Vid halv sju stod han i vår hall och sa "Hej då" till mig och barnen, vid åtta stod tre uniformerade poliser utanför vår ytterdörr. Ska berätta mer om den här dagen vid ett senare tillfälle, jag orkar inte ta mig igenom den en gång till, inte just nu....
G var så ledsen i kväll när han skulle lägga sig, det är fullmåne och G tror att pappa bor på månen.
"Mamma, snälla kan vi inte ta en rymdraket och åka och hälsa på pappa!?"
Tårarna rann ner för hans kinder, mitt hjärta brast, igen!
När barnen somnat åkte jag upp till minneslunden och tände ett ljus i månens sken, det var skönt att bara få vara ensam en liten stund, få andas lite frisk luft efter att ha tröstat!
...men vem ska trösta knyttet?
Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och någonting alldeles oväntat sker.
Världen förändrar sig varje dag
men ibland blir den aldrig densamma mer.
Alltid älskad
Aldrig glömd
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar