söndag 27 oktober 2013
Hjärtat har plats för fler...
Två helger i rad med kalasanden tar på krafterna, men jag hanterar det ok, jag har fungerat ok.... Igår var det släktkalas för G och idag skulle han på kalas till bästa kompisen A. När det kalaset var slut fick G och S stanna kvar hos födelsedagsbarnet en stund, så jag kunde gå hem och andas. La mig på soffan och däckade innan jag la ner huvudet - denna ibland förlamande trötthet, som inte riktigt vill släppa taget om mig... Tyvärr har dock mina ambitioner om att komma i säng i tid ruckats igen, har svårt för att lägga mig i tid, blir lite rastlös om kvällarna.
MEN, jag känner att jag hela tiden blir bättre och bättre på att hantera min nya vardag, jag växer som människa, jag sätter upp nya mål, kommer till nya insikter, lär känna mig själv igen, jag går framåt!!!! Jag är på väg att bli hel igen, det känns som det mesta kan komma att landa....
...det mesta går åt rätt håll, dock inte allt.... Det finns något jag inte berättat om, eller rättare sagt någon, vi kan kalla honom..... Hans, en annan ensamförälder, med tre barn, som kommit att betyda oerhört mycket för mig, både i mitt sorgarbete och senare känslomässigt. Min önskan var att få presentera honom, när tiden var mogen, med buller och bång - han som fick mig att våga igen....
Men just nu så är det inte så mycket buller och bång, det är tyst, väldigt tyst.... Just nu kan jag inte göra så mycket, inte påverka något - det enda jag kan ge är utrymme, förståelse och tid. Och det är något även jag behöver, tid - för jag skulle inte kunna hantera en "vanlig" relation just nu, jag är inte där än. Så just nu ser jag det som så, att vi väntar på varandra!!! Är glad att jag kommit så här långt med mig själv, att jag ändå är så stark som jag är, att jag har möjlighet att ge något alls. Hade det varit för bara 3-4 månader sedan, så hade jag troligtvis kraschat totalt av det "motstånd" som livet ger oss just nu.
Men jag antar att jag måste ta det från början, och då måste jag ta er tillbaka ända till nyårsafton 2012. Då var jag fortfarande väldigt "nyförlorad" och någon tanke på romans fanns verkligen inte på kartan, men det var där och då allt började....
Medan vi väntar på att jag orkar skriva om de sista tio månaderna, kan vi lyssna på den här underbara låten från Foo's, vars refräng nästan blivit som ett mantra för mig - jag är här & nu och jag läker sakta men säkert!
God natt alla där ute!
/M
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Så skönt att ni har varandra <3
SvaraRaderaKramar!
Nina
Nina, tyvärr har vi båda det kämpigt just nu. Jag är påväg att hitta mig och är i ett stadie där jag måste möta ensamheten och sorgen ensam, för att veta att jag klarar det, för att veta att även om världen utanför förändras, så klarar jag och barnen oss, att jag inte är beroende av någon. Han har fullt upp med sig själv och barnen (två av dem har speciella behov) och har inte ork att låta någon finnas i hans bubbla av rutiner och kämpandes med skola, förskola, BUP, HAB osv osv... Jag hoppas att vi med tiden dock kan få finnas för varandra igen!
RaderaKram!
/M
Är glad för din skull att du känner att det går framåt, även om det tar tid. Har läst mellan raderna här ett tag och förstått att det finns någon därute för dig..... Bra att ni båda är villiga att ge det tid, tills ni känner er redo. Klokt att inte skynda på någonting. Sorgen måste ha sin tid.
SvaraRaderaÖnskar dig all lycka i framtiden!
Kram!
//Bellan
Småler när du säger att du läst mellan raderna, det har varit svårt att dölja att kärleken hittat hit, att det känns ok att sakna H samtidigt som jag längtar efter "Hans". Just nu ger livet oss motstånd i form av sorg, kraft som inte räcker till, olika räddslor, barn som är krävande och att våga/orka släppa in någon. Jag hoppas att tiden för oss samman, jag har inte bråttom, men jag vill verkligen inte "förlora" den här killen, han är unik på så många sätt.
RaderaKram fina du!
/M
Så ser jag livet-man kan få stöd och kärlek av andra. Men för att både ta emot och ge så måste man älska sig själv precis som man är och "våga" möta den situation där man är både ensam och ändå inte. Livet är ju sånt att en gång någon gång ska man gå ensam......Lätt ju tufft och hårt men jag tror man måste veta och känna inom sig att man "reder" sig själv! Då blir livet med andra lättare...Hoppas ni finner en väg att mötas på som passar er båda när ni är klara för det!!
SvaraRaderaTack för dina tänkvärda rader!! För min del handlar det nog mycket om min självkänsla, att jag måste älska mig själv, för att våga tro på att någon annan älskar mig! Om inte ens jag själv står ut med mig, hur ska då någon annan kunna göra det…. Också väldigt viktigt att känna att jag "reder" mig själv, så att jag inte hamnar i en position där jag känner att mitt väl & ve hänger på någon annan, det är ju mitt eget ansvar!
RaderaJag menar jag som förlorat ett barn har ju inte ersatt det barnet med mina två andra.
SvaraRaderaHjärtat har många rum men det betyder inte ett dugg att man inte sörjer det förlorade, det som kunde blivit. Kärlek och sorg kan gå hand i hand i vardagen. Men man måste hitta balansen. Våga låta det bero.
<3 elin
Sant det du skriver, man kan aldrig ersätta en person! Jag har väl tyvärr varit rädd för att andra ska tro det, att bara för att jag har känslor för någon annan än H, så har jag gått vidare och glömt honom, så är INTE fallet, kommer aldrig glömma! Men det är väl delvis därför jag hållit mina känslor lite hemliga…
Radera<3 /M