Jag halkade in på ett bananskal och fick kontakt med det två projektledarna E och L, dessa lyssnade på min berättelse om hur samhället var totalt frånvarande när barnens pappa dog, och frågade om jag ville berätta min historia vid ett Lärandeseminarie, vilket jag har gjort idag.
Var ganska pirrig och nervös inför framförandet. Skulle jag klara av att stå där framför 40-45 personer och berättat min historia, skulle jag börja gråta. Mest rädd var jag för att bli bagatelliserad, framstå som gnällig, för det var ju min vardag som jag skulle berätta om, vad den så speciell, skulle den kunna beröra??? Men det kunde den!!! Såg flera som torkade tårar under mitt framförande och många kom fram efteråt och tackade mig för att jag delat med mig! Det hela ledde till att projektledarna frågade om inte jag ville ha en plats i ett av teamen för projektet!!! Så nu är jag officiellt med i det team som har hand om frågor som berör det akuta skeded, det som händer i direkta tiden runt dödsfallet.
Ska bli jättespännande, samtidigt som jag redan insett att politik och byråkrati är två stora stoppklossar i förbättringsarbetet!!! OM det är någon som läser detta, som har erfarenhet av att ha haft barn (under 18 år) när den andre föräldern avlidit och vill dela med sig av detta, får ni gärna skriva en rad, vad var bra, vad var dåligt, vad kunde samhället erbjuda barnen i första hand, tankar och idéer om vad som kan bli bättre?!?!
Nedan kommer mitt "föredrag"
Kram!
******
Hej!
Jag är här som representant för den ”vanliga” småbarnsfamiljen, livet går i
110km/h, ekorrehjulet snurrar på och ingen tror att det inte finns någon
morgondag, men så händer följande….
Det
är tidig morgon, måndagen den 26:e november 2012. Min man går upp för att åka
till jobbet och när han ska lämna huset, väcker jag barnen för att de som
vanligt ska få säga hej då till sin pappa innan han åker till jobbet. Barnen är
Stina 2,5 år och Gustav 4 år och de vinkar genom fönstret när vi ser
baklyktorna på Volvon åka iväg i mörkret, en bild som vi sett så många gånger
förr, men som vi inte skulle få se igen....
Henrik
hinner bara 2 km från hemmet innan han frontalkrockar med en buss och avlider
innan ambulansen hinner till platsen. Kvar står jag och barnen, i mörkret som
omsluter oss, med en känsla av att jag är ensammast i hela världen, en känsla
som håller i sig länge....
Jag
har blivit ombedd att har berätta om den hjälp som jag tyckt att vi blivit
erbjudna av samhället, och skulle väl kunna sluta prata här helt enkelt, för
enligt mig, enligt min uppfattning har vi inte fått någon hjälp alls. Allt har
jag fått leta upp själv, och tjatat mig till, eller så är det någon som inte
representerar samhället, eller i alla fall har det som sin arbetsuppgift, som
sträckt ut en hand.... Det här är MIN version, kortfattat om vår väg till vart
vi står idag... Och jag betonar verkligen MIN version, varför återkommer jag
till senare.
När
jag lämnat barnen, fortfarande ovetandes om att deras pappa nu är död, åker jag
hem för att studera ett par timmar. Jag störs i studierna av att det ringer på
dörren, på min trappa står tre uniformerade poliser. På grund av dålig
kommunikation mellan poliserna på min trappa och yttre befäl på olycksplatsen
får jag dödsbuden på sämsta tänkbara sätt. Ett dödsbud som detta blir man
givetvis chockad av även om det överlämnas mjukt och försiktigt, men nu tror
jag att jag hamnade i en ännu djupare chock än nödvändigt, och det tog väldigt
lång tid innan den släppte.
Jag
tas till sjukhuset och får ett medelmåttigt bemötande, tre personer sitter mitt
emot mig och tittar på mig medan jag väntar på att få se Henrik, någon stans
inom mig finns fortfarande ett litet hopp, kanske har någon gjort fel någon
stans... så var ju tyvärr inte fallet. Innan lunch åker jag, tillsammans
med sjukhusprästen för att hämta barnen. Det var det svåraste jag gjort i hela
mitt liv, att berätta för min lille son, att hans stora idol, hans pappa, den
han såg upp till med beundran i ögonen, krockat med en buss, att han inte gick
att laga, att han nu är död och är uppe hos farfar i himlen....
