheterna ok, vi är här för att du ska kunna ha kvar dina barn här, INTE för att ta dem ifrån dig. Vi tar inte dina barn för att det står en hög med pizzakartonger utanför din dörr, eller för att ditt hem är ostädat, eller för att du gråter och mår dåligt. Vi är här för att se till att det finns mat i kylskåpet och att ni hamnar rätt och får den hjälp ni har rätt till.

Jag hade velat att det fanns någon sorts plan som kunde presenteras för mig, som visade på att någon tog ansvar för oss i vår situation. Där kunde ex jag fått veta att Vårsol fanns för oss i en snar framtid, så jag visste att det fanns instanser som väntade på oss. Då kanske jag hade känt mig mindre ensam i situationen...

Jag återkomma till varför jag betonade att det här är MIN version. Ett tag efter olyckan tog jag fram min mobil för att gå igenom alla sms som kom dagen för olyckan och där efter. Det började dyka upp sms väldigt snabbt eftersom olyckan skedde på "hemmaplan". Mitt i läsandet förstår jag att min bästa vän Lisa, väntat på oss hemma när vi kom från sjukhuset i sällskap av sjukhusprästen. Hon var hemma hos oss fram till att min svärmor anlände, som hade varit hemma och hämtat lite kläder osv. Jag har INTE ett minne av att Lisa var hos oss den kvällen, minns ingenting!! Det här är ju ett tydligt tecken på hur chockad jag var och vad jag vill säga med detta, är att ni, som har hand om människor som jag, måste vara medvetna om att man är inte mottaglig för information som rör "framtiden", eller ens morgondagen. Jag var inte det i alla fall. Så information, om hur man går vidare, vart man får hjälp, måste presenteras flera gånger, även om mottagaren ser ut som om hen förstått, helst i tryckt format, så man kan läsa det själv senare. Lämna inga telefonnummer som den som förlorat ska ringa upp för att söka hjälp, se till att berörda instanser hör av sig till den som förlorat!!! Det är också viktigt för den som förlorat att inse att man inte är ensam, att skapa lokala nätverk innehållande ensamföräldrar med barn (avser barn upp till 18 år).

Det är av yttersta vikt att barn i sorg, akut sorg, får den hjälp de behöver och har rätt till. Men det är också helt avgörande för deras välmående att den kvarvarande föräldern får den hjälp och det stöd som denne behöver, annars har hen inte kraft att ta fullt ansvar för sina barns sorg eller omsorg. Det måste finnas en krisplan, som ska följas steg för steg, som ger den kvarvarande föräldern en trygghet i att denne inte är ensam, att det finns en handlingsplan, att det finns samtalshjälp, att det finns ett skyddsnät - det är oerhört viktigt att få känna det, jag hade velat göra det....

Tack för att ni lyssnade!