Nu är jag så in i ****** trött på allt! nu orkar jag inte en ****** sekund till!!!!!!
....jo, det gjorde jag visst, men inte EN enda till, nu får det vara nog!!!
...hoppsan, jag fixade visst en till...
...och en till, HUR gick det till???
Ja, så här känns det vissa dagar, när jag är allra längst ner på botten och krälar. Har varit där ett tag nu. Här ältar jag livets frågor om och om igen, vad är vad och vem är vem, och så landar det lite, och så rivs det upp igen för att något annat som landade påverkade det som redan landat så den bollen studsade upp igen.... Tröttheten är bedövande och det är svårt att samla kraft för att orka fungera med barnen, inte bli arg för minsta sak, orka vara närvarande i samtal och lek.
Jobbigast är det att tänka framåt, att våga tro att det inte alltid kommer vara så här. Att försöka tänka sig in i framtiden med andra variabler, barn som blivit lite äldre och mer självgående, ett "jag" som hittat mig själv igen, en sorg som inte är lika påtaglig, en acceptans om hur tillvaron är.... Att kanske till och med vara redo för att gå in i en "normal" relation med allt vad det innebär... hoppas att du finns där då
Hej
SvaraRaderaKan sätta mig in i din frustation....Hur du kämpar med att få ihop allt.Inte konstigt att du faller emellanåt.Jag är i en helt annan livssituation.Har tre döttrar varav den yngsta har en svår form av epilepsi och utvecklingsförsening. Faller också rätt så rejält då och då. Som i ett stort svårt hål som det nästan känns omöjligt att ta sig upp ur....Men bit för bit....tills man faller igen. Men kanske att man kommer lite högre ändå efter varje fall? Jag vet inte. Tänker på dig och hur orättvist livet ändå är. Kram Erika
Hej Erika!
RaderaTack för dina rader! Jo, det där hålet faller vi i pga många olika livssituationer - lite synd att vi inte kunde mötas där nere, i det mörka svarta, och hjälpa varandra upp!
Tror också att man kommer lite högre efter varje fall, eller att man inte faller lika djupt nästa gång. För mig handlar det nog mycket om att acceptera livet som inte blev som det var tänkt, men också att hitta nya sätt att ladda batterierna när orken tar slut.
Kram!!!
Ja...acceptera livet som inte blev. Där slog du huvudet på spiken.....Det är lättare sagt än gjort. För det maler i huvudet hur det kunde ha varit. Om inte....Det gäller nog både dig och mig, fast på olika sätt.Men det måste gå.. väl?.Lycka till på ditt föredrag!
RaderaKram Erika
Så fort livet förändras. Man påminns om att vara tacksam för varje dag på nåt sätt... Jag säger som Erika här ovan, det är inte konstigt att du faller ibland. Men det är så sant, det du har döpt din blogg till <3
SvaraRaderaStyrkekram!
Nina
Det är väl en av mina förhoppningar med den här bloggen, att andra ska ta vara på tiden tillsammans med sina nära och kära. Inte leva som om varje dag vore den sista, men ta sig tid att umgås, säga att man älskar varandra och inte fastna för hårt i vardagens ekorrehjul!!
RaderaKram!
Så... nu har jag läst din blogg från börja fram tills nu, samtidigt som jag gråtit och snörvlat. Din blogg berör verkligen. Vi som inte har upplevt det du gjort och gör, får lite inblick i hur det kan vara. Du verkar vara så klok mitt i sorgen.
SvaraRaderaMånga varma styrkekramar till dig från mig!
//Bellan
Hej Bellan,
SvaraRaderaTack för att du orkat läsa allt!! Lite svårt att ta till mig ibland att det jag skriver berör, för mig är de ju min vardag, men det värmer ändå på något sätt när jag får höra att jag "når ut" och berör!
Kram!!!