Vi
åker tillbaka till sjukhuset för att barnen också ska få se, känna, krama och
puss på sin pappa en sista gång. Fram till hit har jag fått ett dödsbud
levererat på oerhört klumpigt sätt, fått ett tafatt bemötande på sjukhuset och
fått en sjukhuspräst och psykolog till "mitt förfogande", sistnämnda
fungerade mer som någon logistiker i mina ögon, fick tag i Henriks syskon
ovs...
Sjukhusprästen
ger oss numret till psykologen, som vi kan ringa om vi vill, men när man är i
den här chocken, den här bubblan, är det övermäktigt att lyfta telefonen. Själv
ringer han ett par gånger till oss, men av naturlig anledning när man har en
präst i andra ändan, blir det fokus på Gud, vilken jag var ursinnigt arg på,
han som hade tagit min älskade man ifrån mig utan anledning. Sista gången
pratar prästen med Henriks mamma och bedömer att vi ändå mår så pass bra att
han kanske inte behöver höra av sig mer? Det gör ont att erkänna, att vid den
här tidpunkten har jag en STOR längtan om att få sätta mig och barnen (för jag
kunde inte låta barnen blir kvar här, i denna onda värld, helt föräldralösa),
obältade i bilen och med högsta möjliga hastighet köra rakt in i en mötande
buss.... Så pass bra mådde jag!!!
När
vår begravningsentreprenör vid ett av besöken hemma hos oss tittar på mig
bekymrat och säger "Marie, du ser ut att må för jävligt, kan jag inte få
försöka få tag i någon som kan fånga upp dig?" svarar jag trött
"jovisst!". Enligt hans utsago kom han fram till att kommunen tyckte
att det var Landstinget kristeam som skulle kicka in, medan Landstinget tyckte
att det var kommunen som skulle rycka in, jag hade alltså hamnat mellan två
stolar och ingen ville ta tag i mig.
Till
saken hör också att jag senare fick veta att Räddningstjänsten ringt ALLA
vittnen till olyckan och frågat om de behövde någon form av samtalsterapi osv,
men INGEN ringde till oss och frågade om vi behövde någon hjälp!!!! Senare fick
nämligen kontakt, via en vän till mig, med Räddningstjänsten, och DÅ först,
efter jul, hände det lite saker, vi fick bland annat komma till
Räddningstjänsten och prata med den ambulanspersonal som hämtat Henrik. Ett underbart
(men jobbigt) möte där jag kunde ställa en massa frågor som jag hade, och kunde
få svar. Jag tog även kontakt med den polis som höll i utredningen om olyckan,
och han tillsammans med Räddningstjänsten fixade ett möte så att jag fick
framföra min kritik om överlämnandet av dödsbudet samtidigt som jag fick all
information som framkommit i utredningen. Det är möjligt att den polisen hade
hört av sig till mig, om jag inte kontaktat honom angående utredningen, i så
fall hade det blivit första samtalet från "samhället" på deras eget
initiativ. När jag väl knutit alla dessa kontakter hände det ändå lite saker,
jag fick information, barnen fick göra studiebesök, yttre befäl på
olycksplatsen har hälsat på oss flera gånger för att komma över min ångest
varje gång jag ser en polisbil.
Efter
begravningen ringde vår BVC-sköterska på eget initiativ, det låg inte i hennes
arbetsbeskrivning, vilket ledde till att det kom hem en socionom till oss,
men när hon inte ville, eller hade kunskap att svara på mina
direkta frågor, så som, hur ska jag hantera att min 4,5 åring vill ta livet av
sig, han vill sätta eld på sig själv så han dör och kommer till sin
pappa??, när hon inte kunde bemöta det, tyckte jag inte att vi skulle ses igen.
Genom
min arbetsplats fick jag komma till Företagshälsan, men när jag tredje
gången kände mig trygg där och släppte ut allt, tittade kvinnan på mig,
tittade på klockan och sa "Jo Marie, det är ju en kvart kvar,
men du ser ut att må så dåligt, så vi kanske skulle avsluta här..."
Tredje
gången gillt, hamnade jag, genom tips från en av Gustavs dagiskompisars mamma,
hos en underbar kvinna på psykologenheten på Kungshälsan, och där går jag
än, men alla dessa kontakter har jag fått leta upp själv, eller fått genom
personer som då inte representerar samhället.
