Mammografi del 4

Igår var det dags igen att snirkla sig ner i Länssjukhusets katakomber till mammografienheten. Den här gången i sällskap av min fina studiekamrat S! Var jag nervös? Oh ja, och det kommer nog visa sig lite längre fram i inlägget....

Först blev vi förvisade in i ett litet rum, lite vid sidan om; min första tanke - i det här rummet har många kvinnor får tråkiga besked, en del fått sin dödsdom.... Nästa tanke var att nu är det kört, de där små ynka bitarna de lyckades knippas bort förra gången var sprängfyllda med cancer!!! Det gjorde inte saken bättre att den kvinnliga läkaren kom in med ett ganska svårtolkat ansiktsuttryck. Men det som förmedlades var i korthet, provsvaren var godartade, allt ser bra ut, men de vill ta en ny biopsi för att vara på den säkra sidan, avslutat med - "om det är okej för dig?" 

...eh, OM det är okej för mig? Jag undrar stilla om det finns något jäkla dumhuvud som säger "nej, det är inte ok för mig att ta mer prover, jag chansar härmed på att gå hem, fast ni rekommenderar något annat!"

Ut i väntrummet, där fick S stanna kvar när jag fick gå in och hälsa på mammografikameran igen. I rummet fanns också doktorn jag redan pratat med, den härliga sköterskan E som var med första gången och en för mig ny kvinna X. E ursäktade sig lite över att de den här gången skulle vara tvungna att spänna fast mitt bröst rejält hårt, och sedan gjorde hon också det, ja och det ändes ju kan man säga! Sedan togs det kort, ställdes in nål, knipsades ett prov, knipsades två prov... Här blev jag medveten om att jag började kallsvettas och när jag förmedlade detta insåg jag att jag även började få hörselbortfall, vilket jag också informerade om följt av "jag kanske svimmar snart", och så gjorde jag det! Vaknade av att E och X höll mig under varsin arm och släpade bort mig till britsen där jag lätt förvirrad sjönk ner. Vad hände där???

Vi hittade en hel rad med möjliga orsaker som ensamt eller i kombination kunde vara boven i dramat:

* anspänningen inför mammografibesöket

* all stress och anspänning inför försvar av uppsats och opponeringar till höger & vänster inför examen på fredag

* extremt dåligt med sömn de sista dagarna

* viktminskning på 8-10kg sista halvåret vilket kanske inte balanserats i kroppen än

* dåligt intag av mat under sista veckan pga stress

* svårt att djupandas när man sitter fast med bröstet

* smärtan

Ja, ja, det var ju inte slut på det roliga, de ville ha fler prover, så upp i stolen, två nya prover, släppas loss, känna hörselbortfallet och "kaffekokningen" i huvudet igen, ner på britsen, upp med fötterna! 

Hade dock ett väldigt bra och konstruktivt samtal med E under allt detta. Så energigivande att hon "stod på min sida" och uppmanade mig att "skita i vad andra tycker" gällande något jag vädrade med henne. Tog verkligen till mig det hon sa och tyckte att bara samtalet var värt 1,5 avsvimmning! 😉

Efter detta lilla tumult tog jag och S varsin glass utanför sjukhuset, behövde landa lite innan jag satte mig i bilen och åkte hem. Nu är det bara att vänta, tills den 17:e innan provsvaren ska förmedlas. 

Mors dag

Idag är det inte bara ett halv år sedan H omkom helt oväntat, det är också mors dag... Eftersom fars dag är i november, har jag tidigare reflekterat över att både den dagen och H's årsdag kommer att ligga ganska nära varandra, men inte funderat på om mors dag kommer att bli påverkad, det blev den!

Den har blivit påverkad på det sättet, att vi inte har firat dagen alls... Det beror inte alls på något annat, än att det känns lite konstigt att jag ska hålla i mitt eget firande, be att barnen ritar teckningar åt mig, åka och köpa paket med barnen till mig själv osv.... Nu är ju barnen så små, så jag är (ganska) övertygad om att de inte kommer få några framtida men av att vi inte firade mors dag 2013, men jag känner nog att vi i framtiden får hitta en lösning på "problemet". Leja någon från skaran av släkt och vänner som får smida planer med barnen, kan ju vara ett alternativ.

Summa summarum, vi står inte inför några problem av större mått, men det kommer krävas lite vilja och planering.

2012-11-26; Sista morgonen med H....

Måndag morgon, sista måndagen i november, sista måndagen i Hs liv.....

Vaknar först av alla, morgonen löper på som vilken morgon som helst, inget är annorlunda, än. Vid 06:25 ser jag H stå och rota efter bilnycklarna i hallbyrån.
- Ska du åka redan?
(H) Ja, lika bra att komma iväg så man slipper stressa.
- Ok, då väcker jag barnen!
Jag får upp barnen, som lite sömndruckna kramar om sin pappa, säger hej då och springer till fönstret i stora rummet för att vinka. Jag ser ut genom fönstret, det är mörkt, det regnar, jag ser baklyktorna på den röda Volvon när bilen rullar iväg. Tänk om jag hade hållit kvar honom i en minut, tagit lite längre tid på mig att väcka barnen, ropat tillbaka honom för att ge honom en kram....

(Kl 06:40 inkommer larmet om en trafikolycka till SOS alarm, olyckan har skett ca 2km från vårt hem, men detta är jag då, fortfarande lyckligt ovetandes om)

Fixar iordning barnen och kör bort dem till förskolan vid kvart över sju. Bestämmer mig för att plugga hemma på förmiddagen, ingen föreläsning förrän kl 11 så jag åker hem igen och drar igång datorn. Pluggar, samtidigt som jag håller kontakt med mig studievän S.

(Klockan 07:49 finns det en anteckning om att polisen är på plats utanför min dörr, men först 08:12 finns det en anteckning om att de har kontakt med mig, så jag vet inte om de stod en stund utanför innan de ringde på dörren....)

Det ringer på dörren. Jag kan redan innan jag kommer fram till ytterdörren ana att det är polisen jag ser genom den knaggliga glasrutan, pulsen ökar!
- Hej, har det hänt mina barn något???!!!
(P) Nej, det har det inte gjort. Vi undrar om du är ägare av en röd Volvo?
- Ja!! Har det hänt min man något??
- Kan vi få komma in? (Utan att vänta på svar kommer tre poliser in i vår hall) Vi vet inte vem som satt i bilen, men den har kolliderat med en buss, och mannen i den röda Volvon är allvarligt skadad.
Luften går ur mig, reptilhjärnan slår på... Utan att våga/orka/vilja tänka på hur skadad H kan vara, vilka olika scenarion som finns, så finns det bara en sak i mitt huvud; jag ska till sjukhuset, och jag ska dit NU!!! Som en höna utan huvud yrar jag runt för att leta upp plånbok, mobiltelefon och nycklar. Det finns inte i tanken att H inte ska klara sig, den möjligheten är blockerad i hjärnan, den dörren går inte att öppna.

Jag sätter mig i piketbussen, längst in mot fönstret, bakom chauffören. En polis sitter bredvid chauffören, en sitter bredvid mig, jag är instängd... Precis samtidigt som vi rullar iväg (08:17), identifieras H via körkort, och det som varit ett faktum för polisen på olycksplatsen i över en timme, meddelas nu till poliserna i piketen, än vet jag inget.... Jag tror att min man är allvarligt skadad, jag tror att jag ska få hem honom igen.

