måndag 28 oktober 2013

En kväll med Foo's i rutan

Idag har jag varit på Vårsol med barnen. Det gick bra och det känns som att barnen gillar att vara där!

Sedan blev det att lämna kidsen på förskolan och åka och jobba fram till 16. Känns ok att jobba, men jag blir fortfarande väldigt trött, väldigt fort....

Väl hemma blev det LEGO-bygge på golvet, fick bänt bort lite golvlister och dörrfoder i hallen, målaren kommer i morgon, fixat kvällsmat, borstat tänder, läst saga och nattat barnen, stormsäkrat altanen.... Inte konstigt att man är trött när man ska vara mamma, pappa, yrkesarbetande, snickare och säkerhetsansvarig! :) Nu hoppas jag bara att inte studsmattan blåser iväg, för den har jag inte fått ner än...

Nu ska jag göra något jag inte gjort på läääääänge!!! Jag ska slå på TVn och sätta på en DVD!!! Unnade mig två filmer på CDON.com som anlände med posten idag, och hör och häpna, det blev INTE EN ENDA FILM till kidsen, bara till mig!!!!



Blev kanske en liten cliff-hanger här igår, men jag orkar faktiskt inte skriva mer idag än dessa rader. Kraften räckte inte längre än hit, så nu blir det TVn, jag och Foo's för hela slanten!!!

....blir totalt GALEN om strömmen skulle gå nu, när jag för en gång skull lägger mig på soffan!!!!!

Kram
/M

söndag 27 oktober 2013

Hjärtat har plats för fler...


Två helger i rad med kalasanden tar på krafterna, men jag hanterar det ok, jag har fungerat ok.... Igår var det släktkalas för G och idag skulle han på kalas till bästa kompisen A. När det kalaset var slut fick G och S stanna kvar hos födelsedagsbarnet en stund, så jag kunde gå hem och andas. La mig på soffan och däckade innan jag la ner huvudet - denna ibland förlamande trötthet, som inte riktigt vill släppa taget om mig... Tyvärr har dock mina ambitioner om att komma i säng i tid ruckats igen, har svårt för att lägga mig i tid, blir lite rastlös om kvällarna.

MEN, jag känner att jag hela tiden blir bättre och bättre på att hantera min nya vardag, jag växer som människa, jag sätter upp nya mål, kommer till nya insikter, lär känna mig själv igen, jag går framåt!!!! Jag är på väg att bli hel igen, det känns som det mesta kan komma att landa....

...det mesta går åt rätt håll, dock inte allt.... Det finns något jag inte berättat om, eller rättare sagt någon, vi kan kalla honom..... Hans, en annan ensamförälder, med tre barn, som kommit att betyda oerhört mycket för mig, både i mitt sorgarbete och senare känslomässigt. Min önskan var att få presentera honom, när tiden var mogen, med buller och bång - han som fick mig att våga igen....

Men just nu så är det inte så mycket buller och bång, det är tyst, väldigt tyst.... Just nu kan jag inte göra så mycket, inte påverka något - det enda jag kan ge är utrymme, förståelse och tid. Och det är något även jag behöver, tid - för jag skulle inte kunna hantera en "vanlig" relation just nu, jag är inte där än. Så just nu ser jag det som så, att vi väntar på varandra!!! Är glad att jag kommit så här långt med mig själv, att jag ändå är så stark som jag är, att jag har möjlighet att ge något alls. Hade det varit för bara 3-4 månader sedan, så hade jag troligtvis kraschat totalt av det "motstånd" som livet ger oss just nu.

Men jag antar att jag måste ta det från början, och då måste jag ta er tillbaka ända till nyårsafton 2012. Då var jag fortfarande väldigt "nyförlorad" och någon tanke på romans fanns verkligen inte på kartan, men det var där och då allt började....

Medan vi väntar på att jag orkar skriva om de sista tio månaderna, kan vi lyssna på den här underbara låten från Foo's, vars refräng nästan blivit som ett mantra för mig - jag är här & nu och jag läker sakta men säkert!

God natt alla där ute!
/M





fredag 25 oktober 2013

You have a choice!

