Barn som anhörig i sorg - föredrag ur en förälders perspektiv

I länet finns ett projekt som heter "Barn som anhöriga i sorg". Det riktar in sig på barn som förlorat en närstående plötsligt, genom somatiska sjukdomar, psykiska sjukdomar, mord & självmord, men även barn till föräldrar med missbruksproblematik osv.

Jag halkade in på ett bananskal och fick kontakt med det två projektledarna E och L, dessa lyssnade på min berättelse om hur samhället var totalt frånvarande när barnens pappa dog, och frågade om jag ville berätta min historia vid ett Lärandeseminarie, vilket jag har gjort idag.

Var ganska pirrig och nervös inför framförandet. Skulle jag klara av att stå där framför 40-45 personer och berättat min historia, skulle jag börja gråta. Mest rädd var jag för att bli bagatelliserad, framstå som gnällig, för det var ju min vardag som jag skulle berätta om, vad den så speciell, skulle den kunna beröra??? Men det kunde den!!! Såg flera som torkade tårar under mitt framförande och många kom fram efteråt och tackade mig för att jag delat med mig! Det hela ledde till att projektledarna frågade om inte jag ville ha en plats i ett av teamen för projektet!!! Så nu är jag officiellt med i det team som har hand om frågor som berör det akuta skeded, det som händer i direkta tiden runt dödsfallet.

Ska bli jättespännande, samtidigt som jag redan insett att politik och byråkrati är två stora stoppklossar i förbättringsarbetet!!! OM det är någon som läser detta, som har erfarenhet av att ha haft barn (under 18 år) när den andre föräldern avlidit och vill dela med sig av detta, får ni gärna skriva en rad, vad var bra, vad var dåligt, vad kunde samhället erbjuda barnen i första hand, tankar och idéer om vad som kan bli bättre?!?!

Nedan kommer mitt "föredrag"

Kram!

******

Hej! Jag är här som representant för den ”vanliga” småbarnsfamiljen, livet går i 110km/h, ekorrehjulet snurrar på och ingen tror att det inte finns någon morgondag, men så händer följande….

Det är tidig morgon, måndagen den 26:e november 2012. Min man går upp för att åka till jobbet och när han ska lämna huset, väcker jag barnen för att de som vanligt ska få säga hej då till sin pappa innan han åker till jobbet. Barnen är Stina 2,5 år och Gustav 4 år och de vinkar genom fönstret när vi ser baklyktorna på Volvon åka iväg i mörkret, en bild som vi sett så många gånger förr, men som vi inte skulle få se igen....

Henrik hinner bara 2 km från hemmet innan han frontalkrockar med en buss och avlider innan ambulansen hinner till platsen. Kvar står jag och barnen, i mörkret som omsluter oss, med en känsla av att jag är ensammast i hela världen, en känsla som håller i sig länge....

Jag har blivit ombedd att har berätta om den hjälp som jag tyckt att vi blivit erbjudna av samhället, och skulle väl kunna sluta prata här helt enkelt, för enligt mig, enligt min uppfattning har vi inte fått någon hjälp alls. Allt har jag fått leta upp själv, och tjatat mig till, eller så är det någon som inte representerar samhället, eller i alla fall har det som sin arbetsuppgift, som sträckt ut en hand.... Det här är MIN version, kortfattat om vår väg till vart vi står idag... Och jag betonar verkligen MIN version, varför återkommer jag till senare.

När jag lämnat barnen, fortfarande ovetandes om att deras pappa nu är död, åker jag hem för att studera ett par timmar. Jag störs i studierna av att det ringer på dörren, på min trappa står tre uniformerade poliser. På grund av dålig kommunikation mellan poliserna på min trappa och yttre befäl på olycksplatsen får jag dödsbuden på sämsta tänkbara sätt. Ett dödsbud som detta blir man givetvis chockad av även om det överlämnas mjukt och försiktigt, men nu tror jag att jag hamnade i en ännu djupare chock än nödvändigt, och det tog väldigt lång tid innan den släppte.

Jag tas till sjukhuset och får ett medelmåttigt bemötande, tre personer sitter mitt emot mig och tittar på mig medan jag väntar på att få se Henrik, någon stans inom mig finns fortfarande ett litet hopp, kanske har någon gjort fel någon stans...  så var ju tyvärr inte fallet. Innan lunch åker jag, tillsammans med sjukhusprästen för att hämta barnen. Det var det svåraste jag gjort i hela mitt liv, att berätta för min lille son, att hans stora idol, hans pappa, den han såg upp till med beundran i ögonen, krockat med en buss, att han inte gick att laga, att han nu är död och är uppe hos farfar i himlen....

Vi åker tillbaka till sjukhuset för att barnen också ska få se, känna, krama och puss på sin pappa en sista gång. Fram till hit har jag fått ett dödsbud levererat på oerhört klumpigt sätt, fått ett tafatt bemötande på sjukhuset och fått en sjukhuspräst och psykolog till "mitt förfogande", sistnämnda fungerade mer som någon logistiker i mina ögon, fick tag i Henriks syskon ovs...

