Hm, jag inser att jag har fördomar om människor runt omkring mig.... Jag TROR att de förväntar sig att jag är nattsvart på både insidan och utsidan, att jag går med böjt huvud och aldrig skrattar, knappt ler.... Och när jag sedan inte agerar så, utan klär mig ljust, gör lite som jag vill, sträcker på mig och emellanåt gapskrattar, så kan jag drabbas av enormt dåligt samvete (tillfälligt dock).... Tror alla att jag glömt H nu, bara för att jag orkar vara glad, tror de att bara för att jag ler så sörjer jag mindre....
När jag talar med mina närmsta vänner om mitt liv, vad som händer, vilka känslor som finns, om nya vägar jag sniffar på - blir de bara glada för min skull!!! De blir glada över att se mig glad, de blir glada över att jag inte är nattsvart "inside out"! Underbara & härliga vänner jag omger mig med!!!! Nu gäller det bara att lyckas tro, inse, att resten av mänskligheten också unnar mig en lycklig framtid, oavsett hur låg, eller kort, tid jag tar på mig att nå dit!
torsdag 29 augusti 2013
Semester - tid för återhämtning?
På rubrikens fråga svarar jag; NEJ! ABSOLUT INTE! NOOOOO WAY! INTE EN CHANS!
Som ensamförälder har jag haft ansvar för barnen 24/7 i nio veckor, det är 63 dagar, eller 1.512 timmar, eller 90.720 minuter..... Jag som tidigare kunde räkna timmarna som var kvar tills H skulle komma hem från jobbet och avlasta har nu fått räkna ner timmarna tills dagis öppnar för barnen igen, vilket för övrigt nu är 15 timmar, tjoooohoooo!!!!
Missförstå mig nu inte, jag ÄLSKAR mina barn ÖVER ALLT ANNAT, jag VILL umgås med dem jämt, men jag orkar inte göra det med full närvaro, full av energi, full av nya upptåg som roar understimulerade barn, full av bus när det regnar för tredje dagen när vi är i stugan vi hyrt, definitivt inte full av tålamod när barnen för femtioelfte gången ryker ihop om absolut INGENTING.... Känner ganska starkt nu att jag är i behov av egen tid för återhämtning, jag känner att jag är tröttare nu än innan semestern....
Som ensamförälder har jag haft ansvar för barnen 24/7 i nio veckor, det är 63 dagar, eller 1.512 timmar, eller 90.720 minuter..... Jag som tidigare kunde räkna timmarna som var kvar tills H skulle komma hem från jobbet och avlasta har nu fått räkna ner timmarna tills dagis öppnar för barnen igen, vilket för övrigt nu är 15 timmar, tjoooohoooo!!!!
Missförstå mig nu inte, jag ÄLSKAR mina barn ÖVER ALLT ANNAT, jag VILL umgås med dem jämt, men jag orkar inte göra det med full närvaro, full av energi, full av nya upptåg som roar understimulerade barn, full av bus när det regnar för tredje dagen när vi är i stugan vi hyrt, definitivt inte full av tålamod när barnen för femtioelfte gången ryker ihop om absolut INGENTING.... Känner ganska starkt nu att jag är i behov av egen tid för återhämtning, jag känner att jag är tröttare nu än innan semestern....
onsdag 28 augusti 2013
RoadTrip 1-4:10
Den här RoadTripen började egentligen för ett bra tag sedan med planering, men på allvar -3:10 då jag började packa, jo det är lika bra att jag erkänner på en gång, jag är urusel på att packa, packningsdyslektiker, packningssenil... Jag har i stort sett tagit fram ALLA kläder jag VILL ha med mig, vilket nog skulle räcka i tre veckor, vi ska vara borta i tio dagar.... I lördags kväll, dvs igår, gjorde jag en sista utrensning och la tillbaka en hel del i garderoberna och fick äntligen ner allt i väskor, shiiiit vad mycket det blev, ändå!!!!