Började dagen med att vakna otroligt låg... Allt kändes meningslöst, mörkt och det fanns ingen glädje i något som jag gör eller har framför mig. Hela jag kändes tung, orkeslös, misslyckad och eländig.

Så råkade jag kika in på Facebook och det första jag ser är:



Inser, återigen, att livet är FULLT av val, och varje val leder till en konsekvens. Om jag bara sitter ner och tycker att livet är skit, är det också ett val, som får en konsekvens - att jag inte får något gjort, att jag antagligen inte blir gladare ju längre jag sitter där och att jag inte kommer vara något energiknippe när jag hämtar barnen vilket leder till att jag blir världens tråkigaste & gnälligaste mamma!

Alla val vi gör, är inte enkla, långt där ifrån. Jag har gjort val sista tiden som är tunga just nu, men som jag hoppas ger utdelning i framtiden, som man sår, skördar man, tänker jag.... Jag har även ett val framför mig som jag skjuter upp, skjuter upp och skjuter upp... Men sker ingen förändring måste jag snart ta tjuren vid hornen.

Nä, alla val är långt i från enkla, men idag valde jag att rycka upp mig, ställa mig upp och skaka av mig allt som tynger mig just nu. Jag satte lite fart, fokuserade och uträttade, och välmåendet ökade i takt med att jag fick saker gjorda.

Nu har barnens morfar kommit hit, ska stanna över natt. Ska bli skönt att slippa sitta ensam ännu en fredagskväll när barnen väl somnat.

Önskar er alla en trevlig helg!!
/M

söndag 20 oktober 2013

5-årskalas!

Dagen började med att födelsedagsbarnet vaknade före en lite morgon trött mamma och hans morgontrötta lillasyster. Men efter att han försiktigt väckt lilla S och kommit med "vinken" att skulle inte jag få paket i sängen idag?? så insåg jag att det var dags att gå upp ;)

Jag och lillasyster packade ihop paketen och sedan fick födelsedagsbarnet låtsas sova när vi kom och sjöng "ja må han leva". Båda barnen fick öppna paket i sängen (S fick några för husfridens skull) och sedan gick vi upp och åt frukost. Det blev scrambled eggs, macka och chokladmjölk på G's begäran.


G fick bland annat en riddarborg som han önskat sig lägen



Vid lunch var det dags för BARNKALAS. Totalt sjutton kids rockade loss i Allianskyrkans lokaler. Det blev paketöppning, Hamburgare & Pommes och tårta med Spindelmannen innan det blev dags för min "lektant" E att underhålla barnen i en timme vilket hon gjorde med bravur. Det blev hinderbana, måla med penna på långt skaft och andra lekar. Sedan tog vår inhyrda trollkarl J att ta emot applåder och jubel från en mycket engagerad och uppspelt publik! Det hela avrundades med att han delade ut ballongdjur/svärd/hattar mm samtidigt som vi körde en klassisk fiskdamm. Tror alla sjutton barn var nöjda med kalaset och somnade helt ovaggade nu i kväll ;)

G assisterar glatt Trollkarlen i ett, för oss åskådare, obegripligt trick!! 


Vår lilla familj har haft en superdag idag, och det TACKAR vi alla som bidraget till denna dag för, framför allt alla barn som kom på kalaset, föräldrar som hjälpte till, E och J!!!!

En dag som kunde blivit tung, blev fantastisk! Vi har haft med oss pappa H i våra hjärtan och visst har det emellanåt huggt till i mitt hjärta och jag har känt vemod över att han inte varit närvarande i person. Men jag är övertygad om att han kikat ner på oss och glatt sig över att vi fixat en riktigt bra födelsedag åt Gustav, trots allt...

Nu sover mina två älskade och underbara barn lugnt, tror jag ska ansluta mig till sängen strax, ska bara....

lördag 19 oktober 2013

Förberedelser


Förbereder inför morgondagen, slår in paket, gör godispåsar, fixar fiskspö & fiskdamm, packar, blåser ballonger...

