Den här RoadTripen började egentligen för ett bra tag sedan med planering, men på allvar -3:10 då jag började packa, jo det är lika bra att jag erkänner på en gång, jag är urusel på att packa, packningsdyslektiker, packningssenil... Jag har i stort sett tagit fram ALLA kläder jag VILL ha med mig, vilket nog skulle räcka i tre veckor, vi ska vara borta i tio dagar.... I lördags kväll, dvs igår, gjorde jag en sista utrensning och la tillbaka en hel del i garderoberna och fick äntligen ner allt i väskor, shiiiit vad mycket det blev, ändå!!!!
Idag, söndag, var det då dags för avresa, och bara "det sista" var ju ett projekt i sig!!! Tidigare har jag kunnat dumpa ungarna på H medan jag gjorde mitt och han gjorde samma sak när han fixade med sitt! ....och vad fasen var det nu HAN fixade med som jag skulle ha koll på nu, stängde av vattnet, slog av strömmen, la på locket på brunnen, spikade spånskivor över fönsterrutorna....???? Vad BORDE jag ha gjort tro innan jag åkte??? Själv är jag nöjd med att jag i alla fall är övertygad om att kaffebryggare & strykjärn är utdragna och att jag ringt larmfirman och anmält min frånvaro!
Nu hade jag då ingen att dumpa barmen på när jag fixade med det sista. Det hoppades två minuter på studsmatta för att sedan springas in och se att jag var kvar hemma, leta fram väskan med leksaker i hallen och tömma ut sju grejor, fast jag bara lagt i fem... Jag vet, helt omöjlig ekvation, men inte för dem!! Barnen led uppenbarligen av resfeber och jag var lite stressad över att vara själv med att ha koll på att allt kom med... Två steg framåt och ett tillbaka!
När bilen äntligen var packad, barmen kissade, lilltjejens åksjukepiller borde ha kickat in och jag gått ytterligare ett "sista varv" så var det äntligen dags för avfärd!!!!
Efter en bra början, flygande solskydd, spill med dricka, petandes & tetandes blev det glass- & kissepaus ungefär halvvägs. Det var definitivt dags för ett break, innan mamma fick ett bryt!
Sedan var det lungt en stund i bilen igen, tack vare IPad och DVDskärmar, och vi rullade vidare. Åkte genom min gamla uppväxtby, förbi nedlagd ICAbutik, nedlagd tygaffär, nedlagd post, nedlagt bibliotek.... Många av husen har sett bättre dagar och många skriker efter att bli ommålade, medan många andra inte skulle vara behjälpta av annat än ny fasadpanel... Hm, såg detverkligen såhär deprimerande ut här när jag växte upp??? Jag väcks i mina tankar av att lilltjejen äntligen somnat, skönt för henne, skönt för mej då det är mindre risk för anfall av åksjuka när hon sover. Hinner inte åka mer än fem minuter innan sonen lite beklämt erkänner att han behöver gå på toaletten och göra nummer två..... Men tjohooooo, vilken bra tajming, S har precis somnat och jag vill inte väcka henne och lämnar henne inte ensam i bilen för att gå in någonstans med G.... Jomensåatte, nöden har ingen lag och mycket kan gömmas i lite högt gräs!
Väl nere på Västkusten kände jag att jag faktiskt kom till ro. Vi sov hos min lillebror och hans fru, hade eget sovrum med dubbelsäng. Läggningar gick bra, barnen sov hela natten och ganska länge på morgonen. Att i stort sett ALLA rutiner vi någonsin haft gick åt skogen redan här reflekterade jag kanske inte så mycket över just då, men det blev sena middagar och sena läggningar där jag låg bredvid barnen tills de somnade, hela tiden fanns jag i närheten av barnen (inget dagis osv) vilket barnen snart vande sig vid, lättare luncher som kanske innehöll väl mycket socker (vilket är helt ok med mig på sommaren). Men allt det här kändes/känns okej, jag fixade utan problem att semestra med kidsen och det stärkte.
Träffade även en gammal vän, som jag inte sett på tolv år (tror jag det var vi kom fram till) och det blev ett kärt återseende!!! Efter en stund kändes det som det bara var några månader sedan vi sågs sist, och vi kände att vi kunde prata om precis vad som helst. Underbara fina K!!!
Vi höll oss nere på Bästkusten i fyra nätter innan det var dags att dra sig inåt landet, tillbaka till samhället jag växte upp i.... Återkommer! :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar