Idag är det fem månader sedan det ofattbara hände... Min man åkte mot jobbet som vanligt på morgonen, men kom aldrig hem igen. Känner att jag fortfarande inte kan förstå det som hänt fullt ut, inte förstå innebörden, inte förstå konsekvensen för mig och våra barn... vill inte förstå kanske...
Tidsaspekten är subjektiv, ibland känns det som det var såååå länge sedan jag hade honom här, ibland känns det som om det bara gått en vecka... fem månader... Fem månader utan H... Fem månader fyllda av så mycket sorg och saknad, men även en del fina stunder...
För fastän saknaden efter H fortfarande är akut intensiv, sorgen ibland nästan omöjlig att bära, längtan efter honom gör att vartenda cell i min kropp värker, så kan jag faktiskt redan se, att det HAR blivit lite, liiiite ljusare. Jag vill inte dö längre, vilket är ett stort framsteg! Jag inser att kärleken till våra barn är gränslöst stor, och att jag vill närvara under deras uppväxt, inte bara för deras skull, utan för min egen skull oxå!!! Jag vill skapa en fungerande vardag för mig och barnen. Jag vill LEVA livet, inte bara se det som en transportsträcka tills mitt liv hör på jorden upphör.
Bara för att jag kommit fram till dessa slutsatser, så är ju inte livet tipptopp, det pågår fortfarande en kamp, en hård kamp om att inte falla ner i det svarta hålet, och om/när jag ändå gör det, så MÅSTE jag jobba mig uppåt igen, inte tillåta mig själv att sjunka, att låta mig sugas ner i den där avgrunden... Jo då, jag ÄR där på kanten och nosar, nästan dagligen. Jag plumsar i emellanåt oxå, vissa dagar orkar jag inte kämpa emot, utan låter mig själv sjunka, bara för en stund... Men jag kravlar mig upp, häver mig över kanten, och rullar bort från hålet... Jag vet även, att jag har mitt skyddsnät, några vänner som står mig oerhört nära, som jag kan ringa mitt i natten om jag skulle behöva, som hade uppmärksammat om jag låtit mig själv sjunka för djupt och slängt i en livboj, tvingat mig upp igen. Jag är så oerhört tacksam för dessa människor!!!!!
I dag är det fem månader sedan min älskade rycktes bort, det har varit en tung dag.... Jag HAR fallit i hålet, jag har sjunkit, jag har legat på köksgolvet och gråtit, tittat ut mot hallen, sett H gå fram till hallbyrån och leta efter bilnycklarna, precis som han gjorde 06:25 den 26/11-2012. Jag har ropat åt honom, "åååååk inte, lämna mig inte här, kom tillbaka älskade du!!!" ...men du åker, jag ser baklyktorna på bilen försvinna, och du kommer inte mer tillbaka....
...jag kravlar mig upp från golvet, upp ur hålet, på egen hand, jag behövde inte ringa en livlina, inte den här gången heller...
lördag 27 april 2013
onsdag 24 april 2013
Bakslag
Har varit tyst ifrån mig ett par dagar, jag har haft en föraning, snart kommer det igen, livet kommer i kapp.... Och det har det gjort nu, igen, som en jättevåg, med buller och bång, med allt som det innebär!!!
Det har varit uppenbart en tid nu, att jag mått "för bra", att allt gått lite "för smidigt", att jag har kunnat "kontrollera sorgen". Nu vet ju ni som gått igenom samma sak; för det första, bara för att man känt dessa känslor har man ju inte mått prima direkt ändå, för det andra, det är bara att invänta käftsmällen!
Vet ju så väl att man inte ska försöka hålla emot för mycket och för länge, men mitt liv just nu har krävt det. Jag håller på med min D-uppsats, det BRINNER verkligen i knutarna för att den ska bli så pass godkänd så vi får gå upp och försvara den i maj, och jag VILL INTE svika min uppsatskollega som verkligen ställt upp till 110% i uppsatsprocessen!!! Sista veckan har jag även varit helt utan avlastning från svärmor, som i vanliga fall sover här 4-5 nätter i veckan.
I kväll har jag fått gå undan flera gånger från barnen, för att jag inte kunnat hålla tillbaka tårarna. I morse när jag passerade olycksplatsen överraskade jag mig själv med ett sådant enormt avgrundsvrål så jag nästan blev rädd för mig själv... Det är bara att inse att jag har alldeles för mycket som trycker på nu, alldeles för mycket som vill ut!!!!!
Tillståndet är sjukt frustrerande och tyvärr gå en del ut över barnen, jag gnäller, tjatar, är trött & irriterad, känner mig som värsta skitmorsan, vilket är den absolut jobbigast känslan av alla, jag VILL vara världens absolut underbaraste och bästa mamma till mina fina små troll. I kväll när jag satt med min 4-åring sa jag att jag ALLTID älskade honom, oavsett hur arg, tjatig, ledsen eller irriterad jag än var! Då berättade han för mig, med myndig stämma, att han älskade mig med, MEN när han blev ledsen älskade han mig inte lika mycket som annars.... Aj då!!
Nu sitter jag här i soffan, barnen har somnat tror jag... Och nu då? Bara för att jag kan och får, så går det inte att gråta just nu, har hållit emot hela dagen, så nu funkar det inte... Ungefär samma känsla som när man varit kissnödig alldeles för länge, och så när man väl få, så knyter det sig! Det enda som infinner sig är tystnaden, ensamheten, fysiska smärtan i magen och för att inte tala om käkarna, är så uppenbart att jag bitit ihop hela dagen för hela käkpartiet värker järnet! Rastlösheten har givitvis knackat på dörren, i kväll med! Önskar att jag kunde gå och lägga mig, dra täcket över huvudet och sova tills i morgon, men jag vet att det är omöjligt, kommer inte kunna somna på många timmar....
Hm, vad gör jag nu då.....
Det har varit uppenbart en tid nu, att jag mått "för bra", att allt gått lite "för smidigt", att jag har kunnat "kontrollera sorgen". Nu vet ju ni som gått igenom samma sak; för det första, bara för att man känt dessa känslor har man ju inte mått prima direkt ändå, för det andra, det är bara att invänta käftsmällen!
Vet ju så väl att man inte ska försöka hålla emot för mycket och för länge, men mitt liv just nu har krävt det. Jag håller på med min D-uppsats, det BRINNER verkligen i knutarna för att den ska bli så pass godkänd så vi får gå upp och försvara den i maj, och jag VILL INTE svika min uppsatskollega som verkligen ställt upp till 110% i uppsatsprocessen!!! Sista veckan har jag även varit helt utan avlastning från svärmor, som i vanliga fall sover här 4-5 nätter i veckan.
I kväll har jag fått gå undan flera gånger från barnen, för att jag inte kunnat hålla tillbaka tårarna. I morse när jag passerade olycksplatsen överraskade jag mig själv med ett sådant enormt avgrundsvrål så jag nästan blev rädd för mig själv... Det är bara att inse att jag har alldeles för mycket som trycker på nu, alldeles för mycket som vill ut!!!!!
Tillståndet är sjukt frustrerande och tyvärr gå en del ut över barnen, jag gnäller, tjatar, är trött & irriterad, känner mig som värsta skitmorsan, vilket är den absolut jobbigast känslan av alla, jag VILL vara världens absolut underbaraste och bästa mamma till mina fina små troll. I kväll när jag satt med min 4-åring sa jag att jag ALLTID älskade honom, oavsett hur arg, tjatig, ledsen eller irriterad jag än var! Då berättade han för mig, med myndig stämma, att han älskade mig med, MEN när han blev ledsen älskade han mig inte lika mycket som annars.... Aj då!!
Nu sitter jag här i soffan, barnen har somnat tror jag... Och nu då? Bara för att jag kan och får, så går det inte att gråta just nu, har hållit emot hela dagen, så nu funkar det inte... Ungefär samma känsla som när man varit kissnödig alldeles för länge, och så när man väl få, så knyter det sig! Det enda som infinner sig är tystnaden, ensamheten, fysiska smärtan i magen och för att inte tala om käkarna, är så uppenbart att jag bitit ihop hela dagen för hela käkpartiet värker järnet! Rastlösheten har givitvis knackat på dörren, i kväll med! Önskar att jag kunde gå och lägga mig, dra täcket över huvudet och sova tills i morgon, men jag vet att det är omöjligt, kommer inte kunna somna på många timmar....