I morgon är det min älskade G's födelsedag, min stora pojke blir 5 år!!! Så det blir firande på morgonen av mig och S & sedan blir det STORT barnkalas i tre timmar! Vi slår på stort med 18 barn, hamburgare & pommes, tårta med spindelmannen, "lektant", fiskdamm och trollkarl!!!

...men glädjen över att få förbereda har en skugga över sig, det sorgliga i att pappa Henrik inte kommer fira morgondagen med oss, inte i fysiskt tillstånd i alla fall. Det blir Gustavs första födelsedag utan sin pappa här på jorden. Båda barnen säger ganska ofta för tillfället att de vill att pappa ska komma tillbaka (det går lite i vågor hur mycket de uttrycker sin längtan efter sin pappa), och jag VET att Gustav kommer sakna sin pappa enormt i morgon, men än vanligt....

Mitt hjärta brister, igen, när jag tänker på det och jag torkar en tår.

Men parallellt med detta sorgearbete skapar vi oss en ny vardag, ett liv, vi ser framåt och vill ta vara på livet!

torsdag 17 oktober 2013

Torsdagskväll....

Veckan som gått har bara rusat ifrån mig, vart tog den vägen?

I måndags var sista dagen på heltidssjukskrivningen, unnade mig att ta det helt lugnt på förmiddagen och la golv på eftermiddagen. Så gick den dagen....

I tisdags började jag jobba igen, dock bara på 25%. Jobbade två timmar i tisdags och tre timmar onsdag samt torsdag, i morgon är jag helt ledig/sjukskriven. Känns faktiskt bra att börja jobba den här gången! Visst, jag är aptrött på eftermiddagen, finns inslag av huvudvärk och stressymptom, men det är inte riktigt samma trötthet & panik som förra gången. Jag orkar hålla fokus i två - tre timmar i alla fall, och FRAMFÖR ALLT orkar jag vara närvarande på kvällen med barnen!!! Surhäxan är lite längre bort än för någon vecka sedan.... Nu ska vi köra på med 25% till och med den 30:e oktober och sedan går jag upp på 50%. Ska vara väldigt observant på hur jag mår, vara snäll emot mig själv och låta det ta tid, tänka långsiktigt.

Idag har jag varit och handlat inför barnkalaset på söndag. Vi ska inte vara här hemma, det blir totalt 16 barn + lillasyster och en kompis till henne. Jöööööösses, vilket sjöslag det kommer bli!!! Men jag hade svårt att begränsa mig när G började rada upp alla kompisar som han ville bjuda, speciellt när han lägger huvudet på sned och säger "men snälla mamma, bara en till...". Helt fantastiskt att en liten blivande 5-åring kan radda upp hela SJUTTON vänner som han ville bjuda!!!! Bara två som inte kommer, en har andra planer och den andra bor tre timmar bort, fantastisk uppslutning!!!

Så, jag har fixat lokal genom fina "E", som oxå ska vara "lektant" på kalaset, så jag bara kan få observera och förhoppningsvis njuta av en liten glad femåring som förhoppningsvis kan glömma att det är första födelsedagen som pappa inte närvarar fysiskt på. Har även hyrt in en trollkarl som ska trolla och knyta figurer av ballonger. Så blir det lite käk, fiskdamm med godis och tårta med spindelmannen på. Jo, jag vet att jag slagit på "stort" och att vad jag än gör så kan jag inte kompensera för att pappa inte är där.... men jag vill så gärna att det ska bli så bra som möjligt!

I kväll hade jag en tuff läggning av barnen. Båda ville höra "sagan" om när pappa krockade, vilket innebär att jag ska berätta om morgonen, hur det sa hej då till pappa, åkte till dagis, att polisen hämtade mamma och att jag tillsammans med prästen hämtade dem på dagis så de kunde få krama och säga hej då till pappa. De hade många frågor och ännu fler tårar som ville ut, så tillslut satt vi alla tre i sängen och kramades och grät. När de väl kom till ro så somnade de snabbt. Nu sitter jag här vid datorn ensam, igen, och önskar att jag hade en famn att krypa upp i, bara få vila i en lång kram. Annars går kvällarna bättre igen, tystnaden gör inte ont utan är ganska skön, men i kväll känner jag mig lite ensam.