Då den ordinarie vägen är avstängd, kör vi en (onödigt) lång omväg. Efter 5km så ber jag polisen ta kontakt med Länssjukhuset, så jag kan få en lägesrapport. Plötsligt registrerar min hjärna att poliserna inte vill möta min blick, att de skruvar på sig och ser allmänt obekväma ut. Innan ens min hjärna registrerat slutsatsen ropar jag rakt ut:
- Men för faaaaaaan, ni vet ju att han är död, ni sitter ju här och VET att han är död, erkänn då för helvete!!!!
Polisen bredvid mig lägger en hand på min axel, och säger med, för mig, helt neutral och tom röst;
- Så här är det, mannen i den röda Volvon är avliden, men vi vet inte om det är din man.

Ridå ner!

Jag minns inte resten av resan till Länssjukhuset så detaljerat, jag slår omkring mig, stampar i golvet, förbannar Gud, gråter, slår huvudet i rutan, ropar till poliserna att de måste få tag i Hs mamma, skickar ett sms till min studievän S "Polisen har hämtat mig, det säger att H har kört ihjäl sig" är allt jag skriver.... S har sedan berättat att hon först trodde att jag skickat henne ett ytterst dåligt och osmakligt skämt, men inser att DET skulle jag aldrig göra, så hon ger sig ut på internet, och inser snart, att det inte är något skämt...

Vid tio i nio är jag på sjukhuset, möts av sjukhuspräst (SP) och psykolog (PS). Placeras i ett kalt och sterilt rum, där det även ansluter en kvinnlig läkare (KL). Dessa tre placerar sig mitt emot mig och sitter mer eller mindre tysta och bara tittar på mig, i väntan på att någon ska "fixa till H" och "plocka ur en massa glas ur honom". KL säger att hon måste gå, har jag några frågor kan jag ringa ett nummer som lämnas över till SP, och så går hon..... Själv är jag nu nog totalt avstängd, hela jag har lagt ner... allt jag vill är att få komma in till H, se med egna ögon. Inte en enda gång tänker jag tanken att det kan finnas en risk för att Hs skador ska vara så omfattande att jag kanske inte ens kan känna igen honom...

Så var det dags, jag ska få se honom. Jag slussas fram till en dörr, och när den öppnas ser jag med en gång, att i rummet innanför det första lilla rummet vi kommer in i, ligger han... min man.... Det är en minnesbild som är fastetsad i min hjärna, hur han ligger där och tillsynes sover.... Knappt en skråma i ansiktet, störande nog fleecejackan fortfarande på sig, ser obekvämt ut, ena handen på magen hållandes en liten blomma och andra instoppad under täcket som är hårt åtspänt runt kroppen.

Jag sätter mig ner bredvid honom, tar bort blomman som ser helt malplacerad ut, funderar på varför ena armen är så inbakad i täcket, är senare tvungen att gå runt och känna att den verkligen finns kvar! Börjar stilla gråta, tar hans hand, lägger huvudet emot hans bröst...

Minns inte så mycket detaljer fram till halv tolv, då jag och SP åker emot dagis för att hämta våra barn. Gråter, sitter och bara stirrar rakt framför mig, håller Hs hand, kramar om honom och lägger min kind emot hans.... Ber SP och PS att lämna rummet och sitter där själv medan jag väntar på att svärmor ska komma. Kan inte förstå vad som hänt, han ser ju helt oskadd ut, hur i hela världen kan han vara död??? Jag vill bara ruska om honom och se till att han vaknar igen, men någon stans där bak i huvudet går det sakta upp för mig, han kommer inte vakna igen, men ändå kommer jag inte förstå detta fullt ut på flera månader....

...åter till idag, söndagen den 26e maj. Det är idag ett halvt år sedan min man rycktes bort från oss. Så mycket har hänt.... Det största för mig, är att jag gått från att vilja sätta barnen i bilen, obältade, och gasa järnet rakt in i en buss, till att vilja leva för deras skull så de slipper växa upp utan någon förälder, tills idag då jag faktiskt VILL leva för att se mina barn växa upp, se vad livet har att erbjuda mig, säger JA till livet helt enkelt!

