Ett år har nu passerat

Idag har det gått ett år sedan min man, barnens pappa, Henrik så tragiskt omkom i trafiken. Saknaden är så stor och jag har fortfarande svårt i bland att förstå att det är sant…. Hjärnan förstår men hjärtat vill inte!

Barnen säger att Henrik fyller ett år som ängel idag, en vacker tanke om än så sorglig. Han skulle ju varit här nu, busat runt med barnen, få se dem växa upp, få delta aktivt!! Det här känns så oerhört orättvist, både mot honom, men kanske främst mot barnen som saknar sin pappa så starkt, varje dag. 

Vi är så tacksamma för all omtanke och stöd vi fått under året i alla de former, allt från tankar, bakverk & marmelad till färdigställande av altanen och snickarhjälp! Jag har insett att jag är väldigt rik när det gäller vänner och vi bor i ett litet samhälle fullt av människor som bryr sig, på riktigt!!!

…ett år, sorgeåret… Ja, jag bär ingen illusion om att sorgen ska vara lättare att bära i morgon, bara för att "det där året" har passerat. För ett år sedan kunde jag inte se såhär långt fram ens, vissa stunder orkade jag inte tänka en timme framåt, förstod inte hur jag skulle överleva all smärta. Men det är sant, att man lär sig att leva med smärtan, och att den blir mindre intensiv. Den är fortfarande högst påtaglig vissa dagar, men jag kan hantera den. Är väl förberedd på att även den här julen och nyåret kommer kännas som "det första" utan Henrik, då chocken fortfarande var bedövande förra julen, jag minns faktiskt inte så mycket av den… 

Så, jag sätter min tro och min förhoppning till att 2014 blir ett bättre år, ett år då vi kanske börjar att leva, på riktigt, och inte bara kämpar med att ta oss fram, och helst ett år utan bakslag som sopar mig tillbaka till ruta ett igen. Jag ska i alla fall göra mitt bästa, för att bli hel igen, för att barnen ska må så bra de bara kan, och att vi kan skratta både med hjärta och ögon när tillfälle ges. Det handlar inte om att glömma, det handlar om att bevara våra minnen av Henrik med varsam hand och att låta honom finnas i vårt liv, att vi kan få känna oss lyfta av hans närvaro, i stället för sänkta av hans frånvaro.

Fina vänner, nära, kära, FB-vänner, bloggläsare, vilka ni än är där ute, än en gång, TACK för allt fint stöd vi fått under året - MEN glöm inte bort oss nu, vi kommer att behöva er närvaro och omtanke i framtiden också!!

Till sist, ÄLSKADE HENRIK, tack för de fina 10 år jag fick tillsammans med dig, tack för två underbara barn som idag håller mig uppe och förgyller mitt liv. Stort TACK för att jag fick bli mamma till dina barn, och att jag fick bli DIN fru. Jag hoppas att du håller ett vakande öga över oss.

Vi älskar dig, du kommer för alltid bo i våra hjärtan!!! 
<3 <3 <3

Karlavagnen

Igår sändes ett nytt avsnitt av programserien "Döden, döden, döden" i TV med temat "Plötsligt dödsfall". Efter programmet hängde Karlavagnen i P4 på temat och jag var med som gäst i studion. Det var väldigt nervöst, och givetvis kommer man på bättre formuleringar och saker man ville sagt först efter sändning, men jag hoppas att det ändå lät ok…..

Här är en länk om någon vill lyssna.

 http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=3117&grupp=19054

Motvinden har mojnat...

Nej, jag känner ingen medvind, inte riktigt än, men motvinden har mojnat lite….

Var på konsert med Nickelback igår. Bra drag, fast jag gillade nästan förbandet bäst! ;)

Bjuder på en låt som ganska bra speglar hur jag känner mig - Jag urless på situationen jag sitter i, på att min man inte finns med oss längre, på att vara förlamande trött, på att vara ensam i alla beslut, på att inte ha någon medvind, MEN nu reser jag upp mina händer, och strax efter följer kroppen, hela jag! 

Det jag måste göra är att sluta trycka undan sorgen, det är dags nu att möta den, öppna mig för den och göra upp med den på något sätt, fastän det gör ont! Ta tjuren vid hornen helt enkelt! 