/M

söndag 13 oktober 2013

Skild - på riktigt!

Ett återkommande tema bland alla frågor som cirkulerar gång på gång på gång i mitt huvud har varit;

När är man skild?

Juridiskt sett så är det ju vid dödstillfället, då bli civilståndet automatiskt "änka". Även svenska kyrkan svarar, vid dödstillfället, då man lovar att älska varandra i nöd och lust, tills döden skiljer oss åt....

MEN varför kände jag mig då som gift i så många månader efter olyckan??? Antagligen för att en skilsmässa brukar föregås av ett gemensamt beslut, i någon form, oftast.... Men varken jag eller H hade talat om skilsmässa, ingen av oss ville sluta vara gifta - jösses, vi hade ju bara varit gifta i lite drygt tre månader!!!!

Jag bar länge H's ring i en halskedja runt halsen, och runt halvårsdagen från dödsfallet, tog jag av mig den, och kort därpå även min ring, då omständigheter gjorde att det inte kändes rätt att bära ringen längre. Men trots att jag gjorde dessa handlingar, så återkom ändå frågan, är jag gift, har jag uppfyllt mina åtaganden som hustru, är det ok att gå vidare i livet nu.... Oftast har ju frågan besvarats med "nej, ja och ja", men det störde mig att frågan ändå fortsatte poppade upp, så jag kände att jag var tvungen att göra något åt det. Så jag gjorde något som jag tror är ganska ovanligt....

Den präst som vigde oss i augusti 2012 höll också i H's begravning i december 2012, en präst som jag känner stort förtroende för och tycker väldigt mycket om. Han var också hemma hos oss efter olyckan och besökte oss som medmänniska utan att vilja försvara något alls, han säger att även han med all sannolikhet hade varit förbannad på Guds om hans fru förolyckats som H gjorde. Jag har även varit i kyrkan och haft enskilda samtal med honom, vilket har känts mycket bra. Så nu bokade jag ett möte med P....

Under mötet pratade vi om allt mellan himmel och jord som berörde H och mig, känslor, nya möten och en vilja att ändå gå vidare med livet, att acceptera det som hänt, även om man inte behöver gilla det som hänt. Jag hade båda våra ringar i en länk runt halsen, och när vi pratat klart tog jag av mig halsbandet och la våra två ringar på en fin liten gammal pall som stod mellan mig och P. Därefter pratade jag direkt ut hjärtat till H, med P och Gud som enda vittnen. Jag förmedlade att vi inte längre var gifta, att det inte var något som vi själva valt men att vi var tvungna att acceptera verkligheten, att jag hoppades att han tyckte att det var ok att jag gick vidare, och att han ändå ville vaka över oss, att jag hoppades på att få träffa honom den dagen då "döden återförenar oss". Tårarna flödade ner för mina kinder, men det kändes bra, vackert och helt rätt - och efteråt fick jag något slags lugn i kroppen.

Det känns som att min ängel i himlen, barnens pappa, har släppt mig fri att möta livet, men att han alltid kommer att hålla ett vakande öga över mig och framför allt över barnen.


Henrik, jag älskar dig, jag saknar dig - du kommer alltid bo i mitt hjärta! 


torsdag 10 oktober 2013

Barn som anhörig i sorg - föredrag ur en förälders perspektiv

I länet finns ett projekt som heter "Barn som anhöriga i sorg". Det riktar in sig på barn som förlorat en närstående plötsligt, genom somatiska sjukdomar, psykiska sjukdomar, mord & självmord, men även barn till föräldrar med missbruksproblematik osv.

Jag halkade in på ett bananskal och fick kontakt med det två projektledarna E och L, dessa lyssnade på min berättelse om hur samhället var totalt frånvarande när barnens pappa dog, och frågade om jag ville berätta min historia vid ett Lärandeseminarie, vilket jag har gjort idag.