Hm, vad gör jag nu då.....
tisdag 16 april 2013
Krångla inte till det!!!
En av de första saker en nybliven ensamförälder BÖR lära sig, är att inte krångla till det!!! Det gäller på alla plan, men det jag syftar på i dag, är vardagen, det praktiska. Allt behöver inte vara tipptopp hela tiden, det går att sova i omanglade lakan, man behöver inte byta gardiner 5-6 gånger om året, man får stå ut med att inte orka göra det "lilla extra". Så nu vet jag det... eller...
Idag har jag tagit paus från uppsatsskrivandet, vilket passar bra, för i eftermiddag ska köket rivas! Kyl och frys ut, golv ut och vägg mellan kök och vardagsrum bort! Kommer säkert återkomma till renoveringen i ett eget blogginlägg, då den är förknippad med ganska många olika känslor, men nu fokuserar vi på frysen.
Stående hel frys, från 2002-2004 någon gång, tillverkare av is i STORA mått!!! Så redan innan olyckan, var det bestämt att skiten skulle UT! Nu hann det inte bli så, men nu är det då äntligen dags. Så idag har jag klämt in den frysta maten i en halvfrys i källaren, lite hos grannen och resten i soptunnan.... vet, inte helt ok, men en annan sak som vår frys gärna roade sig med att producera var frysskadad mat.
Frysen blev då tom och stängdes av för en timme sedan, för alltid, nu ska den till sortergården. Började plocka ut lådorna ur frysen för att underlätta avfrostningen, hm... de var ju inte HELT rena... Har ju vetat om frysbytet sedan julas (har fått kyl & frys i julklapp), vilket snart är fyra månader sedan och det var väl inte helt nystädat i julas heller, så det låg ju en och annan smula, ärta mm som ramlat ur diverse påsar. Och så flög något i mig... De där lådorna kan jag ju inte låta någon annan se (får hjälp med borttranssporten), dom måste ju sköljas ur! Så in i duschen med lådorna, skölja skölja, droppa droppa hela vägen mellan badrum och ytterdörr och så ut med eländet....
Ja, vad resulterade detta nu i då, förutom att det tog extra tid i anspråk helt i onödan då det inte är troligt att killarna som kommer i kväll ens öppnat frysen, samt ett blött hallgolv. Jo, hela duschen är full med fryst dill!!! Skitkul!! Och av någon outgrundlig anledning, så vill den inte lämna duschkabinen, utan sitter fast i skarvar, duschmatta, leksaker och duschtvålar! Ja men vad kul då!! I och för sig hade jag ändå tänkt att städa badrummet idag, men nu MÅSTE jag gå från tanke till handling, fast jag tror jag skiter i det just nu, jag drar på mig löparskorna och ger mig ut på en löprunda i stället, det låter SÅ mycket roligare!!!!
Idag har jag tagit paus från uppsatsskrivandet, vilket passar bra, för i eftermiddag ska köket rivas! Kyl och frys ut, golv ut och vägg mellan kök och vardagsrum bort! Kommer säkert återkomma till renoveringen i ett eget blogginlägg, då den är förknippad med ganska många olika känslor, men nu fokuserar vi på frysen.
Stående hel frys, från 2002-2004 någon gång, tillverkare av is i STORA mått!!! Så redan innan olyckan, var det bestämt att skiten skulle UT! Nu hann det inte bli så, men nu är det då äntligen dags. Så idag har jag klämt in den frysta maten i en halvfrys i källaren, lite hos grannen och resten i soptunnan.... vet, inte helt ok, men en annan sak som vår frys gärna roade sig med att producera var frysskadad mat.
Frysen blev då tom och stängdes av för en timme sedan, för alltid, nu ska den till sortergården. Började plocka ut lådorna ur frysen för att underlätta avfrostningen, hm... de var ju inte HELT rena... Har ju vetat om frysbytet sedan julas (har fått kyl & frys i julklapp), vilket snart är fyra månader sedan och det var väl inte helt nystädat i julas heller, så det låg ju en och annan smula, ärta mm som ramlat ur diverse påsar. Och så flög något i mig... De där lådorna kan jag ju inte låta någon annan se (får hjälp med borttranssporten), dom måste ju sköljas ur! Så in i duschen med lådorna, skölja skölja, droppa droppa hela vägen mellan badrum och ytterdörr och så ut med eländet....
