Läker tiden alla sår?

Idag har det varit en minst sagt intensiv dag, tänker inte ta dig genom varje punkt, jag börjar 11:15 med min timme med min underbara psykolog A. Som en parantes kan sägas att jag redan avverkat två psykologer, den första var socionom på BVC, men hon kunde inte/ville inte svara på jobbiga frågor som jag ställde, som vad man exempelvis säger till en 4-åring som vill dö och komma till himlen.... Nästa att avverka fokuserade på kost, sömn, träning och en midfulnes-app, men när jag under vårt tredje möte släppte garden och visade henne hur dåligt jag EGENTLIGEN mådde, så blev hon så tagen på sängen som hon avslutade mötet en kvart tidigare i ren förskräckelse... När jag sedan ringde henne och meddelade att jag inte tyckte hon hade något mer att ge, lät hon nästan lättad!

Men min A är det krut i, hon är ärlig, rättfram, utmanar mig och vågar ha en åsikt! Hon säger dock rakt ut att hon inte har några verktyg till mig nu, som gör att min sorg hoppar via "fast-forward" och tar genvägar genom sorgen - jag måste gå hela vägen själv, med uppbackning av nära, kära och proffs. När jag frågar henne om hur jag bemöter min 4-årings hemska tankegång, frågar hon mig om jag tycker det är konstigt att han vill dö? ....nä, det är det ju inte, för den önskan har jag ju själv haft emellanåt... Nä, svarar A, den är helt naturlig och det är en 4-årings enda sätt han kan komma på att få träffa sin pappa i himlen, att dö, att han sedan inte i helhelt förstår vad det innebär att dö, att han inte kan komma tillbaka hit, inte prata med mig och S osv, det greppar han inte! Helt plötsligt blev det lite mindre otäkt, det G säger, det är förståligt men oerhört sorgligt!

En annan sak jag och A pratade om idag, var att jag är såååååå trött, både psykiskt och fysiskt, och att det tyvärr går ut över barnen, tålamod och jag är INTE synonymt just nu.... A's råd till mig var att inte försöka jonglera med femtioelva bollar i luften, inte hitta för många NYA vänner i samma sits, vara försiktig med "måsten", begränsa mig i åtaganden och ta det lite lungt över huvudtaget.... bra tisp där, men jag VET att jag har svårt för att lägga ner några av de där bollarna jag jonglerar med....

Efter besök hos A, bar det hem, snabb lunch, hämta barnen och iväg på Minisim. Det är så härligt att se hur barnen glatt plaskar runt och att sorgen verkar hålla sig från bassängen! Simlärare M är fantastisk med barnen, och han är insatt i vår situation så det är ok att jag sitter kvar i simhallen, när alla andra föräldrar blir "förvisade" att sitta i caféet och bara kunna kika på sina barn genom en glasruta. Efter simmet hade jag 45 minuter på mig att få upp kidzen ur bassängen, duscha, tvätta, torka, klä på, åka tvärs igenom stan, lämna barnen hos farmor, tvärs igenom stan igen, hitta en parkering, inse att jag inte hittade någon parkeringsautomat som tog kort, hitta en ny parkering som tog sms-betalning och rusa in på en föreläsning som hölls av Svenska Institutet för Sorgbearbetning. Phu, det var lite svettigt!!!

Kändes mest som att föreläsningen var en introduktion till boken "Sorgbearbetning - ett handlingsprogram för känslomässig läkning vid dödsfall, separationer och andra förluster" som de gärna sålde, samt en inkörsport för att ragga deltagare till deras kurser. Dock var det några saker som jag funderade på/tog till mig....
* Det hade gjorts någon studie, någon stans på barn mellan 4-15 år och man hade kommit fram till att dessa i genomsnitt fick höra 4 gånger kommentarer från andra om att de inte skulle visa känslor, eller att de var fel osv. Exempelvis, om en treåring ramlar, så säger vi "det var inte så farligt, upp och hoppa igen" och på det viset på något sätt säger att det inte är ok att gråta, visa att man är ledsen... Vet inte om jag köper resonemanget helt ut, för jag undrar om det är bra att ömka för mycket, och jag vet inte riktigt hur den där sunda mellanvägen skulle se ut... Någon som har några tips där??
* 98% av alla i sorg vill prata om det och dela med sig, så VÅGA FRÅGA!

Dagens bästa tips till alla runt den sörjande var, att agera som ett stort hjärta med stora öron, men ingen mun! :)

...sedan var det dags att åka genom stan igen, in till farmor och hämta barnen, genom stan igen och ut på landet, värma pizza till middag, avstyra bråk i TV-soffan, få i barnen lite mat, fredagsmysa med lite godis, på med pyjamasar, välling till S och så i säng med henne, yoghurt till G och så i sängen med honom.... Nu sover båda skönt, och jag sitter här tillsammans med tystnaden. Idag är den lite mer påtaglig och störande än igår... Borde egentligen plugga lite, men det svider i ögonen, så det blir nog bara att svara på ett mail, och sedan hoppas på en snabb dejt med John Blund!

Sköt om dig där ute, och skriv gärna en rad! Känner att jag fortfarande skriver ganska allmänt, men är lite rädd för att öppna upp riktigt än....

Kram/M