Var ganska pirrig och nervös inför framförandet. Skulle jag klara av att stå där framför 40-45 personer och berättat min historia, skulle jag börja gråta. Mest rädd var jag för att bli bagatelliserad, framstå som gnällig, för det var ju min vardag som jag skulle berätta om, vad den så speciell, skulle den kunna beröra??? Men det kunde den!!! Såg flera som torkade tårar under mitt framförande och många kom fram efteråt och tackade mig för att jag delat med mig! Det hela ledde till att projektledarna frågade om inte jag ville ha en plats i ett av teamen för projektet!!! Så nu är jag officiellt med i det team som har hand om frågor som berör det akuta skeded, det som händer i direkta tiden runt dödsfallet.

Ska bli jättespännande, samtidigt som jag redan insett att politik och byråkrati är två stora stoppklossar i förbättringsarbetet!!! OM det är någon som läser detta, som har erfarenhet av att ha haft barn (under 18 år) när den andre föräldern avlidit och vill dela med sig av detta, får ni gärna skriva en rad, vad var bra, vad var dåligt, vad kunde samhället erbjuda barnen i första hand, tankar och idéer om vad som kan bli bättre?!?!

Nedan kommer mitt "föredrag"

Kram!

******


Hej! Jag är här som representant för den ”vanliga” småbarnsfamiljen, livet går i 110km/h, ekorrehjulet snurrar på och ingen tror att det inte finns någon morgondag, men så händer följande….

Det är tidig morgon, måndagen den 26:e november 2012. Min man går upp för att åka till jobbet och när han ska lämna huset, väcker jag barnen för att de som vanligt ska få säga hej då till sin pappa innan han åker till jobbet. Barnen är Stina 2,5 år och Gustav 4 år och de vinkar genom fönstret när vi ser baklyktorna på Volvon åka iväg i mörkret, en bild som vi sett så många gånger förr, men som vi inte skulle få se igen....

Henrik hinner bara 2 km från hemmet innan han frontalkrockar med en buss och avlider innan ambulansen hinner till platsen. Kvar står jag och barnen, i mörkret som omsluter oss, med en känsla av att jag är ensammast i hela världen, en känsla som håller i sig länge....

Jag har blivit ombedd att har berätta om den hjälp som jag tyckt att vi blivit erbjudna av samhället, och skulle väl kunna sluta prata här helt enkelt, för enligt mig, enligt min uppfattning har vi inte fått någon hjälp alls. Allt har jag fått leta upp själv, och tjatat mig till, eller så är det någon som inte representerar samhället, eller i alla fall har det som sin arbetsuppgift, som sträckt ut en hand.... Det här är MIN version, kortfattat om vår väg till vart vi står idag... Och jag betonar verkligen MIN version, varför återkommer jag till senare.

När jag lämnat barnen, fortfarande ovetandes om att deras pappa nu är död, åker jag hem för att studera ett par timmar. Jag störs i studierna av att det ringer på dörren, på min trappa står tre uniformerade poliser. På grund av dålig kommunikation mellan poliserna på min trappa och yttre befäl på olycksplatsen får jag dödsbuden på sämsta tänkbara sätt. Ett dödsbud som detta blir man givetvis chockad av även om det överlämnas mjukt och försiktigt, men nu tror jag att jag hamnade i en ännu djupare chock än nödvändigt, och det tog väldigt lång tid innan den släppte.

Jag tas till sjukhuset och får ett medelmåttigt bemötande, tre personer sitter mitt emot mig och tittar på mig medan jag väntar på att få se Henrik, någon stans inom mig finns fortfarande ett litet hopp, kanske har någon gjort fel någon stans...  så var ju tyvärr inte fallet. Innan lunch åker jag, tillsammans med sjukhusprästen för att hämta barnen. Det var det svåraste jag gjort i hela mitt liv, att berätta för min lille son, att hans stora idol, hans pappa, den han såg upp till med beundran i ögonen, krockat med en buss, att han inte gick att laga, att han nu är död och är uppe hos farfar i himlen....

Vi åker tillbaka till sjukhuset för att barnen också ska få se, känna, krama och puss på sin pappa en sista gång. Fram till hit har jag fått ett dödsbud levererat på oerhört klumpigt sätt, fått ett tafatt bemötande på sjukhuset och fått en sjukhuspräst och psykolog till "mitt förfogande", sistnämnda fungerade mer som någon logistiker i mina ögon, fick tag i Henriks syskon ovs...

Sjukhusprästen ger oss numret till psykologen, som vi kan ringa om vi vill, men när man är i den här chocken, den här bubblan, är det övermäktigt att lyfta telefonen. Själv ringer han ett par gånger till oss, men av naturlig anledning när man har en präst i andra ändan, blir det fokus på Gud, vilken jag var ursinnigt arg på, han som hade tagit min älskade man ifrån mig utan anledning. Sista gången pratar prästen med Henriks mamma och bedömer att vi ändå mår så pass bra att han kanske inte behöver höra av sig mer? Det gör ont att erkänna, att vid den här tidpunkten har jag en STOR längtan om att få sätta mig och barnen (för jag kunde inte låta barnen blir kvar här, i denna onda värld, helt föräldralösa), obältade i bilen och med högsta möjliga hastighet köra rakt in i en mötande buss.... Så pass bra mådde jag!!!

När vår begravningsentreprenör vid ett av besöken hemma hos oss tittar på mig bekymrat och säger "Marie, du ser ut att må för jävligt, kan jag inte få försöka få tag i någon som kan fånga upp dig?" svarar jag trött "jovisst!". Enligt hans utsago kom han fram till att kommunen tyckte att det var Landstinget kristeam som skulle kicka in, medan Landstinget tyckte att det var kommunen som skulle rycka in, jag hade alltså hamnat mellan två stolar och ingen ville ta tag i mig.

Till saken hör också att jag senare fick veta att Räddningstjänsten ringt ALLA vittnen till olyckan och frågat om de behövde någon form av samtalsterapi osv, men INGEN ringde till oss och frågade om vi behövde någon hjälp!!!! Senare fick nämligen kontakt, via en vän till mig, med Räddningstjänsten, och DÅ först, efter jul, hände det lite saker, vi fick bland annat komma till Räddningstjänsten och prata med den ambulanspersonal som hämtat Henrik. Ett underbart (men jobbigt) möte där jag kunde ställa en massa frågor som jag hade, och kunde få svar. Jag tog även kontakt med den polis som höll i utredningen om olyckan, och han tillsammans med Räddningstjänsten fixade ett möte så att jag fick framföra min kritik om överlämnandet av dödsbudet samtidigt som jag fick all information som framkommit i utredningen. Det är möjligt att den polisen hade hört av sig till mig, om jag inte kontaktat honom angående utredningen, i så fall hade det blivit första samtalet från "samhället" på deras eget initiativ. När jag väl knutit alla dessa kontakter hände det ändå lite saker, jag fick information, barnen fick göra studiebesök, yttre befäl på olycksplatsen har hälsat på oss flera gånger för att komma över min ångest varje gång jag ser en polisbil.

Efter begravningen ringde vår BVC-sköterska på eget initiativ, det låg inte i hennes arbetsbeskrivning, vilket ledde till att det kom hem en socionom till oss, men när hon inte ville, eller hade kunskap att svara på mina direkta frågor, så som, hur ska jag hantera att min 4,5 åring vill ta livet av sig, han vill sätta eld på sig själv så han dör och kommer till sin pappa??, när hon inte kunde bemöta det, tyckte jag inte att vi skulle ses igen.

Genom min arbetsplats fick jag komma till Företagshälsan, men när jag tredje gången kände mig trygg där och släppte ut allt, tittade kvinnan på mig, tittade på klockan och sa "Jo Marie, det är ju en kvart kvar, men du ser ut att må så dåligt, så vi kanske skulle avsluta här..."

Tredje gången gillt, hamnade jag, genom tips från en av Gustavs dagiskompisars mamma, hos en underbar kvinna på psykologenheten på Kungshälsan, och där går jag än, men alla dessa kontakter har jag fått leta upp själv, eller fått genom personer som då inte representerar samhället.