Sjukhusprästen ger oss numret till psykologen, som vi kan ringa om vi vill, men när man är i den här chocken, den här bubblan, är det övermäktigt att lyfta telefonen. Själv ringer han ett par gånger till oss, men av naturlig anledning när man har en präst i andra ändan, blir det fokus på Gud, vilken jag var ursinnigt arg på, han som hade tagit min älskade man ifrån mig utan anledning. Sista gången pratar prästen med Henriks mamma och bedömer att vi ändå mår så pass bra att han kanske inte behöver höra av sig mer? Det gör ont att erkänna, att vid den här tidpunkten har jag en STOR längtan om att få sätta mig och barnen (för jag kunde inte låta barnen blir kvar här, i denna onda värld, helt föräldralösa), obältade i bilen och med högsta möjliga hastighet köra rakt in i en mötande buss.... Så pass bra mådde jag!!!

När vår begravningsentreprenör vid ett av besöken hemma hos oss tittar på mig bekymrat och säger "Marie, du ser ut att må för jävligt, kan jag inte få försöka få tag i någon som kan fånga upp dig?" svarar jag trött "jovisst!". Enligt hans utsago kom han fram till att kommunen tyckte att det var Landstinget kristeam som skulle kicka in, medan Landstinget tyckte att det var kommunen som skulle rycka in, jag hade alltså hamnat mellan två stolar och ingen ville ta tag i mig.

Till saken hör också att jag senare fick veta att Räddningstjänsten ringt ALLA vittnen till olyckan och frågat om de behövde någon form av samtalsterapi osv, men INGEN ringde till oss och frågade om vi behövde någon hjälp!!!! Senare fick nämligen kontakt, via en vän till mig, med Räddningstjänsten, och DÅ först, efter jul, hände det lite saker, vi fick bland annat komma till Räddningstjänsten och prata med den ambulanspersonal som hämtat Henrik. Ett underbart (men jobbigt) möte där jag kunde ställa en massa frågor som jag hade, och kunde få svar. Jag tog även kontakt med den polis som höll i utredningen om olyckan, och han tillsammans med Räddningstjänsten fixade ett möte så att jag fick framföra min kritik om överlämnandet av dödsbudet samtidigt som jag fick all information som framkommit i utredningen. Det är möjligt att den polisen hade hört av sig till mig, om jag inte kontaktat honom angående utredningen, i så fall hade det blivit första samtalet från "samhället" på deras eget initiativ. När jag väl knutit alla dessa kontakter hände det ändå lite saker, jag fick information, barnen fick göra studiebesök, yttre befäl på olycksplatsen har hälsat på oss flera gånger för att komma över min ångest varje gång jag ser en polisbil.

Efter begravningen ringde vår BVC-sköterska på eget initiativ, det låg inte i hennes arbetsbeskrivning, vilket ledde till att det kom hem en socionom till oss, men när hon inte ville, eller hade kunskap att svara på mina direkta frågor, så som, hur ska jag hantera att min 4,5 åring vill ta livet av sig, han vill sätta eld på sig själv så han dör och kommer till sin pappa??, när hon inte kunde bemöta det, tyckte jag inte att vi skulle ses igen.

Genom min arbetsplats fick jag komma till Företagshälsan, men när jag tredje gången kände mig trygg där och släppte ut allt, tittade kvinnan på mig, tittade på klockan och sa "Jo Marie, det är ju en kvart kvar, men du ser ut att må så dåligt, så vi kanske skulle avsluta här..."

Tredje gången gillt, hamnade jag, genom tips från en av Gustavs dagiskompisars mamma, hos en underbar kvinna på psykologenheten på Kungshälsan, och där går jag än, men alla dessa kontakter har jag fått leta upp själv, eller fått genom personer som då inte representerar samhället.

Barnen då, vad har de fått för hjälp? Obefintlig skulle jag vilja säga. Jag hade kraften och modet att skicka mina barn till dagis två dagar efter olyckan, så visst fanns det en viss kontroll på barnen, att de hade kläder på sig, fick mat på dagis och lekte med sina kompisar. Men så knappt en månad efter olyckan kom julen, i ett läge där vi än så länge inte fått någon som helst hjälp, och kommun, landsting, kyrkan och förskolan tog julledigt!!! I två veckor var det INGEN som visste hur vi hade det, ingen visste om jag satt på golvet och matade mina barn med cornflakes ur kartongen, eller om jag kanske bara låg i fosterställning och grät. De var så små, så de skulle inte ens nå mjölken i kylskåpet eller ta en tallrik att äta flingorna ur! Jag tycker detta är under ALL kritik!!!