Ja, vad resulterade detta nu i då, förutom att det tog extra tid i anspråk helt i onödan då det inte är troligt att killarna som kommer i kväll ens öppnat frysen, samt ett blött hallgolv. Jo, hela duschen är full med fryst dill!!! Skitkul!! Och av någon outgrundlig anledning, så vill den inte lämna duschkabinen, utan sitter fast i skarvar, duschmatta, leksaker och duschtvålar! Ja men vad kul då!! I och för sig hade jag ändå tänkt att städa badrummet idag, men nu MÅSTE jag gå från tanke till handling, fast jag tror jag skiter i det just nu, jag drar på mig löparskorna och ger mig ut på en löprunda i stället, det låter SÅ mycket roligare!!!!
- Vänner, bloggläsare - kom alltid ihåg en sak när det gäller mig; lev som jag lär, inte som jag lever!! :)
måndag 15 april 2013
Inte fastna... !!!
Har haft total skrivkramp ett par dagar nu, det har helt enkelt snurrat för mycket, för fort i huvudet, så jag har inte lyckats hålla kvar en enda tanke. Stort som smått har fart runt, känslor, saknad, framtid, vad betyder något, vem betyder något....
Efter ett par ganska långa samtal med en annan ensamförälder, som kommit lite längre än jag, var jag tvungen att inse att det var dags att sluta stirra runt, rastlös, förvirrad och vek, det var dags att stanna upp, sluta vara så hård mot mig själv, helt enkelt ropa STOPP!!!!!
...ja, enkelt och enkelt, det kan jag väl inte säga att det är, men jag har bestämt mig för ett par saker;
* Jag behöver inte veta idag hur det ser ut om 10 år, om 5 år eller ens om 1 år, bara jag har så pass framförhållning att jag och barnen fixar vardagen inom en överskådlig framtid, så är det ok!!
* Även om jag lyckas med ovan utmaning, är det många bollar kvar i luften. Jag kan inte hålla på att bara snudda vid alla bollar som är påväg ner, och sedan kasta upp dem igen. Jag måste lära mig att hålla fast i ett par bollar, vända och vrida på dem, identifiera dem och lägga dem på plats, just nu landar inget där det ska....
* Sorgen har många faser och jag behöver inte analysera allt hela tiden, vissa tankar och känslor i stunden är ologiska, men jag behöver inte fastna i dem!!
* Det ÄR ok att ha en bra dag, inget jag behöver skämmas för!
* Det ÄR ok att ha en extra eländig dag, uthärda och försök ta nya tag!
...ja, förändringen kommer väl inte ske över natt, men i och med att jag satt ord på hur jag borde tänka, är jag i alla fall på rätt väg.
Utan att skämmas säger jag därför, jag har haft en ok dag idag! Mycket tack vare att jag har kunnat träna idag igen efter 1,5 veckas uppehåll pga en liiiiten skada. Men kanske oxå mycket för att jag inte varit så avstängd idag, jag har känt sorgen men ändå orkat hantera den!
Och så var det där du sa om att jag inte skulle vara så hård mot mig själv.... Ja, ja vännen, ska försöka jobba på det med, lovar!!! 😉
torsdag 11 april 2013
Ensam
Dagtid går det ganska bra, det är full fart, femtioelva tankar i huvudet - får inte glömma att köpa mjölk på vägen hem, får inte glömma hämta paketet i vilken nu jäkla kiosk som hade hand om utlämningen nu för tiden, får inte glömma ringa G's tandläkare och boka om tiden, får inte glömma hämta barnen på dagis.... Hittills har jag i alla fall alltid fått med mig barnen hem, resten brukar falla ur minnet eller bara fall på mitt resonemang om att "det gör jag lite senare..." Vet inte om mitt tempo är så högt för att det är sådan jag är, eller om jag försöker blockera sorgen. Vet inte om det är för att jag har så högt tempo som jag glömmer hälften, eller om det faktiskt är så att jag blivit lite dum i huvudet av sorgen... eller kanske inte dum i huvudet, men seeeeeeeeeeg. Känns som om Duracel kaninen i mitt huvud har sprungit in en burk med sirap....