Idag, söndag, var det då dags för avresa, och bara "det sista" var ju ett projekt i sig!!! Tidigare har jag kunnat dumpa ungarna på H medan jag gjorde mitt och han gjorde samma sak när han fixade med sitt! ....och vad fasen var det nu HAN fixade med som jag skulle ha koll på nu, stängde av vattnet, slog av strömmen, la på locket på brunnen, spikade spånskivor över fönsterrutorna....???? Vad BORDE jag ha gjort tro innan jag åkte??? Själv är jag nöjd med att jag i alla fall är övertygad om att kaffebryggare & strykjärn är utdragna och att jag ringt larmfirman och anmält min frånvaro!
Nu hade jag då ingen att dumpa barmen på när jag fixade med det sista. Det hoppades två minuter på studsmatta för att sedan springas in och se att jag var kvar hemma, leta fram väskan med leksaker i hallen och tömma ut sju grejor, fast jag bara lagt i fem... Jag vet, helt omöjlig ekvation, men inte för dem!! Barnen led uppenbarligen av resfeber och jag var lite stressad över att vara själv med att ha koll på att allt kom med... Två steg framåt och ett tillbaka!
När bilen äntligen var packad, barmen kissade, lilltjejens åksjukepiller borde ha kickat in och jag gått ytterligare ett "sista varv" så var det äntligen dags för avfärd!!!!
Efter en bra början, flygande solskydd, spill med dricka, petandes & tetandes blev det glass- & kissepaus ungefär halvvägs. Det var definitivt dags för ett break, innan mamma fick ett bryt!
Sedan var det lungt en stund i bilen igen, tack vare IPad och DVDskärmar, och vi rullade vidare. Åkte genom min gamla uppväxtby, förbi nedlagd ICAbutik, nedlagd tygaffär, nedlagd post, nedlagt bibliotek.... Många av husen har sett bättre dagar och många skriker efter att bli ommålade, medan många andra inte skulle vara behjälpta av annat än ny fasadpanel... Hm, såg detverkligen såhär deprimerande ut här när jag växte upp??? Jag väcks i mina tankar av att lilltjejen äntligen somnat, skönt för henne, skönt för mej då det är mindre risk för anfall av åksjuka när hon sover. Hinner inte åka mer än fem minuter innan sonen lite beklämt erkänner att han behöver gå på toaletten och göra nummer två..... Men tjohooooo, vilken bra tajming, S har precis somnat och jag vill inte väcka henne och lämnar henne inte ensam i bilen för att gå in någonstans med G.... Jomensåatte, nöden har ingen lag och mycket kan gömmas i lite högt gräs!
Väl nere på Västkusten kände jag att jag faktiskt kom till ro. Vi sov hos min lillebror och hans fru, hade eget sovrum med dubbelsäng. Läggningar gick bra, barnen sov hela natten och ganska länge på morgonen. Att i stort sett ALLA rutiner vi någonsin haft gick åt skogen redan här reflekterade jag kanske inte så mycket över just då, men det blev sena middagar och sena läggningar där jag låg bredvid barnen tills de somnade, hela tiden fanns jag i närheten av barnen (inget dagis osv) vilket barnen snart vande sig vid, lättare luncher som kanske innehöll väl mycket socker (vilket är helt ok med mig på sommaren). Men allt det här kändes/känns okej, jag fixade utan problem att semestra med kidsen och det stärkte.
Träffade även en gammal vän, som jag inte sett på tolv år (tror jag det var vi kom fram till) och det blev ett kärt återseende!!! Efter en stund kändes det som det bara var några månader sedan vi sågs sist, och vi kände att vi kunde prata om precis vad som helst. Underbara fina K!!!
