2012-11-26; Sista morgonen med H....

Måndag morgon, sista måndagen i november, sista måndagen i Hs liv.....

Vaknar först av alla, morgonen löper på som vilken morgon som helst, inget är annorlunda, än. Vid 06:25 ser jag H stå och rota efter bilnycklarna i hallbyrån.
- Ska du åka redan?
(H) Ja, lika bra att komma iväg så man slipper stressa.
- Ok, då väcker jag barnen!
Jag får upp barnen, som lite sömndruckna kramar om sin pappa, säger hej då och springer till fönstret i stora rummet för att vinka. Jag ser ut genom fönstret, det är mörkt, det regnar, jag ser baklyktorna på den röda Volvon när bilen rullar iväg. Tänk om jag hade hållit kvar honom i en minut, tagit lite längre tid på mig att väcka barnen, ropat tillbaka honom för att ge honom en kram....

(Kl 06:40 inkommer larmet om en trafikolycka till SOS alarm, olyckan har skett ca 2km från vårt hem, men detta är jag då, fortfarande lyckligt ovetandes om)

Fixar iordning barnen och kör bort dem till förskolan vid kvart över sju. Bestämmer mig för att plugga hemma på förmiddagen, ingen föreläsning förrän kl 11 så jag åker hem igen och drar igång datorn. Pluggar, samtidigt som jag håller kontakt med mig studievän S.

(Klockan 07:49 finns det en anteckning om att polisen är på plats utanför min dörr, men först 08:12 finns det en anteckning om att de har kontakt med mig, så jag vet inte om de stod en stund utanför innan de ringde på dörren....)

Det ringer på dörren. Jag kan redan innan jag kommer fram till ytterdörren ana att det är polisen jag ser genom den knaggliga glasrutan, pulsen ökar!
- Hej, har det hänt mina barn något???!!!
(P) Nej, det har det inte gjort. Vi undrar om du är ägare av en röd Volvo?
- Ja!! Har det hänt min man något??
- Kan vi få komma in? (Utan att vänta på svar kommer tre poliser in i vår hall) Vi vet inte vem som satt i bilen, men den har kolliderat med en buss, och mannen i den röda Volvon är allvarligt skadad.
Luften går ur mig, reptilhjärnan slår på... Utan att våga/orka/vilja tänka på hur skadad H kan vara, vilka olika scenarion som finns, så finns det bara en sak i mitt huvud; jag ska till sjukhuset, och jag ska dit NU!!! Som en höna utan huvud yrar jag runt för att leta upp plånbok, mobiltelefon och nycklar. Det finns inte i tanken att H inte ska klara sig, den möjligheten är blockerad i hjärnan, den dörren går inte att öppna.

Jag sätter mig i piketbussen, längst in mot fönstret, bakom chauffören. En polis sitter bredvid chauffören, en sitter bredvid mig, jag är instängd... Precis samtidigt som vi rullar iväg (08:17), identifieras H via körkort, och det som varit ett faktum för polisen på olycksplatsen i över en timme, meddelas nu till poliserna i piketen, än vet jag inget.... Jag tror att min man är allvarligt skadad, jag tror att jag ska få hem honom igen.

Då den ordinarie vägen är avstängd, kör vi en (onödigt) lång omväg. Efter 5km så ber jag polisen ta kontakt med Länssjukhuset, så jag kan få en lägesrapport. Plötsligt registrerar min hjärna att poliserna inte vill möta min blick, att de skruvar på sig och ser allmänt obekväma ut. Innan ens min hjärna registrerat slutsatsen ropar jag rakt ut:
- Men för faaaaaaan, ni vet ju att han är död, ni sitter ju här och VET att han är död, erkänn då för helvete!!!!
Polisen bredvid mig lägger en hand på min axel, och säger med, för mig, helt neutral och tom röst;
- Så här är det, mannen i den röda Volvon är avliden, men vi vet inte om det är din man.

Ridå ner!