Det är så tungt att titta tillbaka på den här dagen, men det är en del av bearbetningen, del av den ständigt pågående processen framåt... men resten av dagen, den får jag skriva om en annan dag.
Det jag i efterhand kan konstatera att "samhället" redan begått två kapitala misstag som bidrar till att min process att ta in det som hänt försvåras och blir utdragen. Det första är polisernas agerande, att de ljuger för mig/är totalt oinformerad, och säger att H är allvarligt skadad, inger mig med hopp och lämnar dödsbeskedet till mig, fastspänd i en piketbuss.... Tänk om de bara hållit kvar mig hemma ett par minuter, bett mig sätta mig ner medan de blir uppdaterade, kunnat få besked hemma under mer humana omständigheter... Det andra är läkarens brist på intresse att ge mig fullständig information, jag hade oerhört svårt att ta till mig att H var avliden, han var ju så fin, så oskadd - hade jag bara fått veta att de misstänkte omfattande inre skador och att det var för att vänster arm var bruten som den var så hårt inbakad under täcket, så kanske det hade gått in lite fortare....

Kram & var rädda om varandra där ute!

Mammografi Del 3

Jaha, så var det dags igår igen, mammografi... Funderade när jag gick innanför sjukhusdörrarna varför jag alltid trilskas med att göra allt ensam, är det ett tecken på svaghet om jag hade frågat om någon ville följa med, eller sagt "ja tack" till de som erbjöd sig! Tror jag kanske att ensam är stark? Kan inte mer än konstatera att ensam var oerhört rädd!!! Magen värkte och det snurrade i huvudet.

Sedan blev det nya bilder, vänta...., en ny bild till, vänta..., doktorn vill ta ett ultraljud, vänta..., ultraljud tas samt även beslut på att omgående försöka ta en biopsi. Efter tre misslyckade försök, en och annan stilla tår som runnit ner för kinden, så ger man upp. Knölen är för hård, nålen glider undan, ny tid bokas nästa tisdag. Då ska jag spännas fast i mammografimaskinen och nytt försök göras.

Kände mig både fysiskt och psykiskt misshandlad när jag gick ifrån avdelningen. Tänkte på en kommentar i förra inlägget, "man får inte mer än man orkar bära, tro på det"... Jag vet inte om min tro är så stark att jag vågar känna mig övertygad om det. Tänker att det är därför en del väljer att avsluta sina liv, just för att de får mer än de orkar bära... Livet känns ibland som en stor prövning. De få som känner mig utan och innan, vet vilka prövningar/sorger livet serverat kanske tycker som jag, nu får det vara nog med den varan, nu räcker det, orkar faktiskt snart inte bära mer... Så jag väljer att tänka som en kär vän sa till mig "det är inget annat än en avvikelse tills vi vet vad det är!". Fakta, det kan jag tro på, och så kan jag be en bön om att det inte är ännu en prövning i mitt bröst.

...och vet ni vad, jag har redan tackat ja till sällskap nästa tisdag, för ensam är inte alltid stark, utan just bara väldigt onödigt ensam!!

Mammografi, del 2

Det kom ett brev med avsändare "medicinsk diagnostik", visste vad brevet innehöll, kände på mig vilket besked jag skulle få, men ändå så blev jag lätt illa mående och kände hur marken snurrade under mina fötter när jag läste;

"Du har nyligen genomgått en röntgenundersökning av dina bröst och erbjuds härmed en kompletterande undersökning.
Kompletteringen beror oftast på otillräckligt bildmaterial eller någon liten förändring som bör kontrolleras."

Första tanken, "men ska barnen behöva växa upp utan varken mamma eller pappa nu då???
Jag orkar inte med det här oxå, jag orkar inte ensam!!!"

Rullgardinen gick ner....

Någon timme senare pratade jag med en mycket nära vän som kunde sätta lite perspektiv på saker och ting. "Du fick ingen tid för biopsi, de har inte hittat något specifikt som de tror de kan ta prov på, det är "bara" nya bilder" var ord som fick mej att känna mig lite lugnare, "jag finns här" värmde mitt hjärta!