Vi höll oss nere på Bästkusten i fyra nätter innan det var dags att dra sig inåt landet, tillbaka till samhället jag växte upp i.... Återkommer! :)
Idag, söndag, var det då dags för avresa, och bara "det sista" var ju ett projekt i sig!!! Tidigare har jag kunnat dumpa ungarna på H medan jag gjorde mitt och han gjorde samma sak när han fixade med sitt! ....och vad fasen var det nu HAN fixade med som jag skulle ha koll på nu, stängde av vattnet, slog av strömmen, la på locket på brunnen, spikade spånskivor över fönsterrutorna....???? Vad BORDE jag ha gjort tro innan jag åkte??? Själv är jag nöjd med att jag i alla fall är övertygad om att kaffebryggare & strykjärn är utdragna och att jag ringt larmfirman och anmält min frånvaro!
Nu hade jag då ingen att dumpa barmen på när jag fixade med det sista. Det hoppades två minuter på studsmatta för att sedan springas in och se att jag var kvar hemma, leta fram väskan med leksaker i hallen och tömma ut sju grejor, fast jag bara lagt i fem... Jag vet, helt omöjlig ekvation, men inte för dem!! Barnen led uppenbarligen av resfeber och jag var lite stressad över att vara själv med att ha koll på att allt kom med... Två steg framåt och ett tillbaka!
När bilen äntligen var packad, barmen kissade, lilltjejens åksjukepiller borde ha kickat in och jag gått ytterligare ett "sista varv" så var det äntligen dags för avfärd!!!!
Efter en bra början, flygande solskydd, spill med dricka, petandes & tetandes blev det glass- & kissepaus ungefär halvvägs. Det var definitivt dags för ett break, innan mamma fick ett bryt!
Sedan var det lungt en stund i bilen igen, tack vare IPad och DVDskärmar, och vi rullade vidare. Åkte genom min gamla uppväxtby, förbi nedlagd ICAbutik, nedlagd tygaffär, nedlagd post, nedlagt bibliotek.... Många av husen har sett bättre dagar och många skriker efter att bli ommålade, medan många andra inte skulle vara behjälpta av annat än ny fasadpanel... Hm, såg detverkligen såhär deprimerande ut här när jag växte upp??? Jag väcks i mina tankar av att lilltjejen äntligen somnat, skönt för henne, skönt för mej då det är mindre risk för anfall av åksjuka när hon sover. Hinner inte åka mer än fem minuter innan sonen lite beklämt erkänner att han behöver gå på toaletten och göra nummer två..... Men tjohooooo, vilken bra tajming, S har precis somnat och jag vill inte väcka henne och lämnar henne inte ensam i bilen för att gå in någonstans med G.... Jomensåatte, nöden har ingen lag och mycket kan gömmas i lite högt gräs!
Väl nere på Västkusten kände jag att jag faktiskt kom till ro. Vi sov hos min lillebror och hans fru, hade eget sovrum med dubbelsäng. Läggningar gick bra, barnen sov hela natten och ganska länge på morgonen. Att i stort sett ALLA rutiner vi någonsin haft gick åt skogen redan här reflekterade jag kanske inte så mycket över just då, men det blev sena middagar och sena läggningar där jag låg bredvid barnen tills de somnade, hela tiden fanns jag i närheten av barnen (inget dagis osv) vilket barnen snart vande sig vid, lättare luncher som kanske innehöll väl mycket socker (vilket är helt ok med mig på sommaren). Men allt det här kändes/känns okej, jag fixade utan problem att semestra med kidsen och det stärkte.
Träffade även en gammal vän, som jag inte sett på tolv år (tror jag det var vi kom fram till) och det blev ett kärt återseende!!! Efter en stund kändes det som det bara var några månader sedan vi sågs sist, och vi kände att vi kunde prata om precis vad som helst. Underbara fina K!!!
