Födelsedagen

Idag är det H's födelsedag, han skulle fyllt 36 år....

Planen var att ge oss ut i skogen och grilla, men det var kallt och rått idag, både ute och inom mig. Frågor som hur fasen "firar" vi pappas födelsedag, hur ska jag orka vara stark, FÅR jag le under dagen eller vad förväntas av mig, tänk om barnen bryter ihop, tänk om barnen dansar och sjunger på minneslunden... Ja, de mest konstiga och mest jobbiga frågorna har poppat upp....

På tal om att sjunga i minneslunden poppade den nog upp som en följd av ett samtal med dottern här om kvällen. Jag berättade för henne att pappa snart fyllde år och hon replikerade med Ja, då ska jag sjunga "Ja må han leva, uti hundrade år"!!! Det kröp i mig när jag tänkte att det bara blev 35 år....

Kände på förmiddagen att jag var ofokuserad, lite oförberedd trots allt... Så när en av mina närmaste vänner frågade om vi ville ha sällskap till minneslunden av henne och barnen, så tackade jag "ja" med en gång! Fira den själv med barnen skulle bli för tufft i år, det har vi förhoppningsvis många fler tillfällen att göra. Så, jag bjöd ner dem på grill-lunch ute på altanen, följt av tårta vilken jag på sonens önskan skrev "Pappa H" på.

Under lunchen och när vi gjorde oss redo för att gå upp till minneslunden kom min reaktion på det bisarra att vi skulle behöva fira H's födelsedag på kyrkogården. Små saker gjorde mig skitstressad, att barnen satte sig vid bordet innan allt var klart så jag fick ge dem mat och serva innan ens allt var utdukat, att barnen var klädda och på väg ut långt innan jag packat ihop allt, och givetvis av barnens tjat om att bli matade, få mer saft, inte vilja äta korvbrödet, inte ha ketchupen de själva hällt på osv osv... Jag började känna trycket över bröstet, luften blev tjock & tung att andas och kroppen SKREEEK att jag orkar inte med det här längre. Jag mer eller mindre kastade min kaffekopp i slasken så kaffet skvätte och mumlade surt att ALDRIG får man sitta ner och dricka upp sitt kaffe i lugn och ro, och smällde igen altandörren så hårt så väggklockan drog i golvet.... Det var jobbigt att blotta mig, mina svagheter så öppet för min vän, men ändå skönt på något vis. Jag förklarade lite för henne sedan hur jag mådde, vad som stressar mig och jag vet att är det någon som förstår, så är det hon!!! (Tack för att du finns för mig och barnen, fina fina du!!)

Jag drog mig undan lite, andades, samlade ihop mig, packade ner allt och så gick vi upp emot minneslunden (vi ser kyrkan från vårt hus). Väl där uppe blåste vi upp fyra ballonger (på G's begäran) som barnen fick knyta fast i ljusbäraren, kanske inte helt uppskattat av alla, men det kändes som att barnen uppskattade det. 

Sedan fick G och S tända varsitt gravljus som vi ställde i ljusbäraren. Efteråt åts det chokladbollar och barnen fick varsin chokladboll att ställa vid ljusbäraren, så kunde pappa och farfar mumsa på dem senare. Efter lite lek var det dags att gå hemåt igen.

Väl hemma fick min vän veta att hennes man fått åka ut på ett jourärende, så jag frågade om de inte ville stanna kvar på middag. Det blev en av H's favoriträtter, schnitzel med pommes. När de väl åkt hem blev det lite lördagsmys framför TVn, pyjamas och nattning. S somnade ganska omgående, men det kliade/kröp i/på G, vet inte om han hade svårt att somna på grund av dagen som varit...

Jag tyckte i alla fall att dagen blev så bra den kunde. Nu ska jag samla kraft inför nästa svåra dag. G fyller fem år snart och det blir första födelsedagen utan hans pappa, hans idol, den han såg upp till. Känner redan att jag kommer försöka överkompensera, fixa trollkarl, bjuda många kompisar, få stora paket osv, men jag vet ju att han utan betänketid avstått ALLT det där, bara han hade fått ha sin pappa närvarande. Mitt hjärta brister när jag tänker på det.....

Har fått frågan om hur jag tänker om den kommande årsdagen. Den är ju inget vi kommer "fira" på samma sätt som H's födelsedag. Som jag känner nu kommer jag vara ledig från jobbet, men barnen får vara på dagis, så kan jag få stänga in mig, dra täcket över huvudet, och gråta obehindrat om jag känner för det, eller bara vara om jag känner för det. Jag vet ju att jag kommer titta på klockan, minnas vad som hände timme för timme året innan, återuppleva dagen. Så kan jag hämta barnen på eftermiddagen, åka upp till minneslunden med ljus och äta lite gott till middag. Tänker att barnen inte behöver involveras mer än så, de behöver inte se mig försöka hålla ihop, de behöver inte återuppleva dagen med/genom mig.

Så tänker jag om den dagen, kommentera GÄRNA din tanke, alla åsikter är välkomna! 

Kram!!