Nå väl, hemma går det inte riktigt lika bra, men ok, för det är fullt upp! Leka med barnen, duscha dem, laga mat, genomgå kampen vid matbordet, leka, finnas i sorgen, trösta, pyjamas, en flaska välling här och en skål yoghurt där och så en i säng och två i säng, kram & puss.... Zzzzzz Zzzzzz
... och så bidde det tyst!
De kvällar det inte kommer några sms, mms, mail, inlägg från er som läser bloggen, ingen Skype, ingen FaceTime, inte ens ett hederligt gammalt telefonsamtal.... DÅ är det VERKLIGEN tyst och ensamt..
Nå väl, hemma går det inte riktigt lika bra, men ok, för det är fullt upp! Leka med barnen, duscha dem, laga mat, genomgå kampen vid matbordet, leka, finnas i sorgen, trösta, pyjamas, en flaska välling här och en skål yoghurt där och så en i säng och två i säng, kram & puss.... Zzzzzz Zzzzzz
... och så bidde det tyst!
De kvällar det inte kommer några sms, mms, mail, inlägg från er som läser bloggen, ingen Skype, ingen FaceTime, inte ens ett hederligt gammalt telefonsamtal.... DÅ är det VERKLIGEN tyst och ensamt..
onsdag 10 april 2013
Abstinens
Hej! Jag heter Marie! Idag har jag varit utan min drog i 135 dagar....
Jag lider av enorm abstinens! Jag vill krypa ur mitt skinn, tidvis oerhört rastlös, jag gråter, ligger i fosterställning, känner fysisk smärta, mår psykiskt skit, ambivalent, längtar galet mycket...
Min drog har funnits med mig i drygt 10 år, delat min vardag, funnits med i min glädje och min sorg. Den har också blivit den plattform där jag har min trygghet.
Det är tungt att veta att barnen ser hur jag lider av abstinensen, hur dom blir som små vuxna som ska ta hand om sin mamma, hur dom försöker göra mig glad, försöker distrahera mig från min smärta. Det är också oerhört tungt att bära barnens abstinens. De föddes ju in i detta beroende, blev omfamnade redan från födseln av drogens underbara kärleksrus, de längtar också gränslöst tillbaka till drogträsket som vi levde i...
Vår drog är inget vi ville sluta njuta av, vår plan var att få berusa oss i många år till. Men så ville inte ödet, vår drog krockade med en buss! För drogen är min man, våra barns pappa! Abstinensen kan översättas med sorg. Den stora skillnaden är bara, att hade jag varit narkoman och försökt sluta med droger hade jag fått hjälp från samhället. Fastän jag känner mig lika hjälplös & liten, stundvis lider av liknande symptom som en narkoman på avgiftning eller alkoholist på torken, så får jag ingen hjälp!
Samhället är TOTALT frånvarande...
(vill bara vara tydlig med att jag INTE förringar avgiftning på något sätt och heller aldrig behövt gå igenom något dylikt!)
Jag lider av enorm abstinens! Jag vill krypa ur mitt skinn, tidvis oerhört rastlös, jag gråter, ligger i fosterställning, känner fysisk smärta, mår psykiskt skit, ambivalent, längtar galet mycket...
Min drog har funnits med mig i drygt 10 år, delat min vardag, funnits med i min glädje och min sorg. Den har också blivit den plattform där jag har min trygghet.
Det är tungt att veta att barnen ser hur jag lider av abstinensen, hur dom blir som små vuxna som ska ta hand om sin mamma, hur dom försöker göra mig glad, försöker distrahera mig från min smärta. Det är också oerhört tungt att bära barnens abstinens. De föddes ju in i detta beroende, blev omfamnade redan från födseln av drogens underbara kärleksrus, de längtar också gränslöst tillbaka till drogträsket som vi levde i...
Vår drog är inget vi ville sluta njuta av, vår plan var att få berusa oss i många år till. Men så ville inte ödet, vår drog krockade med en buss! För drogen är min man, våra barns pappa! Abstinensen kan översättas med sorg. Den stora skillnaden är bara, att hade jag varit narkoman och försökt sluta med droger hade jag fått hjälp från samhället. Fastän jag känner mig lika hjälplös & liten, stundvis lider av liknande symptom som en narkoman på avgiftning eller alkoholist på torken, så får jag ingen hjälp!