Nu är det "bara" att vänta, på tisdag blir det nya bilder. Medan jag väntar rabblar jag mitt nya mantra;
JAG VÄLJER LIVET!!!

Små överraskningar...

Ligger i en säng som känns alldeles för stor och ensam, läser bloggar, kan inte sova.... Plötsligt hör jag små fotsteg, G är på väg ut i hallen. I vanliga fall brukar han komma direkt in till mig, där han får göra en u-sväng för att gå och kissa innan han landar i min säng. Hinner tänka, att sedan pappa lämnat oss, har han på egen begäran slutat med nattblöja, och "olyckorna" i hans egen säng är lätträknade, och i min säng, inte en enda. Så oerhört bra gjort av en liten 4,5 åring, mitt i den svåraste tiden i hans liv!!!
...mer hinner jag inte tänka, innan jag inser att han inte är påväg in till min säng, han stapplar in på toa, fäller upp locket, suckar halvsovandes, kissar och kommer sedan in i mitt sovrum, och slipper göra en u-sväng! Min lilla älskade kille, vad stor du blivit, så fort....

Brukar numera somna med musik lågt spelandes på Ipaden, men med G snusandes bredvid mig kanske det inte är så optimalt, även om jag inte tror att han skulle vakna....

....sträcker mig efter lurarna, kopplar in dem i Ipaden, Spotify, Spellista, Foo Fighters, On the Mend... en låt jag nästan gjort till mitt mantra, I'm on the mend.... Snart snusar jag nog lika rofyllt som sonen vid min sida.

One more day that I've survived
Another night alone
Pay no mind I'm doing fine
I'm breathing on my own

I'm here
And I'm on the mend
I'm here
And I'm on the mend my friend

 

 

Mammografi

Fick en (o)trevlig liten 40-årspresent av Landstinget, en påminnelse om min egen dödlighet, en kallelse till mammografi......

För mig är det självklart att ta chansen att kolla upp sig, på samma sätt som jag inte skulle drömma om att ignorera inbjudan till att ta ett cellprov, men shit vad jag har bävat inför detta! Då menar jag inte själva mammografin som sådan, utan resultatet....

Idag blev det också så tydligt att jag är ensam i allt, ensam med min oro... Saknar den där extra omtanken från något som tycker om mig extra mycket, älskar mig! Någon som engagerar sig i att komma ihåg att det var just idag det var dags, att det var just idag jag behövde en extra tanke, ett extra vänligt ord, omtanken....

Efteråt åkte jag förbi mitt jobb, behövde få slappna av och skratta lite med fina H. Sedan åkte jag runt bland några affärer, tröstshoppade till barnen i min ensamhet, blev ett sött litet picknickbord med tillhörande parasoll! Vad var mamma värd att unna sig... gravljus och en energibar... Glömde att jag borde äta lunch innan jag ska till psykologen kl 14....

Gå vidare....

Samtalade nyligen med en annan ensamförälder om att "gå vidare", vad innebär det egentligen? Känner att jag inte riktigt kunnat släppa den tanken, vad betyder det att "gå vidare", är det en universell eller individuell tolkning till begreppet, syns det utanpå om man "gått vidare", vad är motsatsen... att stå still... och NÄR framförallt kan man "gå vidare" och när tycker omgivningen att det är OK att "gå vidare".... Tänkte flumma loss lite i begreppet här, så får vi se om jag tycker att dimman skingrar sig. Blir jätteglad om du skriver en rad eller två om vilka tankar just du har om detta!

