Fem månader

Idag är det fem månader sedan det ofattbara hände... Min man åkte mot jobbet som vanligt på morgonen, men kom aldrig hem igen. Känner att jag fortfarande inte kan förstå det som hänt fullt ut, inte förstå innebörden, inte förstå konsekvensen för mig och våra barn... vill inte förstå kanske...

Tidsaspekten är subjektiv, ibland känns det som det var såååå länge sedan jag hade honom här, ibland känns det som om det bara gått en vecka... fem månader... Fem månader utan H... Fem månader fyllda av så mycket sorg och saknad, men även en del fina stunder...

För fastän saknaden efter H fortfarande är akut intensiv, sorgen ibland nästan omöjlig att bära, längtan efter honom gör att vartenda cell i min kropp värker, så kan jag faktiskt redan se, att det HAR blivit lite, liiiite ljusare. Jag vill inte dö längre, vilket är ett stort framsteg! Jag inser att kärleken till våra barn är gränslöst stor, och att jag vill närvara under deras uppväxt, inte bara för deras skull, utan för min egen skull oxå!!! Jag vill skapa en fungerande vardag för mig och barnen. Jag vill LEVA livet, inte bara se det som en transportsträcka tills mitt liv hör på jorden upphör.

Bara för att jag kommit fram till dessa slutsatser, så är ju inte livet tipptopp, det pågår fortfarande en kamp, en hård kamp om att inte falla ner i det svarta hålet, och om/när jag ändå gör det, så MÅSTE jag jobba mig uppåt igen, inte tillåta mig själv att sjunka, att låta mig sugas ner i den där avgrunden... Jo då, jag ÄR där på kanten och nosar, nästan dagligen. Jag plumsar i emellanåt oxå, vissa dagar orkar jag inte kämpa emot, utan låter mig själv sjunka, bara för en stund... Men jag kravlar mig upp, häver mig över kanten, och rullar bort från hålet... Jag vet även, att jag har mitt skyddsnät, några vänner som står mig oerhört nära, som jag kan ringa mitt i natten om jag skulle behöva, som hade uppmärksammat om jag låtit mig själv sjunka för djupt och slängt i en livboj, tvingat mig upp igen. Jag är så oerhört tacksam för dessa människor!!!!!

I dag är det fem månader sedan min älskade rycktes bort, det har varit en tung dag.... Jag HAR fallit i hålet, jag har sjunkit, jag har legat på köksgolvet och gråtit, tittat ut mot hallen, sett H gå fram till hallbyrån och leta efter bilnycklarna, precis som han gjorde 06:25 den 26/11-2012. Jag har ropat åt honom, "åååååk inte, lämna mig inte här, kom tillbaka älskade du!!!" ...men du åker, jag ser baklyktorna på bilen försvinna, och du kommer inte mer tillbaka....

...jag kravlar mig upp från golvet, upp ur hålet, på egen hand, jag behövde inte ringa en livlina, inte den här gången heller...