Dagtid går det ganska bra, det är full fart, femtioelva tankar i huvudet - får inte glömma att köpa mjölk på vägen hem, får inte glömma hämta paketet i vilken nu jäkla kiosk som hade hand om utlämningen nu för tiden, får inte glömma ringa G's tandläkare och boka om tiden, får inte glömma hämta barnen på dagis.... Hittills har jag i alla fall alltid fått med mig barnen hem, resten brukar falla ur minnet eller bara fall på mitt resonemang om att "det gör jag lite senare..." Vet inte om mitt tempo är så högt för att det är sådan jag är, eller om jag försöker blockera sorgen. Vet inte om det är för att jag har så högt tempo som jag glömmer hälften, eller om det faktiskt är så att jag blivit lite dum i huvudet av sorgen... eller kanske inte dum i huvudet, men seeeeeeeeeeg. Känns som om Duracel kaninen i mitt huvud har sprungit in en burk med sirap....
Nå väl, hemma går det inte riktigt lika bra, men ok, för det är fullt upp! Leka med barnen, duscha dem, laga mat, genomgå kampen vid matbordet, leka, finnas i sorgen, trösta, pyjamas, en flaska välling här och en skål yoghurt där och så en i säng och två i säng, kram & puss.... Zzzzzz Zzzzzz
... och så bidde det tyst!
De kvällar det inte kommer några sms, mms, mail, inlägg från er som läser bloggen, ingen Skype, ingen FaceTime, inte ens ett hederligt gammalt telefonsamtal.... DÅ är det VERKLIGEN tyst och ensamt..
Jag förstår vad du menar. Mina barn bor hemma fortfarande (båda är myndiga) och de går ju ut och träffar sina kompisar nu och då. Då blir jag ensam kvar hemma med sorgen efter min man, deras pappa. Fast jag vet att de sörjer också såklart men det är värst för mig i de där ensamma stunderna. Då väller allting liksom fram. Kram
SvaraRaderaTack för dina rader! Är det nyligen du förlorade din man?
SvaraRaderaHar du lyckats hålla kvar de gamla vännerna, eller har de dragit sig undan, eller orkar du kanske inte umgås med dem? Jag kan ibland känna att jag orkar inte umgås med de där "hela familjerna", för att det blir så tydligt då att jag är ensamförälder, så jag kan förstå om du inte orkar umgås med de väninnor som fortfarande har sin man kvar...
Har du träffat några "nya" vänner som är i samma situation? (Här kan vimil.se vara en bra kanal att hitta "nya" vänner) Jag har träffat framför allt en ensamförälder där som betyder jättemycket för mig, en som man kan prata med allt om, både glädje och sorg, både historia och framtid, utan att behöva förklara sig hela tiden. Till den personen kan jag säga "Jag har haft en bra dag idag", utan att behöva tillägga att jag givetvis tänkt på min man, att jag saknat honom och kanske fällt en och annan tår, man kan ha en "bra" dag ändå, och det förstår någon som gått igenom liknande situationer, utan att jag behöver förtydliga det.
Hoppas att du kan hitta någon det känns bekvämt att dela din ensamhet med, det blir lite mindre ensamt då.
Varm kram!!!