Den enorma energi som gårdagens resa gav mig, var precis vad jag behövde, bryt helt från min vardag och bara komma bort!!! Det var många aha-upplevelser och många frågetecken som rätade ut sig. 

Inom kort är jag på benen igen, kommer sträcka på mig och hitta glädjen igen!!! 

Tills dess, njut av Skillet!!! 

Lämnar bloggandet åt andra ett tag…

Vaknade med ett ryck för en stund sedan, något stod inte rätt till!!!! Den där stora klumpen i magen, oroskänslan, rastlösheten, sorgen, känslan av total hopplöshet, uppgivenhet, allt som fanns i går kväll finns här nu på morgonen med. Nej, det står inte rätt till, det mesta är åt….

Manglingen av psykologen sitter kvar, lyckopiller, känns inte som att du tar dig framåt just nu, du bara låter tiden gå…, I vanliga fall hade nog den strategin gett mig lite jävlaranamma, nu sänkte den.

Renoveringen som aldrig tar slut, nu efter vattenläckan så är här stökigare än det varit på flera månader.

Har sett fram emot att gå på konsert i Gbg i morgon i över ett halvt år, nu har den jag skulle gå med fått lämna återbud, och anledningen är HELT legitim, inget snack om saken, men nu får jag inte med mig någon annan. Var först inne på att gå själv, men som jag mår nu, så varken orkar jag eller vågar…

Sorgen efter Henrik har varit väldigt påtaglig under lång tid

Samtalet igår som gjorde att hoppet dog lite ytterligare….

Just nu känner jag mig skörare och helt enkelt mer nere än jag gjort på länge. Tror att jag är en person som mår bra av att ha en någorlunda "plan" i livet att jobba med. När Henrik gick bort blev min framtid ett helt nytt vitt papper som jag kämpade med att fylla, vilket var oerhört jobbigt. Nu har jag ändå fyllt det där pappret med en del viktig punkter, men det är tungt att troligtvis behöva revidera och sudda i en del av de där förhoppningarna som jag hade skapat. Det är givetvis sorgen som bär en stor del i varför jag mår som jag gör, men det är också massa andra omständigheter, stora som små, som bara "råkade" hopa sig vid ett och samma tillfälle som gör att jag känner att jag snart går i bitar.

Jag känner att den här bloggen kommer just nu mer dra mig ner åt, än ta mig framåt. Ska jag sitta och skriva ner hur jag mår, klä det i ord, tror jag bara att jag kommer känna mig ännu mer låg. Har även fått veta att min blogg gett oanade konsekvenser som gör att lusten att skriva lite försvann…

Kan hända att det kommer något historiskt inlägg, men annars tror jag det kommer vara tyst här, tills jag känner lite medvind i ryggen igen, tills det blir lite lättare att andas igen…. Tills jag INTE fastnat….

Tack alla ni som läst som stöttat, kommit med fina & tänkvärda inlägg, tack för genuin omtanke. Nu lämnar jag bloggen precis som den är för ett tag. (Jag kommer att publicera de kommentarer ni lämnar här, men inte kommentera dem)

Lämnar Er med en Foo's låt som känns passande

Hoppas att vi hörs igen!
Marie

Blytungt

Min nya sysselsättning/terapiarbete, är att reflektera och ev blogga om dagen som varit när jag sitter och väntar på att barnen ska somna. Sitter på golvet i hallen så att båda ska se mig, när det verkar funka bra, är tanken att jag ska kunna vara i köket….

Idag har det varit en sådan där blytung dag, så jag vet knappt om jag vill reflektera över den…

VVS-historien slutar antagligen med att det kommer synas lite i parketten att jag haft en läcka, men tyvärr inte tillräcklig mycket för att det ska åtgärdas.

Var så låg hos psykologen idag, så hon antydde att det fanns mediciner som gjorde mig mindre nedstämd. Lyckopiller…. Funderar på om jag kanske ska överväga det trots allt. Det ska ju ta topparna av allt, och det vore skönt att slippa känna mig så olycklig - riktigt lycklig tror jag inte att jag känt mig på två - tre månader…

Efter pyskologtiden var jag helt gråtfärdig, de där dammluckorna hotar att rämna totalt känner jag. Så jag ringde en vän för att bara prata lite skit ett par minuter, få lite distraktion. Men samtalet kom snabbt in på allvar, och jag fick några helt motiverade, men ack så jobbiga frågor om vad jag trodde och tänkte om saker och ting. Frågar jag själv undvikit, duckat skickligt för…. Nu ställdes jag mot väggen, och var tvungen att erkänna vissa saker för mig själv, som jag inte ville erkänna, som jag inte ville inse.