Barnen då, vad har de fått för hjälp? Obefintlig skulle jag vilja säga. Jag hade kraften och modet att skicka mina barn till dagis två dagar efter olyckan, så visst fanns det en viss kontroll på barnen, att de hade kläder på sig, fick mat på dagis och lekte med sina kompisar. Men så knappt en månad efter olyckan kom julen, i ett läge där vi än så länge inte fått någon som helst hjälp, och kommun, landsting, kyrkan och förskolan tog julledigt!!! I två veckor var det INGEN som visste hur vi hade det, ingen visste om jag satt på golvet och matade mina barn med cornflakes ur kartongen, eller om jag kanske bara låg i fosterställning och grät. De var så små, så de skulle inte ens nå mjölken i kylskåpet eller ta en tallrik att äta flingorna ur! Jag tycker detta är under ALL kritik!!!

Nu tio månader senare, har jag fortfarande inte blivit erbjuden någon hjälp för att hantera barnen. Jag har däremot själv letat mig fram till BVCs psykolog som är stationerad på Ryhov som genom samtal med mig (inte barnen) kan ge mig verktyg att leda barnen. Jag har även fått komma till Vårsol som kortfattat erbjuder samtal- och lekterapi för att bearbeta det som hänt. Dom är helt inriktade på att i första hand hjälpa barnen, vilket känns helt underbart, att jag äntligen ska få professionell hjälp till mina barn. Oavsett hur närvarande och inkännande jag försöker vara med mina barn, är det inte säkert att jag uppfattar alla tecken på att de kanske inte mår helt bra. Hur lätt är det för en 5-åring att säga till mamma att han är arg på henne för att pappa dött, att han är arg på pappa för att han inte finns med oss idag, eller att han kanske anklagar sig själv för det som hänt! Vårsol verkar vara den enda instans där Gustav kan få prata av sig med någon annan vuxen, viket han själv uttryckt att han vill göra! Egentligen är Stina för liten för att gå där, så för henne finns egentligen ingenting... Denna inkännande lilla treåring som kan titta på mig med allvarliga ögon och säga ”Är du trött mamma, ska du gå och lägga dig en stund så kan jag och Gustav titta på TVn” eller ”Mamma, är du ledsen nu, saknar du pappa, vill du ha en kram?”. Det gör ont när en liten treåring tar på sig den tröstande och omvårdande rollen, den helst ska axla i alla situationer…

Så vad hade jag velat skulle vara annorlunda? Jag hade velat att Socialtjänsten, eller någon annan som representerade samhället, stod på min trappa dagen efter olyckan! Jag har i andra sammanhang tagit upp detta till förslag, men mötts av reaktionen att det är inte alla som vill ha dem på sin trappa, då kanske man tror att de är där för att ta barnen ifrån sin förälder!!! Jag kan inte annat än att skaka på huvudet åt detta! Mig veterligen är inte deras arbetsbeskrivning att ta barn hipp som happ från deras föräldrar, och har de detta dåligt rykte kanske det är dags att de får upprättelse, chansen att förbättra på sitt rykte helt enkelt!! Jag tycker att de skulle stått på min trappa, förmedlat att vi är här för att hjälpa dig, inte stjälpa, för att se till att du och barnen mår under omständigheterna ok, vi är här för att du ska kunna ha kvar dina barn här, INTE för att ta dem ifrån dig. Vi tar inte dina barn för att det står en hög med pizzakartonger utanför din dörr, eller för att ditt hem är ostädat, eller för att du gråter och mår dåligt. Vi är här för att se till att det finns mat i kylskåpet och att ni hamnar rätt och får den hjälp ni har rätt till.
Jag hade velat att det fanns någon sorts plan som kunde presenteras för mig, som visade på att någon tog ansvar för oss i vår situation. Där kunde ex jag fått veta att Vårsol fanns för oss i en snar framtid, så jag visste att det fanns instanser som väntade på oss. Då kanske jag hade känt mig mindre ensam i situationen...