Vi höll oss nere på Bästkusten i fyra nätter innan det var dags att dra sig inåt landet, tillbaka till samhället jag växte upp i.... Återkommer! :)
Kackel och spackel
Så, då var jag äntligen tillbaka, hemma... "Borta bra, men hemma bäst!" ...eller???? Hm, ja jag vet faktiskt inte, just nu kastar olika känslor mig fram och tillbaka, hit och dit. Ena dagen vill jag bo kvar här, i huset som jag trivs bra i och håller på att fixa runt lite i för att det ska bli optimalt för mig och barnen. Andra dagen blir jag överväldigad av allt jag vill göra, allt jag inser att jag inte hinner göra, allt löpande som jag ligger efter med, då börjar jag tveka. Tredje dagen inser jag att jag kommer att behöva passera olycksplatsen två gånger om dagen nu när jag börjar jobb i september och känner att det kommer bli jobbigt på många sätt. Det är nämligen så, att under semestern har ytterligare en man bragts om livet, på nästa exakt samma ställe som H (skiljer ca 5-10 meter bara), den här gången var det en MC-registrerad vespa (eller liknande) som frontade, åter igen med en buss.... Känns som det ligger en förbannelse över just den där platsen. Jag vet även att en man som var ute och cyklade dog på nästan exakt samma ställe, dock för 10 år sedan, men ändå.... Spooooky på något sätt!!!
Nå ja, jag behöver ju inte bestämma mig än om vi ska stanna kvar i huset, samhället, kommunen eller ens länet.... Man "ska" ju inte ta några stora beslut under "sorgeåret", så jag låter helt enkelt bli då! ;)
Jag har i stället börjat renovera lite, anpassar huset efter den nya situationen och tar tag i projekt som var i planeringsfasen redan före olyckan. En vägg har rivits, golv bytt ut, ny kyl och frys osv. Nu är det sonens rum som står i fokus. Han har inga garderober i sitt rum, så nu bygg det i väggen mellan hans och mitt sovrum. Det resulterar i att vi båda får nya garderober med skjutdörrar, från var sitt håll.
Jag tog, dum och överambitiös som jag är, på mig att spackla, slipa och måla inne i garderoben i sonens rum, innan skutdörr och "fuskvägg" som dörren ska glida in bakom fixas. Kanske bara halvt genomtänkt med tanke på tidsåtgång och förkunskaper... Men, men, jag har spacklat och jag har slipat. I helgen var det lite "karlar" här och spanade och allt jag hörde var "ja, det är ju inne i en garderob så det blir nog bra" och "pappremsan (mellan gipsskivorna) har släppt här".... Såatte, jag antar att jag inte är så bra på att spackla, eller så gick inte alla "Vad bra det blev!! " in igenom öronen... Frågan är, är jag "bara" helt enkelt dålig på att utföra detta arbete (som jag dock aldrig tidigare gjort) eller förtjänade inte mitt slit en klapp på axeln (eller verkar jag för stark som kvinna för att vilja ha en klapp på axeln?). Tja, vem f## vet, men jag tror inte jag ger mig på att spackla och slipa igen, finns ju experter på området som tydligen gör ett bättre jobb, tror jag hellre betalar för att få eländet gjort i stället, så kan jag göra något roligare under tiden!!!
Nämensåatte, om man skulle gå och stryka på ett lager färg till då... :)
Nå ja, jag behöver ju inte bestämma mig än om vi ska stanna kvar i huset, samhället, kommunen eller ens länet.... Man "ska" ju inte ta några stora beslut under "sorgeåret", så jag låter helt enkelt bli då! ;)
Jag har i stället börjat renovera lite, anpassar huset efter den nya situationen och tar tag i projekt som var i planeringsfasen redan före olyckan. En vägg har rivits, golv bytt ut, ny kyl och frys osv. Nu är det sonens rum som står i fokus. Han har inga garderober i sitt rum, så nu bygg det i väggen mellan hans och mitt sovrum. Det resulterar i att vi båda får nya garderober med skjutdörrar, från var sitt håll.