Jobbade i några timmar som i en dvala, trött, trött, trött efter få timmars sömn, efter en hårt mangling av psykologen och ett brutalt ärligt samtal.

När jag kom hem med barnen satt känslorna utanpå, men jag lät tårarna rinna och kunde på så sätt mota de där vansinnigt och ganska omotiverade arga attackerna som kan komma i dessa lägen.  G frågade varför jag grät, jag svarade att jag saknar någon.

G frågade om det var han som mitt hjärta klappar extra för?
Stina frågade om jag saknade pappa?
Jag bara svarade "ja", för de hade rätt båda två.

NU ORKAR JAG INTE MER!!!!!

Vi har ju haft hantverkare hos oss, mer eller mindre sedan mitten av augusti, då vi flyttade ner i gillestugan för att underlätta. Nu börjar allt bli färdigt, bara hallen kvar i stort sett. Så i torsdags flyttade vi upp till markplan igen - underbart.

Idag var det en VVSfirma här för att flytta på ett element i hallen, för att snickaren i morgon skulle kunna göra färdigt det sista, lägga den sista biten golv, lista och montera en skjutgarderob. Sååååå härligt att allt började blir färdigt, att jag såg ett slut på renoveringen!!!

Men, så när jag kikade på pannan i kväll, för att de att trycket var 1 bar i systemet, så såg jag att det var NOLL! Ringde genast killen som varit här för att konsultera.

- Finns det vatten någonstans vid något element, kolla alla på markplan för jag har rört dem när jag luftat.
- Inget vatten någon stans.
- Ok, men fyll upp till 0,8 bar igen och ring mig om en timma om vattnet sjunkit till 0,6. 

Sagt och gjort, fyllde upp!

Efter en liten stund ringde han upp igen.

- Jag vet  kanske vart felet är, kan du kolla ovanpå värmepumpen om det är något vatten där?
- Nej, det är det inte, men nu är det bara 0,2 tryck i systemet!!!!
(jag börjar nu bli riktigt orolig och halvspringer runt för att, för säkerhets skulle kolla alla element i källaren också)
- NEEEEEEEEJ, det läcker från taket i källaren, det måste vara elementet i vardagsrummet (nästa element på värmeslingan) som läcker!!!! 
- Jag kommer!

Så nu är taket i källaren uppbrutet. Jag ser att det kommit vatten även underifrån på parketten. Enda lösningen för att slippa riva upp parketten är att kapa rören underifrån och lyfta upp elementet, för kopplingen sitter under parketten (oerhört smart av installatören som installerade skiten 1969), och sedan höja det elementet 5 cm för att befria kopplingen. Det är bara det att det sitter TRE element i rad, och ska han höja ett, måste han ju höja alla = riva ÄNNU mer tak i källaren.

Min källare är för övrigt ÖVERFULL med gamla urvuxna kläder, tavlor, leksaker, skor, och allt annat som jag inte vetat vart jag ska göra av under det senaste året…. Där måste jag nu, när barnen somnat, då ner och röja - vet inte vart jag ska börja!

Känner mig totalt överkört, manglad, orkeslös, nästan likgiltig. Orkar verkligen inte mer, finns ingen mer kraft. Vet inte om jag orkar vara själv med ett stort hus att ansvara för längre. Jag undrar om det är ett omen, att jag idag fick en bekräftelse att jag nu står i kö hos Varbergs Bostads AB (jag har bett min bror som bor där att registrera mig, då jag tänkt att det inte skadar att "bara stå i kö")

Vill inte ge upp, men jag vet inte om jag kan ta mer motgångar just nu!

Dammluckan som brast!

Jag borde ha gått och lagt mig, I SÄGNEN, jag borde inte ha hamnat i soffan, framför TVn! Så här med facit i hand så vet jag ju att när jag är trött hamnar alla känslor utanpå, jag blir sårbar, jag blir skör!

I går kväll serverades "Kärlek på menyn" med Catherine Zeta-Jones, Abigail Breslin och Aaron Eckhart i TV4. Filmen slutade inte förrän vid midnatt, jag borde inte….