Nu tio månader senare, har jag fortfarande inte blivit erbjuden någon hjälp för att hantera barnen. Jag har däremot själv letat mig fram till BVCs psykolog som är stationerad på Ryhov som genom samtal med mig (inte barnen) kan ge mig verktyg att leda barnen. Jag har även fått komma till Vårsol som kortfattat erbjuder samtal- och lekterapi för att bearbeta det som hänt. Dom är helt inriktade på att i första hand hjälpa barnen, vilket känns helt underbart, att jag äntligen ska få professionell hjälp till mina barn. Oavsett hur närvarande och inkännande jag försöker vara med mina barn, är det inte säkert att jag uppfattar alla tecken på att de kanske inte mår helt bra. Hur lätt är det för en 5-åring att säga till mamma att han är arg på henne för att pappa dött, att han är arg på pappa för att han inte finns med oss idag, eller att han kanske anklagar sig själv för det som hänt! Vårsol verkar vara den enda instans där Gustav kan få prata av sig med någon annan vuxen, viket han själv uttryckt att han vill göra! Egentligen är Stina för liten för att gå där, så för henne finns egentligen ingenting... Denna inkännande lilla treåring som kan titta på mig med allvarliga ögon och säga ”Är du trött mamma, ska du gå och lägga dig en stund så kan jag och Gustav titta på TVn” eller ”Mamma, är du ledsen nu, saknar du pappa, vill du ha en kram?”. Det gör ont när en liten treåring tar på sig den tröstande och omvårdande rollen, den helst ska axla i alla situationer…

Så vad hade jag velat skulle vara annorlunda? Jag hade velat att Socialtjänsten, eller någon annan som representerade samhället, stod på min trappa dagen efter olyckan! Jag har i andra sammanhang tagit upp detta till förslag, men mötts av reaktionen att det är inte alla som vill ha dem på sin trappa, då kanske man tror att de är där för att ta barnen ifrån sin förälder!!! Jag kan inte annat än att skaka på huvudet åt detta! Mig veterligen är inte deras arbetsbeskrivning att ta barn hipp som happ från deras föräldrar, och har de detta dåligt rykte kanske det är dags att de får upprättelse, chansen att förbättra på sitt rykte helt enkelt!! Jag tycker att de skulle stått på min trappa, förmedlat att vi är här för att hjälpa dig, inte stjälpa, för att se till att du och barnen mår under omständigheterna ok, vi är här för att du ska kunna ha kvar dina barn här, INTE för att ta dem ifrån dig. Vi tar inte dina barn för att det står en hög med pizzakartonger utanför din dörr, eller för att ditt hem är ostädat, eller för att du gråter och mår dåligt. Vi är här för att se till att det finns mat i kylskåpet och att ni hamnar rätt och får den hjälp ni har rätt till.

Jag hade velat att det fanns någon sorts plan som kunde presenteras för mig, som visade på att någon tog ansvar för oss i vår situation. Där kunde ex jag fått veta att Vårsol fanns för oss i en snar framtid, så jag visste att det fanns instanser som väntade på oss. Då kanske jag hade känt mig mindre ensam i situationen...

Jag återkomma till varför jag betonade att det här är MIN version. Ett tag efter olyckan tog jag fram min mobil för att gå igenom alla sms som kom dagen för olyckan och där efter. Det började dyka upp sms väldigt snabbt eftersom olyckan skedde på "hemmaplan". Mitt i läsandet förstår jag att min bästa vän Lisa, väntat på oss hemma när vi kom från sjukhuset i sällskap av sjukhusprästen. Hon var hemma hos oss fram till att min svärmor anlände, som hade varit hemma och hämtat lite kläder osv. Jag har INTE ett minne av att Lisa var hos oss den kvällen, minns ingenting!! Det här är ju ett tydligt tecken på hur chockad jag var och vad jag vill säga med detta, är att ni, som har hand om människor som jag, måste vara medvetna om att man är inte mottaglig för information som rör "framtiden", eller ens morgondagen. Jag var inte det i alla fall. Så information, om hur man går vidare, vart man får hjälp, måste presenteras flera gånger, även om mottagaren ser ut som om hen förstått, helst i tryckt format, så man kan läsa det själv senare. Lämna inga telefonnummer som den som förlorat ska ringa upp för att söka hjälp, se till att berörda instanser hör av sig till den som förlorat!!! Det är också viktigt för den som förlorat att inse att man inte är ensam, att skapa lokala nätverk innehållande ensamföräldrar med barn (avser barn upp till 18 år).

Det är av yttersta vikt att barn i sorg, akut sorg, får den hjälp de behöver och har rätt till. Men det är också helt avgörande för deras välmående att den kvarvarande föräldern får den hjälp och det stöd som denne behöver, annars har hen inte kraft att ta fullt ansvar för sina barns sorg eller omsorg. Det måste finnas en krisplan, som ska följas steg för steg, som ger den kvarvarande föräldern en trygghet i att denne inte är ensam, att det finns en handlingsplan, att det finns samtalshjälp, att det finns ett skyddsnät - det är oerhört viktigt att få känna det, jag hade velat göra det....

Tack för att ni lyssnade!