Hej! Jag heter Marie! Idag har jag varit utan min drog i 135 dagar....
Jag lider av enorm abstinens! Jag vill krypa ur mitt skinn, tidvis oerhört rastlös, jag gråter, ligger i fosterställning, känner fysisk smärta, mår psykiskt skit, ambivalent, längtar galet mycket...
Min drog har funnits med mig i drygt 10 år, delat min vardag, funnits med i min glädje och min sorg. Den har också blivit den plattform där jag har min trygghet.
Det är tungt att veta att barnen ser hur jag lider av abstinensen, hur dom blir som små vuxna som ska ta hand om sin mamma, hur dom försöker göra mig glad, försöker distrahera mig från min smärta. Det är också oerhört tungt att bära barnens abstinens. De föddes ju in i detta beroende, blev omfamnade redan från födseln av drogens underbara kärleksrus, de längtar också gränslöst tillbaka till drogträsket som vi levde i...
Vår drog är inget vi ville sluta njuta av, vår plan var att få berusa oss i många år till. Men så ville inte ödet, vår drog krockade med en buss! För drogen är min man, våra barns pappa! Abstinensen kan översättas med sorg. Den stora skillnaden är bara, att hade jag varit narkoman och försökt sluta med droger hade jag fått hjälp från samhället. Fastän jag känner mig lika hjälplös & liten, stundvis lider av liknande symptom som en narkoman på avgiftning eller alkoholist på torken, så får jag ingen hjälp!
Samhället är TOTALT frånvarande...
(vill bara vara tydlig med att jag INTE förringar avgiftning på något sätt och heller aldrig behövt gå igenom något dylikt!)
Har inte varit med om just den sorgen du pratar om men en sorg nog. Man skall aldrig jämföra sorger. De är kanske olika och kanske de är olika på olika människor men...en sorg är en sorg. Illa gör det och känns som om livet är slut men det kommer en dag som sorgen ändrar, man har den kvar men den går att leva med och det gör inte lika ont. Frågade alla och googlade på hur lång tid det skulle ta men fick inget svar, 1 år ,2 år eller?.Vet bara att första året är det tyngsta, då gäller det bara att överleva och inget annat. Efter det kan man ha bättre dagar men också sämre. Vill bara säga att det blir bättre! Sörj, skrik ut ilskan , göm inget i dig...sparka träd i skogen, gråt...En dag skiner nog solen på dig också. Kram från Finland
SvaraRaderaTack för ditt inlägg!!
SvaraRaderaNej, man ska aldrig jämföra sorg, eller försöka rangordna vilken sorg som är tyngst, helt galet att ens försöka!
Det är väl tyvärr där jag gör fel, att jag inte följer ditt råd om att "inte gömma något i mig"... men just nu får jag bara inte ut sorgen.
Kramar tillbaka!!!
Men så är det all sorg är olika-det måste få vara så!
SvaraRaderaDet som kan förundra en är att "samhället" inte någonsin frågar hur de som uppenbart befinner sig i sorg mår??
Jag hade skyddad identitet i ca 25 år, med polislarm och allt. Fick gömma mig och min son. Livet gick vidare och jag gifte mig och fick fler barn men hela tiden gömd....
Aldrig inte en gång frågade någon mig hur jag klarade allt?? Visst jag hade vänner och familj men kan tycka att någon myndighet som var insatt i min plågoandes förhållande borde tänkt till-men det ligger inte på någons bord att ta ett sånt samtal. Nu har jag och även sonen klarat oss bra i livet-men jag vet hur det känns när "hjärtat" stannar-när man blir så rädd så man inte kan andas .....Hoppas innerligt att ni får det stöd ni behöver och självklart barnen. Ställ frågor och krav på att få den hjälp ni behöver.....Vet att det inte är lätt men försök...