Samhället är TOTALT frånvarande...
(vill bara vara tydlig med att jag INTE förringar avgiftning på något sätt och heller aldrig behövt gå igenom något dylikt!)
måndag 1 april 2013
Ambivalent
Ambivalent, ett ganska nytt begrepp i mitt vokabulär, i alla fall när det kommer till att beskriva mig själv... Men ambivalent, det är precis vad jag är, nästan hela tiden, och det är sjukt energikrävande!!! Hur kan denna ambivalens uttrycka sig då, kanske du undrar?
Ena stunden vill jag vara stark, kämpa på! Nästa stund vill jag lägga mig ner och bara bli omhändertagen...
Ena stunden vill jag ta tag i de projekt och den renovering vi planerade inom kort, andra stunden vill jag inte röra en spik i huset som H slagit in.
Ena stunden vill jag ha huset fullt av vänner och kära. Nästa stund vill jag att alla glömmer bort att jag finns, sedan blir jag livrädd att alla faktiskt SKA glömma bort att jag finns...
Ena stunden vill jag bo kvar här i huset med alla minnen som finns inristade i varje rum. Nästa stund vill jag flytta, gärna till ett annat land, vi kan väl kalla det att fly, för det är ju just vad jag vill!!! ...men det går ju inte!
Ena stunden tänker jag att det framöver kommer vara ok att börja ett nytt liv igen, att det är det H skulle vilja, nästa stund finns det inte på kartan, då ska jag bara uthärda livet tills det är dags att kila vidare...
Det är tvära kast, ingen rast & ingen ro! Jag hoppas att jag landar i en sund tanke om hur jag ska leva resten av mitt liv, för i grund och botten är det ju vad jag vill, LEVA mitt liv, inte bara se det som en transportsträcka!!!
Ena stunden vill jag vara stark, kämpa på! Nästa stund vill jag lägga mig ner och bara bli omhändertagen...
Ena stunden vill jag ta tag i de projekt och den renovering vi planerade inom kort, andra stunden vill jag inte röra en spik i huset som H slagit in.
Ena stunden vill jag ha huset fullt av vänner och kära. Nästa stund vill jag att alla glömmer bort att jag finns, sedan blir jag livrädd att alla faktiskt SKA glömma bort att jag finns...
Ena stunden vill jag bo kvar här i huset med alla minnen som finns inristade i varje rum. Nästa stund vill jag flytta, gärna till ett annat land, vi kan väl kalla det att fly, för det är ju just vad jag vill!!! ...men det går ju inte!
Ena stunden tänker jag att det framöver kommer vara ok att börja ett nytt liv igen, att det är det H skulle vilja, nästa stund finns det inte på kartan, då ska jag bara uthärda livet tills det är dags att kila vidare...
Det är tvära kast, ingen rast & ingen ro! Jag hoppas att jag landar i en sund tanke om hur jag ska leva resten av mitt liv, för i grund och botten är det ju vad jag vill, LEVA mitt liv, inte bara se det som en transportsträcka!!!
Vet någon vart jag är?
Om någon, för ett halvt år sedan, innan det ofattbara hände, skulle bett mig att försöka sätta mig in i hur det skulle vara att förlora min man, skulle jag DÅ förstått hur jag mår idag?
Svaret är NEJ, jag hade inte kommit i närheten av att greppa hur jag mår idag. Jag hade antagligen utgått från mina tidigare erfarenheter av förlust, hur jag mådde när min mormor, morfar och farfar gick bort, ökat på smärtan lite och trott att jag var i närheten... Hade jag varit det? Svaret är igen, NEJ not even close!!!!
Vad jag antagligen hade glömt att ta med i beräkningen, hade varit;
* Barnens sorg, vilken är så enormt tung att bära, och den bär jag först och främst, min egen sorg är alltid sekundär när det kommer till barnen. Behöver de prata, måste jag alltid finnas där, tänka psykologiskt och inte gråta för mycket (för då kanske de inte vågar prata med mig för de inte vill göra mig ledsen), inte för lite (för de kanske de tror att det inte är ok att gråta) utan bara gråta "lagom"....
Barnen ger mig energi, samtidigt som tar mycket av den....