Jag tog, dum och överambitiös som jag är, på mig att spackla, slipa och måla inne i garderoben i sonens rum, innan skutdörr och "fuskvägg" som dörren ska glida in bakom fixas. Kanske bara halvt genomtänkt med tanke på tidsåtgång och förkunskaper... Men, men, jag har spacklat och jag har slipat. I helgen var det lite "karlar" här och spanade och allt jag hörde var "ja, det är ju inne i en garderob så det blir nog bra" och "pappremsan (mellan gipsskivorna) har släppt här".... Såatte, jag antar att jag inte är så bra på att spackla, eller så gick inte alla "Vad bra det blev!! " in igenom öronen... Frågan är, är jag "bara" helt enkelt dålig på att utföra detta arbete (som jag dock aldrig tidigare gjort) eller förtjänade inte mitt slit en klapp på axeln (eller verkar jag för stark som kvinna för att vilja ha en klapp på axeln?). Tja, vem f## vet, men jag tror inte jag ger mig på att spackla och slipa igen, finns ju experter på området som tydligen gör ett bättre jobb, tror jag hellre betalar för att få eländet gjort i stället, så kan jag göra något roligare under tiden!!!
Nämensåatte, om man skulle gå och stryka på ett lager färg till då... :)
lördag 10 augusti 2013
Saknar att skriva!!!
En period kände jag att jag inte längre hade så mycket att skriva av mig, jag bubblade inte längre av massa inlägg som tryckte på och ville ut! Började, i min enfald, fundera på om jag kanske var färdig med alla tankar, om det mesta nu hamnat på plats... Skulle inte tro det!!!
Nu har jag haft en lååååång semester, som inte är slut riktigt än, men "shit pommesfritt" (som min lilla treåring så vackert uttrycker sig) vad det har hänt saker; vi har rest runt vilket gett intryck, självförtroende mm, en hög med polletter har trillat ner vilket gett plats för nya och gamla frågeställningar, jag ska börja jobba igen i höst (har inte jobbat sedan våren 2010) och samtidigt är det klart att jag även ska plugga, jag har ställts inför en del riktigt tuffa frågor gällande framtiden (jag behöver inte ta beslut nu, men jag är ändå där och nosar och känner lite)... Ja, det finns en del som snurrar där innanför pannbenet igen, har massa halvfärdiga inlägg i huvudet som vill ut. Har även inlägg som vill ut NU, men som kommer få vänta ett tag, men det innebär att det finns en hel massa inlägg att se fram emot ;)
I skrivande stund är jag "fast" i en stuga vid havet med barnen, farmor och en kusin, UTAN Wi-Fi, så detta inlägg knappas in på min IPhone, inte helt smidigt. Så nu längtar jag hem!!! Hem till Wi-Fi, rutiner, egen säng, jobb, blogg och vänner!!!
Nu har jag haft en lååååång semester, som inte är slut riktigt än, men "shit pommesfritt" (som min lilla treåring så vackert uttrycker sig) vad det har hänt saker; vi har rest runt vilket gett intryck, självförtroende mm, en hög med polletter har trillat ner vilket gett plats för nya och gamla frågeställningar, jag ska börja jobba igen i höst (har inte jobbat sedan våren 2010) och samtidigt är det klart att jag även ska plugga, jag har ställts inför en del riktigt tuffa frågor gällande framtiden (jag behöver inte ta beslut nu, men jag är ändå där och nosar och känner lite)... Ja, det finns en del som snurrar där innanför pannbenet igen, har massa halvfärdiga inlägg i huvudet som vill ut. Har även inlägg som vill ut NU, men som kommer få vänta ett tag, men det innebär att det finns en hel massa inlägg att se fram emot ;)
I skrivande stund är jag "fast" i en stuga vid havet med barnen, farmor och en kusin, UTAN Wi-Fi, så detta inlägg knappas in på min IPhone, inte helt smidigt. Så nu längtar jag hem!!! Hem till Wi-Fi, rutiner, egen säng, jobb, blogg och vänner!!!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)