torsdag 14 november 2013

Lämnar bloggandet åt andra ett tag…

Vaknade med ett ryck för en stund sedan, något stod inte rätt till!!!! Den där stora klumpen i magen, oroskänslan, rastlösheten, sorgen, känslan av total hopplöshet, uppgivenhet, allt som fanns i går kväll finns här nu på morgonen med. Nej, det står inte rätt till, det mesta är åt….

Manglingen av psykologen sitter kvar, lyckopiller, känns inte som att du tar dig framåt just nu, du bara låter tiden gå…, I vanliga fall hade nog den strategin gett mig lite jävlaranamma, nu sänkte den.

Renoveringen som aldrig tar slut, nu efter vattenläckan så är här stökigare än det varit på flera månader.

Har sett fram emot att gå på konsert i Gbg i morgon i över ett halvt år, nu har den jag skulle gå med fått lämna återbud, och anledningen är HELT legitim, inget snack om saken, men nu får jag inte med mig någon annan. Var först inne på att gå själv, men som jag mår nu, så varken orkar jag eller vågar…

Sorgen efter Henrik har varit väldigt påtaglig under lång tid

Samtalet igår som gjorde att hoppet dog lite ytterligare….

Just nu känner jag mig skörare och helt enkelt mer nere än jag gjort på länge. Tror att jag är en person som mår bra av att ha en någorlunda "plan" i livet att jobba med. När Henrik gick bort blev min framtid ett helt nytt vitt papper som jag kämpade med att fylla, vilket var oerhört jobbigt. Nu har jag ändå fyllt det där pappret med en del viktig punkter, men det är tungt att troligtvis behöva revidera och sudda i en del av de där förhoppningarna som jag hade skapat. Det är givetvis sorgen som bär en stor del i varför jag mår som jag gör, men det är också massa andra omständigheter, stora som små, som bara "råkade" hopa sig vid ett och samma tillfälle som gör att jag känner att jag snart går i bitar.

Jag känner att den här bloggen kommer just nu mer dra mig ner åt, än ta mig framåt. Ska jag sitta och skriva ner hur jag mår, klä det i ord, tror jag bara att jag kommer känna mig ännu mer låg. Har även fått veta att min blogg gett oanade konsekvenser som gör att lusten att skriva lite försvann…

Kan hända att det kommer något historiskt inlägg, men annars tror jag det kommer vara tyst här, tills jag känner lite medvind i ryggen igen, tills det blir lite lättare att andas igen…. Tills jag INTE fastnat….

Tack alla ni som läst som stöttat, kommit med fina & tänkvärda inlägg, tack för genuin omtanke. Nu lämnar jag bloggen precis som den är för ett tag. (Jag kommer att publicera de kommentarer ni lämnar här, men inte kommentera dem)

Lämnar Er med en Foo's låt som känns passande



Hoppas att vi hörs igen!
Marie

5 kommentarer:

  1. Det är väl för sjutton inte konstigt att du mår som du gör.Du förlorade din man och barnen sin pappa.Kan tycka att det var hårt sagt av psykologen...."Du låter bara tiden gå".Det har ju inte ens gått ett år, så du har all rätt i världen att må som du gör.

    Jag tror personligen att sorgen måste få ha sin tid. Och ta sin tid....Alla är vi olika och bearbetar på olika sätt. Finns inget rätt och fel och ingen mall. Kommer sakna ditt skrivande!

    Ta hand om dig! Kram Erika

    SvaraRadera
  2. Du ska lyssna på ditt hjärta-det leder dig rätt! Att du mår risigt är väl egentligen självklart efter det du varit med om. Men snart kommer ljuset igen-kanske kommer du tillbaks till bloggen kanske inte-du kommer att fylla ditt liv med det som är viktigt för dig och din familj!
    Önskar er alla en underbar livsresa och att du snart ser ljuset igen, för då får man kraft och det betyder så mycket

    SvaraRadera
  3. Du och barnen kommer att fortsätta att finnas i mina tankar och böner<3! Kramar Linda

    SvaraRadera
  4. Tänker på er ofta och mycket! Jag kommer att sakna ditt skrivande, men du måste göra som du känner att du behöver för att må bra. Hoppas det lättar snart för dig så du kommer på fötter igen.

    Varma kramar till dig från mig <3
    //Bellan

    SvaraRadera