Ambivalent, ett ganska nytt begrepp i mitt vokabulär, i alla fall när det kommer till att beskriva mig själv... Men ambivalent, det är precis vad jag är, nästan hela tiden, och det är sjukt energikrävande!!! Hur kan denna ambivalens uttrycka sig då, kanske du undrar?
Ena stunden vill jag vara stark, kämpa på! Nästa stund vill jag lägga mig ner och bara bli omhändertagen...
Ena stunden vill jag ta tag i de projekt och den renovering vi planerade inom kort, andra stunden vill jag inte röra en spik i huset som H slagit in.
Ena stunden vill jag ha huset fullt av vänner och kära. Nästa stund vill jag att alla glömmer bort att jag finns, sedan blir jag livrädd att alla faktiskt SKA glömma bort att jag finns...
Ena stunden vill jag bo kvar här i huset med alla minnen som finns inristade i varje rum. Nästa stund vill jag flytta, gärna till ett annat land, vi kan väl kalla det att fly, för det är ju just vad jag vill!!! ...men det går ju inte!
Ena stunden tänker jag att det framöver kommer vara ok att börja ett nytt liv igen, att det är det H skulle vilja, nästa stund finns det inte på kartan, då ska jag bara uthärda livet tills det är dags att kila vidare...
Det är tvära kast, ingen rast & ingen ro! Jag hoppas att jag landar i en sund tanke om hur jag ska leva resten av mitt liv, för i grund och botten är det ju vad jag vill, LEVA mitt liv, inte bara se det som en transportsträcka!!!
Vilken sorg du och dina barn "hamnat" i.....
SvaraRaderaKan förstå din känslor som far åt alla håll.....Kraven du säkert har på dig själv att det här ska jag fixa för att i nästa stund inte orka tänka tanken ens. Sorg tar tid och ni kommer att få en "distans" till sist men det måste få ta tid. Man kan aldrig förbereda sig på livets sorger-de kommer när de kommer och man har rätt att tappa greppet då...Hoppas du har många nära som kan stödja och hjälpa dig i denna tuffa tid...
Jag har inte alls gått igenom det du gör men jag har en annan livssorg eftersom jag varit förföljd i 25 år- med skyddad identitet och allt.... Med "facit" i hand så inser jag att jag fixat det hela hyfsat just för att jag skrev....Skrev ner mina tankar min oro min rädsla-ja allt, detta var innan en blogg på internet fanns. Uttrycket av det hjärtat är fullt glöder pennan , det stämde så bra för mig...Idag när jag tittar tillbaka så visst kan jag undra varför jag gjorde vissa val men jag kan inte säga att jag ångrar det - idag är vi så medvetna om hur våra val påverkar oss, på både gott och ont!! Släpp kraven och gör det du kan för att du ska må bäst och dina barn ska ha en trygg, glad mamma-men ta hjälp!! Styrkekram Maria
Tack Maria för att du delar med dig! Vilken sorg DU och dina barn hamnade i!! Jag kan inte sätta mig in i din situation, har ingen erfarenhet mer än att ha läst böcker som Gömda och varit på föreläsningar hållna av kvinnojouren, men förstår att det måste vara en ofattbart stor sorg!
RaderaHoppas du har det bra idag! Kramar!!!
Styrkekramar till dig och småjuvelerna/linda
SvaraRaderaTack Linda!!
RaderaJag är ledsen att du och din barn tvingas gå igenom all den här sorgen. Ambivalens kan vara ett helsike, just för att kasten är så tvära och svåra att förstå, men jag tror ändå att det är ett gott tecken. Att ambivalens bottnar i att man har kontakt med sina känslor, och hur fruktansvärt det än är att känna så kommer man inte undan att behöva göra just det. Jag menar inte den här kommentaren som någon klen tröst eller hurtig "se det postitivt :)))))", utan mer som ett konstaterande eller kanske en möjlig tolkning.
SvaraRaderaStyrka och värme till dig!
Tack Silverglitter för ditt inlägg! Jag förstår vad du menar, inser att jag har en hel del att jobba med, kommer ta lite tid bara...
SvaraRaderaKram!