Vet någon vart jag är?

Om någon, för ett halvt år sedan, innan det ofattbara hände, skulle bett mig att försöka sätta mig in i hur det skulle vara att förlora min man, skulle jag DÅ förstått hur jag mår idag?

Svaret är NEJ, jag hade inte kommit i närheten av att greppa hur jag mår idag. Jag hade antagligen utgått från mina tidigare erfarenheter av förlust, hur jag mådde när min mormor, morfar och farfar gick bort, ökat på smärtan lite och trott att jag var i närheten... Hade jag varit det? Svaret är igen, NEJ  not even close!!!!

Vad jag antagligen hade glömt att ta med i beräkningen, hade varit;
* Barnens sorg, vilken är så enormt tung att bära, och den bär jag först och främst, min egen sorg är alltid sekundär när det kommer till barnen. Behöver de prata, måste jag alltid finnas där, tänka psykologiskt och inte gråta för mycket (för då kanske de inte vågar prata med mig för de inte vill göra mig ledsen), inte för lite (för de kanske de tror att det inte är ok att gråta) utan bara gråta "lagom"....
Barnen ger mig energi, samtidigt som tar mycket av den....
* Sorgen är fysisk. Sorgen gör fysiskt ont, magen gör uppror, ryggraden vill vrida sig ett par varv, kroppen vända sig ut och in, huvudet värker.
* Sorgen dränerar en på energi, den lilla uns energi som blir kvar när man oroat sig för att man har ensamt ansvar för barnen 24/7/365, hur pengarna ska räcka till, hur tålamodet ska räcka till, hur timmarna på dygnet ska räcka till, hur JAG ska räcka till, är obefintlig.
* Sorgen har ingen framtidstro. När min man dog, tog han med sig alla mina drömmar, allt mitt hopp, alla mina framtidsvisioner, allt vi jobbat för, allt vi byggt upp för framtiden, det tog han med sig. Hade någon frågat mig för ett halvt år sedan, hur mitt liv såg ut om 5, 10, 15 år, så hade utgångspunkten varit den samma, vi hade varandra, bodde kvar på orten, kanske hade bytt jobb och kanske bil, men inga större förändringar. Fråga mig samma fråga idag; och jag har inte en jäkla aning....
* Sorgen är evig. Det finns inget målsnöre, inget att om jag härdar ut i 1, 5 eller 10 år så får jag
honom tillbaka.... Jag måste bara lära mig att leva med sorgen.....

För ett halvt år sedan skulle jag inte ens försöka vilja förstå, det inser jag nu. Tror inte ens det är möjligt att försöka förstå. På samma sätt som min hjärna stänger av idag när det blir för smärtsamt, dvs mer eller mindre konstant, tror jag hjärnan stänger av när vi försöker förstå....

Så, vet någon vart jag är? Troligtvis inte, om du inte vandrar/vandrat samma väg...