Barnen
då, vad har de fått för hjälp? Obefintlig skulle jag vilja säga. Jag hade
kraften och modet att skicka mina barn till dagis två dagar efter
olyckan, så visst fanns det en viss kontroll på barnen, att de
hade kläder på sig, fick mat på dagis och lekte med sina kompisar. Men så
knappt en månad efter olyckan kom julen, i ett läge där vi än så
länge inte fått någon som helst hjälp, och kommun, landsting, kyrkan
och förskolan tog julledigt!!! I två veckor var det INGEN som visste
hur vi hade det, ingen visste om jag satt på golvet och matade mina barn
med cornflakes ur kartongen, eller om jag kanske bara låg i
fosterställning och grät. De var så små, så de skulle inte ens nå mjölken
i kylskåpet eller ta en tallrik att äta flingorna ur! Jag tycker detta är under
ALL kritik!!!
Nu
tio månader senare, har jag fortfarande inte blivit erbjuden någon hjälp för
att hantera barnen. Jag har däremot själv letat mig fram till BVCs psykolog som
är stationerad på Ryhov som genom samtal med mig (inte barnen) kan ge mig
verktyg att leda barnen. Jag har även fått komma till Vårsol som kortfattat
erbjuder samtal- och lekterapi för att bearbeta det som hänt. Dom är helt
inriktade på att i första hand hjälpa barnen, vilket känns helt underbart, att
jag äntligen ska få professionell hjälp till mina barn. Oavsett hur närvarande
och inkännande jag försöker vara med mina barn, är det inte säkert att jag
uppfattar alla tecken på att de kanske inte mår helt bra. Hur lätt är det för
en 5-åring att säga till mamma att han är arg på henne för att pappa dött, att
han är arg på pappa för att han inte finns med oss idag, eller att han kanske
anklagar sig själv för det som hänt! Vårsol verkar vara den enda instans där
Gustav kan få prata av sig med någon annan vuxen, viket han själv uttryckt att
han vill göra! Egentligen är Stina för liten för att gå där, så för henne finns
egentligen ingenting... Denna inkännande lilla treåring som kan titta på mig
med allvarliga ögon och säga ”Är du trött mamma, ska du gå och lägga dig en
stund så kan jag och Gustav titta på TVn” eller ”Mamma, är du ledsen nu, saknar
du pappa, vill du ha en kram?”. Det gör ont när en liten treåring tar på sig
den tröstande och omvårdande rollen, den helst ska axla i alla situationer…
Så
vad hade jag velat skulle vara annorlunda? Jag hade velat
att Socialtjänsten, eller någon annan som representerade samhället, stod
på min trappa dagen efter olyckan! Jag har i andra sammanhang tagit upp detta
till förslag, men mötts av reaktionen att det är inte alla som vill ha dem
på sin trappa, då kanske man tror att de är där för
att ta barnen ifrån sin förälder!!! Jag kan inte annat än
att skaka på huvudet åt detta! Mig veterligen är inte deras
arbetsbeskrivning att ta barn hipp som happ från deras föräldrar, och har
de detta dåligt rykte kanske det är dags att de får upprättelse, chansen att
förbättra på sitt rykte helt enkelt!! Jag tycker att de skulle stått på min
trappa, förmedlat att vi är här för att hjälpa dig, inte stjälpa, för
att se till att du och barnen mår under omständigheterna ok, vi är här för att
du ska kunna ha kvar dina barn här, INTE för att ta dem ifrån dig. Vi tar
inte dina barn för att det står en hög med pizzakartonger utanför din
dörr, eller för att ditt hem är ostädat, eller för att du gråter och mår
dåligt. Vi är här för att se till att det finns mat i kylskåpet och att
ni hamnar rätt och får den hjälp ni har rätt till.
Jag
hade velat att det fanns någon sorts plan som kunde presenteras för mig, som
visade på att någon tog ansvar för oss i vår situation. Där kunde ex jag fått
veta att Vårsol fanns för oss i en snar framtid, så jag visste att det fanns
instanser som väntade på oss. Då kanske jag hade känt mig mindre ensam i
situationen...
Jag
återkomma till varför jag betonade att det här är MIN version. Ett tag efter
olyckan tog jag fram min mobil för att gå igenom alla sms som kom dagen för olyckan
och där efter. Det började dyka upp sms väldigt snabbt eftersom olyckan skedde
på "hemmaplan". Mitt i läsandet förstår jag att min bästa vän Lisa,
väntat på oss hemma när vi kom från sjukhuset i sällskap av sjukhusprästen. Hon
var hemma hos oss fram till att min svärmor anlände, som hade varit hemma och
hämtat lite kläder osv. Jag har INTE ett minne av att Lisa var hos oss den
kvällen, minns ingenting!! Det här är ju ett tydligt tecken på hur chockad jag
var och vad jag vill säga med detta, är att ni, som har hand om människor som
jag, måste vara medvetna om att man är inte mottaglig för information som rör
"framtiden", eller ens morgondagen. Jag var inte det i alla fall. Så
information, om hur man går vidare, vart man får hjälp, måste presenteras flera
gånger, även om mottagaren ser ut som om hen förstått, helst i tryckt format,
så man kan läsa det själv senare. Lämna inga telefonnummer som den som förlorat
ska ringa upp för att söka hjälp, se till att berörda instanser hör av sig till
den som förlorat!!! Det är också viktigt för den som förlorat att inse att man
inte är ensam, att skapa lokala nätverk innehållande ensamföräldrar med barn
(avser barn upp till 18 år).
