Bakslag

Har varit tyst ifrån mig ett par dagar, jag har haft en föraning, snart kommer det igen, livet kommer i kapp.... Och det har det gjort nu, igen, som en jättevåg, med buller och bång, med allt som det innebär!!!

Det har varit uppenbart en tid nu, att jag mått "för bra", att allt gått lite "för smidigt", att jag har kunnat "kontrollera sorgen". Nu vet ju ni som gått igenom samma sak; för det första, bara för att man känt dessa känslor har man ju inte mått prima direkt ändå, för det andra, det är bara att invänta käftsmällen!

Vet ju så väl att man inte ska försöka hålla emot för mycket och för länge, men mitt liv just nu har krävt det. Jag håller på med min D-uppsats, det BRINNER verkligen i knutarna för att den ska bli så pass godkänd så vi får gå upp och försvara den i maj, och jag VILL INTE svika min uppsatskollega som verkligen ställt upp till 110% i uppsatsprocessen!!! Sista veckan har jag även varit helt utan avlastning från svärmor, som i vanliga fall sover här 4-5 nätter i veckan.

I kväll har jag fått gå undan flera gånger från barnen, för att jag inte kunnat hålla tillbaka tårarna. I morse när jag passerade olycksplatsen överraskade jag mig själv med ett sådant enormt avgrundsvrål så jag nästan blev rädd för mig själv... Det är bara att inse att jag har alldeles för mycket som trycker på nu, alldeles för mycket som vill ut!!!!!

Tillståndet är sjukt frustrerande och tyvärr gå en del ut över barnen, jag gnäller, tjatar, är trött & irriterad, känner mig som värsta skitmorsan, vilket är den absolut jobbigast känslan av alla, jag VILL vara världens absolut underbaraste och bästa mamma till mina fina små troll. I kväll när jag satt med min 4-åring sa jag att jag ALLTID älskade honom, oavsett hur arg, tjatig, ledsen eller irriterad jag än var! Då berättade han för mig, med myndig stämma, att han älskade mig med, MEN när han blev ledsen älskade han mig inte lika mycket som annars.... Aj då!!

Nu sitter jag här i soffan, barnen har somnat tror jag... Och nu då? Bara för att jag kan och får, så går det inte att gråta just nu, har hållit emot hela dagen, så nu funkar det inte... Ungefär samma känsla som när man varit kissnödig alldeles för länge, och så när man väl få, så knyter det sig! Det enda som infinner sig är tystnaden, ensamheten, fysiska smärtan i magen och för att inte tala om käkarna, är så uppenbart att jag bitit ihop hela dagen för hela käkpartiet värker järnet! Rastlösheten har givitvis knackat på dörren, i kväll med! Önskar att jag kunde gå och lägga mig, dra täcket över huvudet och sova tills i morgon, men jag vet att det är omöjligt, kommer inte kunna somna på många timmar....

Hm, vad gör jag nu då.....