Under filmen smsade jag lite med en nära vän, hon var på ett, vad det verkade, VÄLDIGT trevligt arbetsmöte, i kollegans sommarstuga, men god mat och dryck. Kräftor, älggryta, äppelkaka och vin… Goda kollegor/vänners lag, bara sitta och prata, ta det lugnt, ha det mysigt!

När filmen var slut, skrev jag;

- Ska nog lägga mig nu…
- Har tittat på romansik komedi…
- Givetvis med ett Happy Ending!

och så skrev jag;

- undras om min historia får ett Happy Ending???

och så suddade jag, och skrev i stället

- ganska förutsägbart mao!
- ha en fortsatt fin kväll vännen <3

Men det var för sent, skadan hade redan skett, frågan var ställd, och den gick INTE att radera i mitt huvud! "Får mitt liv ett Happy Ending?" ekade i huvudet. Efter en snabb, kanske inte helt rättvis inventering av läget blev svaret "Sorry lilla M, men det är högst otroligt, inte sannolikt alls - du kommer nog ha det så här resten av livet, ENSAM med barnen, ENSAM i din stora säng. Jodåååå du kommer vara lycklig och dela livet med barnen, tills de växer upp, blir större, självständigare, flyttar hemifrån - sedan kan du sitta här, ENSAM, ingen romantik i ditt liv inte, sorry lilla vän!!" 

Sedan brast dammluckorna, som jag förslutit så väl, som jag förseglat med allt möjligt för att hålla dem stängda. De har läckt emellanåt, lite har sipprat ut, men nu - helt utan förvarning - vidöppna!!!!

Tårarna bara forsade, ville inte sluta. Jag grät högt, kroppen skakade! Saknad, längtan, sorg, förälskelse, förhoppningar, minnen - ALLT blandades ihop, blev en gränslös mix, inget gick att sortera ut, ALLT kom på en gång!!

Kan säga att det inte blivit mycket sömn i natt - ögonen är röda & svullna. Jag vill dra täcket över huvudet och sova ett par timmar till, ögonen KRÄVER att få dra ögonlocken över sig och bara ha det svart och skönt.

Men som tur är, har jag mina två "LIFE-SAVERS", de sitter och tittar på TVn, eller Ipaden. Jag hör dem småprata, blir varm i hjärtat. Jag inser att gårdagens gråt byggde på överdimensionerade och orealistiska antaganden, allt var överdrivet, allt var uppförstorat.

Men samtidigt var det skönt, det var något som ville ut, som har tryckt på ett tag, och nu fick det komma ut - jag känner mig trött, men även lugnare, mer harmonisk. Och jag tänker INTE ge upp hoppet om kärleken. Har precis haft besök i sovrummet av en av mina små kärlekar, lilla S kravlade sig upp, gav mig en kram, en puss och sitt bästa morgonhumör - jag är så lyckligt lottad!!!

Jag ska kämpa för att bli hel, jobba på att möjliggöra, jobba på att göra förutsättningarna till de bästa, göra våran lilla familjeenhet redo för att släppa in fler, se till att jag blir mer stabil, vi är inte redo riktigt än, men…   - kärleken SKA övervinna allt!!!

Nu ska vi göra oss redo, ska strax gå över till grannen och äta frukost - det ryktas om Amerikanska pannkakor och lönnsirap!!

Sedan ska vi ta en sväng upp till minneslunden under dagen, då det är fars dag.

Önskar er alla en riktigt fin söndag!!!

Three good things, and one bad....

Jag har fått som tips att när jag går och lägger mig, tänka på tre bra saker med dagen och en mindre bra sak, för att belysa att dagen övervägande varit positiv, eller ibland för att påminna mig själv att den inte BARA varit genomjävlig. Sitter och väntar på att barnen ska somna, so here it comes....

ETT: Hade besök av fina L med barn på förmiddagen. Så härligt befriande otvunget där hennes barn (och Stina) åt när det passade dem och vi när det passade oss, jag tog en dusch och det blev en enkel fika. Inget extra lull-lull, inget tillgjort, bara vara - ovärderligt!

TVÅ: På eftermiddagen skulle vi på kusinens sjuårskalas, passerade EKOhallen för att köpa present på vägen dit. Vi var inte helt supersena, men det var inte läge att dra benen efter sig. Barnen fick efter önskemål var sitt penntroll, paket hittades, allt var frid och fröjd, tills vi kom till kassorna. Då hittade G en 1 x 2 cm (knappt) stor fladdermus som han ville ha i stället. Jag övervägde snabbt och kände att jag inte orkade gå tillbaka med penntrollet, och sa därför bestämt NEJ! Det fick jag ångra!!! Herre jösses vilket liv det blev, grabben blev helt hysterisk!!! När vi väl tagit oss genom kassan och skulle slå in paketen vid disken skulle G bara rymma iväg, ut på parkeringen, HELA tiden! Jag lovar, det är inte lätt att hålla i en vansinnig grabb och samtidigt slå in paket!! Men, då från ovan sänt, kom en annan mamma och erbjöd sig att slå in paketen OCH följa oss till bilen, vilket var tur, för jag fick använda båda armarna till att bära G som nu sparkades, slogs och nyptes!! Underbara människa - tack för hjälpen!!! Det positiva, förutom denna underbara människa, var att jag inte gav upp, varken gick in och köpte den där jä*** lilla plastmusen, eller bara tog barnen och åkte hem - även om jag var lite svettig efteråt så höll jag mig ändå lugn, bra gjort M!!!

TRE: Jag kände mig inte utanför på kalaset, som då var släkt på H's sida. Annars så har det ofta varit så vid dessa tillfällen, att jag känt att jag mest varit där i egenskap av barnens mamma, inte för att JAG hör dit, nu kände jag tillhörighet. Bra känsla!!!

Hm, så var det den dåliga saken då - äh, har varit en bra dag, så jag tror jag struntar i att tänka efter, varför inte bara köra på den positiva linjen idag!?!?

Nu sover äntligen båda barnen, i sina sängar, det blev nästan FYRA det, eller hur??

Kram!

Vissen men gladare

Kände det redan när jag vaknade i morse, jag var genomförkyld, öm i halsen och kände mig febrig, skit också!!! Men jag har känt att det varit på gång, kroppen har inte svarat som jag har velat.

I väg med barn till dagis, hem och äta frukost, vitaminbomba mig med en smoothie och sedan dra täcket över huvudet och sova i 1,5 timme. Sedan var det dags att gå upp, äta lunch, packa simskoleväskan och hämta barnen igen. Svepte i mig två Alvedon innan jag stängde ytterdörren.

Simskolan löpte på smärtfritt och när jag i stort sett var färdig för att gå från omklädningsrummet med barnen, kommer det fram en annan mamma fram till mig, som jag pratat med vid ett par tillfällen. Jag ser att hennes ögon har tårar när hon lämnar över tre McDonaldsBiljetter och säger att hon tänker på oss, och tycker så synd om oss….

Jag blir helt paff, tagen på sängen, visst att jag förstår att min historia berör, men ibland förundras man över vilka underbara och omtänksamma människor det faktiskt finns i samhället!!! Jag antar att min historia, blivit min vardag, samtidigt som jag träffat på sååååå många som gått igenom liknande livsöden, så jag har nästan börjat bli överraskad över att folk fortfarande blir så berörda! Men här stod alltså en annan mamma framför mig, som antagligen insåg att det lika gärna kunde varit hon som var jag, ensammamman, vilket berört henne ända in i hennes vardag, så att hon funderat på vad hon kan göra för oss, och så fixa dessa McDonaldsBiljetter till mig och barnen! Fantastiska medmänniska, DU berör mig!!

Sedan är det där med att "tycka synd om…" Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig! Då är det mer synd om barnen som får växa upp utan sin pappa!! Eller om H som inte får vara här och deltaga aktivt i barnens uppväxt!!! Visst, det är SÅ tungt vissa dagar, både sorgen, vardagsbekymmerna och den bedövande trötthet som ingår i paketet kan ibland knocka mig totalt…. Men att det är "synd om mig"…nej, det vill jag egentligen inte höra! …men jag tror jag förstår hur hon menar!

På vägen hem tog jag och barnen ett gemensamt beslut att jag inte skulle behöva laga kvällsmat, utan vi hämtade hem en stor familjepizza, barnen fick välja och SURPRISE, det blev Hawaii :) Vi hade en riktigt mysig stund vid matbordet, vilket inte helt hör till vanligheten då det brukar krånglas just vid intagandet av mat, men jag höjde bara rösten en gång, och det var när G tog ut sig sugrör ur glaset och blåste luft i det, emot mig, så det skvätte läsk - kanske var befogat att bli lite irriterad?? ;)
Efteråt fredagsmös vi i soffan, och kvällens andra surprise var att jag kunde ducka för både "Arthurs & Minemojerna" och "Zig & Shark", det blev "Gnomeo & Julia"!!!

Var beredd på bakslag i kväll vid läggning, eftersom gårdagen gick förvånansvärt bra! Preppade med två Alvedon och lite internt pepptalk! Jo, det blev lite tjurande idag med, men jag gav inte upp, blev inte tvärarg utan de somnade båda två i sina sängar.

Nu sitter jag här vid köksbordet med min kvällssmoothie och försöker bestämma mig för om jag ska lägga mig på soffan och kolla på en film, eller om jag ska ta min förkylning och lägga mig…. Medan jag funderar på det, bjuder jag på en bild på mig, för ovanlighetens skull, så, här är jag, genomförkyld men ser väl ganska glad ut ändå tycker jag :) Känner mig gladare i kväll än igår, tystnaden är skön, ensamheten går an…

I glaset, smoothie innehållandes äppeljuice, naturell yoghurt, blåbär och banan.

Skål & kram på er!

Önskan; att bli hel!

Idag har jag fått två presenter, helt oväntat!!! Nä, jag varken fyller år eller har namnsdag eller något annat som bör uppmärksammas! Till vänster; te (Höstglöd) och tunnbrödschips (parmesan & gräslök) från en vän som i efterskott ville uppmärksamma min examen (hade ingen allmän fest/mottagning). Till höger; Red Tea & fig shower gel (Mary Kay) från en tjej i samhället, som jag inte tror att jag träffat, men som tänkt mycket på mig och ville visa sin omtanke!

Jag slutar aldrig häpnas av dessa underbara, varma & omtänksamma människor som bor här!!!!!

…men ändå, eller på grund av denna omtanke, smög sig vemodet på nu på kvällskanten. I kväll hade jag så gärna velat krypa upp i en famn, vila huvudet mot ett bröst, känna mig omfamnad, känna mig omtyckt, känna mig sedd… 

Kan även vara min "nya" säng som spelar mig ett spratt, eller hela renoveringen. Vi har bott i gillestugan sedan i slutet på augusti då jag körde igång en renovering av våra sovrum. Min säng har även fått lite färg, tyg och nya madrasser. I kväll var det dags för premiären, vi skulle flytta upp igen, vilket jag givetvis bävade för, då barnen har somnat vid min sida sedan midsommar ungefär, drygt fyra månader! Nu skulle de, enligt min förhoppning, somna i sina egna sängar. Ska väl erkänna att jag inte hade någon större tilltro till mig själv, trodde att jag skulle ge upp och kasta ner barnen i min säng efter massor av gråt och tandgnissel… (och då skulle jag ju slippa sova ensam)..

Visst möttes jag av motstånd, visst ville det gärna sovas i min säng, men hör och häpna, det blev aldrig något stort kaos och båda somnade i sina sängar!! Men, nu står min säng där, i mitt nyrenoverade sovrum, och ser så STOR, och tom och ENSAM ut… känner inte alls för att lägga mig där!!! Jag har ändå försökt pimpla till det, lite tända ljus, nyvädrade täcken osv.

Det enda jag vill i kväll, är att få krypa upp i en famn!! Ja, inte vilken som helst då, har ju redan erkänt att mitt hjärta klappa extra för någon speciell, och i kväll längtar jag efter honom väldigt mycket! Jag brukar kunna resonera förnuftigt med mig själv, "visst det är sunt att längta, men du är INTE redo, jobba med dig själv, fokusera, koncentrera dig på din lilla familjeenhet, se till att bli HEL" - men i kväll biter inget. 

Jag vill bara krypa upp i hans famn, bara vara, känna närhet! 

Längtar!!! <3

Tre morötter

Söndag morgon, ligger kvar i sängen med datorn medan mormor sitter och tittar på TV med barnen.

I morgon smäller det, i morgon börjar inskolningen till mitt nya liv!! (Mitt nya liv börjar 1:a januari på allvar, då har jag tagit mig igenom "sorgeåret" och känner att det verkligen är dags att börja LEVA igen, fullt ut!) Har tyvärr misskött mig själv rejält det sista, trott att jag kunnat leva på som tidigare - det var ingen bra idé för nu kom käftsmällen, jag är trött, trött & trött….

Felet är att jag släppt de rutiner jag arbetat in, igen! Jag har inte skött min kost, utan lagat den mat på kvällen som jag tror barnen vill ha, även om den inte lockat mig. Så har jag bara ätit en LITEN portion och när jag sedan lagt barnen har jag varit hungrig igen, och i stället för att fixa något gott & nyttigt så har jag kört handen i godispåsen…. Sömnen, ja där har jag hamnat snett igen, är inte i säng förrän närmare midnatt och det där fixar jag inte egentligen, måste komma i säng i ordentlig tid. Och så var det  motionen, den har HELT skitit sig det sista, vilket också får en negativ inverkan på sömnen.

Så, varför har det här hänt då? Framför allt för att jag varit nonchalant och inte trott att jag måste sköta om mig själv, NOGA. Sedan har det nog framför allt varit jobbstarten och den ganska stora renoveringen som tagit på krafterna, sistnämnda var kanske inte helt smart att köra igång just nu, men facit i hand.

Vad händer i morgon då? Jag ska äntligen göra mitt schema, PÅ PAPPER, för än så länge har det bara funnits i mitt huvud, men då är det så mycket lättare att fuska, att tappa fokus. Sedan är det dags att börja mat-planera igen, se till att det finns god och nyttig mat hemma. Kommer bli GI-inspirerad mat, för den vet jag att jag mår bra av. Det är lätt för mig att bara äta lite kolhydrater men ändå se till att barnen får i sig det som de behöver. Godiset då, mycket har redan hamnat i soporna, halvfulla påsar med chips, ostbågar och popcorn rök igår. Nu finns det någon påse kvar och det kommer ryka i kväll. Sedan är det bara att sätta hårt mot hårt och lägga mig vid 22-22:30 varje kväll.

Morötter! Morötter är alltid bra att ha, både fysiska att gå och knapra på, och visuella som kan sporra mig och peppa mig så jag sköter mig, och vad/vilka är mina morötter då?

Jag två små morötter, som är det som peppar mig mest, mina underbara små barn. Jag vill så gärna orka mer för deras skull, vill skapa förutsättningarna för att vara den absolut bästa mamman jag kan vara. Sedan vill jag skapa en stabilare grund för Kärleken, och inte vilken kärlek som helst då, utan just för han, som knockade mig totalt. Men ska jag, förhoppningsvis på allvar, någon gång i framtiden, ge mig in mer aktivt i den relationen, måste jag själv först ha blivit mer stabil.

Jag har reflekterat mycket runt det här med Kärleken det sista… Vad betyder den för mig, vad är det jag vill med den, finns det plats just nu, hur kan jag vara säker på att jag är redo…. Jag är redo för att ha den relation jag har, inte mer…. och inte med någon annan! Att jag fallit nu, beror på att någon är SÅ unik, men jag har väldigt svårt att se att jag skulle kunna falla för någon annan, inte nu, kanske aldrig, av två olika skäl….. Visst saknar jag närhet i bland, någon att dela vardagen med, någon att dela kvällarna med - och det har inte något med det som hänt vår familj att göra, det är sådan jag är som person, jag tror att människan är skapad för tvåsamhet. Men jag känner inte att jag inte kan leva utan tvåsamheten, jag känner inte att jag måste in i en relation för sakens skull, för att slippa sitta ensam. Kärleken för mig är EN PERSON.

Jag har accepterat saknaden av kärlek, jag är övertygad om att jag har plats i mitt hjärta för kärleken, nu ska jag bara försöka få plats i livet för kärleken också, och där går starten i morgon!!!

I kväll ska vi gå på minnesgudstjänst där det kommer att tändas ett ljus för H, som vi sedan kan ta med oss ner i minneslunden. Sedan ska jag vräka i mig ett lass godis, slänga resten, kanske äta lite glass också så att längtan efter ett sunt liv är enormt stark i morgon. FAST det kommer den ju vara i alla fall, jag har ju mina tre morötter!!!!