Det
är av yttersta vikt att barn i sorg, akut sorg, får den hjälp de behöver och har
rätt till. Men det är också helt avgörande för deras välmående att den
kvarvarande föräldern får den hjälp och det stöd som denne behöver, annars har
hen inte kraft att ta fullt ansvar för sina barns sorg eller omsorg. Det måste
finnas en krisplan, som ska följas steg för steg, som ger den kvarvarande
föräldern en trygghet i att denne inte är ensam, att det finns en
handlingsplan, att det finns samtalshjälp, att det finns ett skyddsnät - det är
oerhört viktigt att få känna det, jag hade velat göra det....
Tack
för att ni lyssnade!
Tack Ni a för dina värmande och stärkande ord!
RaderaKram M
Så tufft och så oskyddade du och dina barn var när det värsta hände!! Förmodligen finns det många barn och vuxna i vårt land som känner igen sig i din berättelse och det är förfärligt! Hoppas dina ord ger ansvariga en tankeställare som leder till handling!! Så klok du är mitt i allt elände......men du är människa och behöver avlastning och stöd när livet raseras.....
RaderaNina, jag vet inte vad som hände med ditt inlägg, så jag lägger in det manuellt:
RaderaJag är glad att jag hittade din blogg, trots att jag sitter här med tårar i ansiktet när jag läser. Du berör verkligen.. Du känner dig kanske inte stark, men det är ändå starkt av dig att berätta om din upplevelse. Tack för att du delar med dig!
Kram Nina!
Anonym - jo tyvärr så har jag hört om många fler som känner sig lika övergivna och ensamma som jag gjorde. Önskar fortfarande att jag kunde få lite mer avlastningsmöjligheter med barnen, så att man någon gång kunde gå på en AW, bio eller åka bort en weekend, men det får vänta tills barnen blir lite större.
SvaraRaderaKram!
Tack för att du delar med dig av din berättelse! Starkt gjort av dig! Och säkert har du mycket att förmedla som andra kan ha nytta av som hamnar i liknande situation. Förhoppningsvis kan också samhället dra nytta av dina upplevelser. Förstår din kommentar inne hos mig när jag läser här....
SvaraRaderaStyrkekramar till dig!
//Bellan
Tack för din kommentar Bellan, jag uppskattar verkligen att få feedback på det jag skriver. Jag hoppas verkligen att andra i liknande situation kan känna att de i alla fall är mindre ensamma när de läser min blogg och att livet trots all smärta och sorg går vidare, för det måste det ju faktiskt!
RaderaKram!
/M
Fantastiskt vad bra du förklarar din berättelse dessvärre tror jag det är så här i varje kommun, de är bra på att skapa krismöten med skolor om det hänt ngt men för den enskilda individen och deras chock kan de inte klara av... Starkt skrivet. Jag har följd din blogg ett tag som jag hittade av en slump hur vet jag inte men du skriver fantastiskt bra och jag tänker ibland att detta kan hända vem som helst även mig som har en resande man men då med större barn 8 och 12 år, hur skulle det se ut här då?? Förstår att sorgen är stor och att det är tungt tungt men tänk vilken tur att ni hann gifta Er för det underlättat en del antar jag.....Många kramar från Karin
SvaraRaderaTack för dina rader Karin, de värmer verkligen!!!
RaderaDe var verkligen tur att vi han att gifta oss, både för att det verkligen var mannen jag ville gifta mig med och för att det underlättar enormt när det kommer till de juridiska frågorna.
Jag tycker inte att man ska leva varje dag som om den vore den sista, men jag vill med min blogg visa att en sådan här tragisk olycka kan verkligen hända VEM SOM HELST och därmed få fler att stanna upp emellanåt, ta sig tid att kramas, säga "jag älskar dig" och unna sig att verkligen NÄRVARANDE umgås med nära och kära!!!
Många kramar!
/M