Frågan om det är en universell eller individuell tolkning är nog den enklaste, för jag tror att det är helt individuellt vad man lägger i begreppet. Fråga om vad det egentligen innebär att gå vidare är mer intressant... Måste man ha träffat en ny partner för att ha gått vidare, eller måste man gå vidare först innan man kan träffa en ny partner? Jag tror nog såhär, "nej" och "nej"! Jag tror inte jag måste träffa någon ny man för att säga att jag har gått vidare. Jag tror, att om det är mitt val att leva själv i resten av mitt liv och jag är nöjd med det och livet, så kan jag mycket väl ha gått vidare. Som parantes blir jag lite trött på de som säger, "men du, jag hoppas att du träffar någon ny i framtiden, du kan ju inte leva ensam, jag vill ju att du ska vara lycklig!" Ok, sedan NÄR blev tvåsamhet synonymt med lycka?? Har själv varit i ett förhållande där jag kände att jag hade varit mycket lyckligare som singel än fast i just det förhållandet (vill förtydliga att det INTE gällde mitt förhållande med H). Tror inte heller att man måste gå vidare innan man träffar en ny partner. Det kanske underlättar för vissa, man kanske blir mer öppen för att träffa någon om man känner att man är mogen för att gå vidare i livet, men jag tror också att man träffa en man och just för att man träffat någon känna att NU är det dags att gå vidare.

Vad innebär det då att gå vidare i livet, syns det utanpå mig, när jag gjort det? Kommer mina vänner säga, "men du, NU vet jag varför du ser annorlunda ut, trodde du varit hos frisören, men du har ju gått vidare, grattis till det!" Nä, så är det nog inte riktigt.... Men kanske blir man lyckligare av att känna att man vill gå vidare, och det kanske syns i ögonen.

Om motsatsen till att gå vidare i livet, är att stå still, kan det då innebära att man då bara "tar sig genom livet" och inte "lever det"? Att man mest ser sitt liv som en transportsträcka mot döden... Kan det vara så "enkelt", att gå vidare innebär att jag bestämt sig för att inte fastna i sorgen, att jag bestämt mig för att "leva" livet??? Är det så att vi krånglar till begreppen och lägger för stora värderingar i vad det innebär att gå vidare, att det blir ett unikum i sig, helt ouppnåeligt för vi sätter begreppet på en piedestal? Eller tror vi att startpunkten för att kunna gå vidare, är där vi lämnade "livet", att vi måste uppnå det som var tidigare för att kunna gå vidare.... Kanske är det mest fördelaktigt, om vi accepterar att det aldrig blir som förut, det kan bli jäkligt bra, men det kan aldrig bli precis som förr.... förr försvann för mig med min älskade man.... (men bara för att mitt förnuft inser det, är det inte så självklart att hjärtat är med på noterna!)

Ponera att det är "så enkelt" att det "bara" handlar om att vilja leva livet, att våga göra framtidsplaner igen, att våga ha en framtidstro, att våga vara glad... ja, men då kanske jag inte är så långt bort från att gå vidare, men FÅR jag göra det, redan? Vad skulle omgivningen, släkt och vänner säga, om jag gick ut med att "Jag har gått vidare i livet".... Skulle de tolka det som att jag glömt min man, att jag kommit över hans bortgång... I så fall har de FEL!!! ...eller så kan jag aldrig gå vidare - för jag kommer aldrig glömma min man, jag kommer aldrig över honom, jag kommer alltid att bära min sorg, den kommer bara förhoppningsvis bli mer handterbar, inte så akut och intensiv.  ...men när FÅR man gå vidare, utan att uppfattas som en kall bitsch??? För det räcker ju att jag har en bra dag, eller tom att jag skrattar en stund, för att det där dåliga samvetet ska poppa upp som gubben i lådan. Hallå där, du kan inte men att du är GLAD i fem minuter, har du glömt bort att du faktiskt är sörjande!! Så att gå vidare, kanske innebär att man komma över det där dåliga samvetet också....

Nej, jag vet inte om jag blev mycket klokare i kväll... vet fortfarande inte vad, när eller hur att "gå vidare" innebär för mig..... Vad innebär det för dig som har förlorat, för dig som står vid sidan av den som förlorat som anhörig eller vän?