Jag återkomma till varför jag betonade att det här är MIN version. Ett tag efter olyckan tog jag fram min mobil för att gå igenom alla sms som kom dagen för olyckan och där efter. Det började dyka upp sms väldigt snabbt eftersom olyckan skedde på "hemmaplan". Mitt i läsandet förstår jag att min bästa vän Lisa, väntat på oss hemma när vi kom från sjukhuset i sällskap av sjukhusprästen. Hon var hemma hos oss fram till att min svärmor anlände, som hade varit hemma och hämtat lite kläder osv. Jag har INTE ett minne av att Lisa var hos oss den kvällen, minns ingenting!! Det här är ju ett tydligt tecken på hur chockad jag var och vad jag vill säga med detta, är att ni, som har hand om människor som jag, måste vara medvetna om att man är inte mottaglig för information som rör "framtiden", eller ens morgondagen. Jag var inte det i alla fall. Så information, om hur man går vidare, vart man får hjälp, måste presenteras flera gånger, även om mottagaren ser ut som om hen förstått, helst i tryckt format, så man kan läsa det själv senare. Lämna inga telefonnummer som den som förlorat ska ringa upp för att söka hjälp, se till att berörda instanser hör av sig till den som förlorat!!! Det är också viktigt för den som förlorat att inse att man inte är ensam, att skapa lokala nätverk innehållande ensamföräldrar med barn (avser barn upp till 18 år).

Det är av yttersta vikt att barn i sorg, akut sorg, får den hjälp de behöver och har rätt till. Men det är också helt avgörande för deras välmående att den kvarvarande föräldern får den hjälp och det stöd som denne behöver, annars har hen inte kraft att ta fullt ansvar för sina barns sorg eller omsorg. Det måste finnas en krisplan, som ska följas steg för steg, som ger den kvarvarande föräldern en trygghet i att denne inte är ensam, att det finns en handlingsplan, att det finns samtalshjälp, att det finns ett skyddsnät - det är oerhört viktigt att få känna det, jag hade velat göra det....

Tack för att ni lyssnade!

onsdag 9 oktober 2013

Pirrigt!

Idag är det svårt att känna något lugn, trots att jag faktiskt unnat mig en timmes massage, vilket var oerhört skönt!!! I morgon ska jag nämligen hålla ett kort "föredrag" på ca 15 minuter, om vilken hjälp jag tycker att jag fått, framför allt till barnen, från samhället. Skulle kunna fatta mig väldigt kort, gå upp och säga "INGEN!" och så gå ner igen, men jag får väl passa på att berätta min story i korta drag och ända belysa den hjälp jag fått, även om jag då fått leta upp den själv....

Tänkte att jag postar mitt "föredrag" här, i morgon kväll kanske, och beskriver lite kort det projekt som jag halkat in lite på....

Håll tummarna för mig i morgon förmiddag!!!

Kram!

tisdag 8 oktober 2013

Skojar ni med mig?


Fick nedan brev i postlådan här om dagen. Blir trött in i själen, så enormt dränerande!!! Önskar ju att de kunde göra ett urval där de selekterar bort "änkor" och "änkemän", så man slipper få sådant här skit.




måndag 7 oktober 2013

Orkar inte....

Nu är jag så in i ****** trött på allt! nu orkar jag inte en ****** sekund till!!!!!!

....jo, det gjorde jag visst, men inte EN enda till, nu får det vara nog!!!

...hoppsan, jag fixade visst en till...

...och en till, HUR gick det till???

Ja, så här känns det vissa dagar, när jag är allra längst ner på botten och krälar. Har varit där ett tag nu. Här ältar jag livets frågor om och om igen, vad är vad och vem är vem, och så landar det lite, och så rivs det upp igen för att något annat som landade påverkade det som redan landat så den bollen studsade upp igen.... Tröttheten är bedövande och det är svårt att samla kraft för att orka fungera med barnen, inte bli arg för minsta sak, orka vara närvarande i samtal och lek.

Jobbigast är det att tänka framåt, att våga tro att det inte alltid kommer vara så här. Att försöka tänka sig in i framtiden med andra variabler, barn som blivit lite äldre och mer självgående, ett "jag" som hittat mig själv igen, en sorg som inte är lika påtaglig, en acceptans om hur tillvaron är.... Att kanske till och med vara redo för att gå in i en "normal" relation med allt vad det innebär... hoppas att du finns där då