Jag minns inte resten av resan till Länssjukhuset så detaljerat, jag slår omkring mig, stampar i golvet, förbannar Gud, gråter, slår huvudet i rutan, ropar till poliserna att de måste få tag i Hs mamma, skickar ett sms till min studievän S "Polisen har hämtat mig, det säger att H har kört ihjäl sig" är allt jag skriver.... S har sedan berättat att hon först trodde att jag skickat henne ett ytterst dåligt och osmakligt skämt, men inser att DET skulle jag aldrig göra, så hon ger sig ut på internet, och inser snart, att det inte är något skämt...

Vid tio i nio är jag på sjukhuset, möts av sjukhuspräst (SP) och psykolog (PS). Placeras i ett kalt och sterilt rum, där det även ansluter en kvinnlig läkare (KL). Dessa tre placerar sig mitt emot mig och sitter mer eller mindre tysta och bara tittar på mig, i väntan på att någon ska "fixa till H" och "plocka ur en massa glas ur honom". KL säger att hon måste gå, har jag några frågor kan jag ringa ett nummer som lämnas över till SP, och så går hon..... Själv är jag nu nog totalt avstängd, hela jag har lagt ner... allt jag vill är att få komma in till H, se med egna ögon. Inte en enda gång tänker jag tanken att det kan finnas en risk för att Hs skador ska vara så omfattande att jag kanske inte ens kan känna igen honom...

Så var det dags, jag ska få se honom. Jag slussas fram till en dörr, och när den öppnas ser jag med en gång, att i rummet innanför det första lilla rummet vi kommer in i, ligger han... min man.... Det är en minnesbild som är fastetsad i min hjärna, hur han ligger där och tillsynes sover.... Knappt en skråma i ansiktet, störande nog fleecejackan fortfarande på sig, ser obekvämt ut, ena handen på magen hållandes en liten blomma och andra instoppad under täcket som är hårt åtspänt runt kroppen.

Jag sätter mig ner bredvid honom, tar bort blomman som ser helt malplacerad ut, funderar på varför ena armen är så inbakad i täcket, är senare tvungen att gå runt och känna att den verkligen finns kvar! Börjar stilla gråta, tar hans hand, lägger huvudet emot hans bröst...

Minns inte så mycket detaljer fram till halv tolv, då jag och SP åker emot dagis för att hämta våra barn. Gråter, sitter och bara stirrar rakt framför mig, håller Hs hand, kramar om honom och lägger min kind emot hans.... Ber SP och PS att lämna rummet och sitter där själv medan jag väntar på att svärmor ska komma. Kan inte förstå vad som hänt, han ser ju helt oskadd ut, hur i hela världen kan han vara död??? Jag vill bara ruska om honom och se till att han vaknar igen, men någon stans där bak i huvudet går det sakta upp för mig, han kommer inte vakna igen, men ändå kommer jag inte förstå detta fullt ut på flera månader....

...åter till idag, söndagen den 26e maj. Det är idag ett halvt år sedan min man rycktes bort från oss. Så mycket har hänt.... Det största för mig, är att jag gått från att vilja sätta barnen i bilen, obältade, och gasa järnet rakt in i en buss, till att vilja leva för deras skull så de slipper växa upp utan någon förälder, tills idag då jag faktiskt VILL leva för att se mina barn växa upp, se vad livet har att erbjuda mig, säger JA till livet helt enkelt!

Det är så tungt att titta tillbaka på den här dagen, men det är en del av bearbetningen, del av den ständigt pågående processen framåt... men resten av dagen, den får jag skriva om en annan dag.
Det jag i efterhand kan konstatera att "samhället" redan begått två kapitala misstag som bidrar till att min process att ta in det som hänt försvåras och blir utdragen. Det första är polisernas agerande, att de ljuger för mig/är totalt oinformerad, och säger att H är allvarligt skadad, inger mig med hopp och lämnar dödsbeskedet till mig, fastspänd i en piketbuss.... Tänk om de bara hållit kvar mig hemma ett par minuter, bett mig sätta mig ner medan de blir uppdaterade, kunnat få besked hemma under mer humana omständigheter... Det andra är läkarens brist på intresse att ge mig fullständig information, jag hade oerhört svårt att ta till mig att H var avliden, han var ju så fin, så oskadd - hade jag bara fått veta att de misstänkte omfattande inre skador och att det var för att vänster arm var bruten som den var så hårt inbakad under täcket, så kanske det hade gått in lite fortare....

Kram & var rädda om varandra där ute!