* Sorgen är fysisk. Sorgen gör fysiskt ont, magen gör uppror, ryggraden vill vrida sig ett par varv, kroppen vända sig ut och in, huvudet värker.
* Sorgen dränerar en på energi, den lilla uns energi som blir kvar när man oroat sig för att man har ensamt ansvar för barnen 24/7/365, hur pengarna ska räcka till, hur tålamodet ska räcka till, hur timmarna på dygnet ska räcka till, hur JAG ska räcka till, är obefintlig.
* Sorgen har ingen framtidstro. När min man dog, tog han med sig alla mina drömmar, allt mitt hopp, alla mina framtidsvisioner, allt vi jobbat för, allt vi byggt upp för framtiden, det tog han med sig. Hade någon frågat mig för ett halvt år sedan, hur mitt liv såg ut om 5, 10, 15 år, så hade utgångspunkten varit den samma, vi hade varandra, bodde kvar på orten, kanske hade bytt jobb och kanske bil, men inga större förändringar. Fråga mig samma fråga idag; och jag har inte en jäkla aning....
* Sorgen är evig. Det finns inget målsnöre, inget att om jag härdar ut i 1, 5 eller 10 år så får jag
honom tillbaka.... Jag måste bara lära mig att leva med sorgen.....
För ett halvt år sedan skulle jag inte ens försöka vilja förstå, det inser jag nu. Tror inte ens det är möjligt att försöka förstå. På samma sätt som min hjärna stänger av idag när det blir för smärtsamt, dvs mer eller mindre konstant, tror jag hjärnan stänger av när vi försöker förstå....
Så, vet någon vart jag är? Troligtvis inte, om du inte vandrar/vandrat samma väg...
Svaret är NEJ, jag hade inte kommit i närheten av att greppa hur jag mår idag. Jag hade antagligen utgått från mina tidigare erfarenheter av förlust, hur jag mådde när min mormor, morfar och farfar gick bort, ökat på smärtan lite och trott att jag var i närheten... Hade jag varit det? Svaret är igen, NEJ not even close!!!!
Vad jag antagligen hade glömt att ta med i beräkningen, hade varit;
* Barnens sorg, vilken är så enormt tung att bära, och den bär jag först och främst, min egen sorg är alltid sekundär när det kommer till barnen. Behöver de prata, måste jag alltid finnas där, tänka psykologiskt och inte gråta för mycket (för då kanske de inte vågar prata med mig för de inte vill göra mig ledsen), inte för lite (för de kanske de tror att det inte är ok att gråta) utan bara gråta "lagom"....
Barnen ger mig energi, samtidigt som tar mycket av den....
* Sorgen är fysisk. Sorgen gör fysiskt ont, magen gör uppror, ryggraden vill vrida sig ett par varv, kroppen vända sig ut och in, huvudet värker.
* Sorgen dränerar en på energi, den lilla uns energi som blir kvar när man oroat sig för att man har ensamt ansvar för barnen 24/7/365, hur pengarna ska räcka till, hur tålamodet ska räcka till, hur timmarna på dygnet ska räcka till, hur JAG ska räcka till, är obefintlig.
* Sorgen har ingen framtidstro. När min man dog, tog han med sig alla mina drömmar, allt mitt hopp, alla mina framtidsvisioner, allt vi jobbat för, allt vi byggt upp för framtiden, det tog han med sig. Hade någon frågat mig för ett halvt år sedan, hur mitt liv såg ut om 5, 10, 15 år, så hade utgångspunkten varit den samma, vi hade varandra, bodde kvar på orten, kanske hade bytt jobb och kanske bil, men inga större förändringar. Fråga mig samma fråga idag; och jag har inte en jäkla aning....
* Sorgen är evig. Det finns inget målsnöre, inget att om jag härdar ut i 1, 5 eller 10 år så får jag
honom tillbaka.... Jag måste bara lära mig att leva med sorgen.....
För ett halvt år sedan skulle jag inte ens försöka vilja förstå, det inser jag nu. Tror inte ens det är möjligt att försöka förstå. På samma sätt som min hjärna stänger av idag när det blir för smärtsamt, dvs mer eller mindre konstant, tror jag hjärnan stänger av när vi försöker förstå....
Så, vet någon vart jag är? Troligtvis inte, om du inte vandrar/vandrat samma väg...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)