Mammografi Del 3

Jaha, så var det dags igår igen, mammografi... Funderade när jag gick innanför sjukhusdörrarna varför jag alltid trilskas med att göra allt ensam, är det ett tecken på svaghet om jag hade frågat om någon ville följa med, eller sagt "ja tack" till de som erbjöd sig! Tror jag kanske att ensam är stark? Kan inte mer än konstatera att ensam var oerhört rädd!!! Magen värkte och det snurrade i huvudet.

Sedan blev det nya bilder, vänta...., en ny bild till, vänta..., doktorn vill ta ett ultraljud, vänta..., ultraljud tas samt även beslut på att omgående försöka ta en biopsi. Efter tre misslyckade försök, en och annan stilla tår som runnit ner för kinden, så ger man upp. Knölen är för hård, nålen glider undan, ny tid bokas nästa tisdag. Då ska jag spännas fast i mammografimaskinen och nytt försök göras.

Kände mig både fysiskt och psykiskt misshandlad när jag gick ifrån avdelningen. Tänkte på en kommentar i förra inlägget, "man får inte mer än man orkar bära, tro på det"... Jag vet inte om min tro är så stark att jag vågar känna mig övertygad om det. Tänker att det är därför en del väljer att avsluta sina liv, just för att de får mer än de orkar bära... Livet känns ibland som en stor prövning. De få som känner mig utan och innan, vet vilka prövningar/sorger livet serverat kanske tycker som jag, nu får det vara nog med den varan, nu räcker det, orkar faktiskt snart inte bära mer... Så jag väljer att tänka som en kär vän sa till mig "det är inget annat än en avvikelse tills vi vet vad det är!". Fakta, det kan jag tro på, och så kan jag be en bön om att det inte är ännu en prövning i mitt bröst.

...och vet ni vad, jag har redan tackat ja till sällskap nästa tisdag, för ensam är inte alltid stark, utan just bara väldigt onödigt ensam!!