Skild - på riktigt!

Ett återkommande tema bland alla frågor som cirkulerar gång på gång på gång i mitt huvud har varit;

När är man skild?

Juridiskt sett så är det ju vid dödstillfället, då bli civilståndet automatiskt "änka". Även svenska kyrkan svarar, vid dödstillfället, då man lovar att älska varandra i nöd och lust, tills döden skiljer oss åt....

MEN varför kände jag mig då som gift i så många månader efter olyckan??? Antagligen för att en skilsmässa brukar föregås av ett gemensamt beslut, i någon form, oftast.... Men varken jag eller H hade talat om skilsmässa, ingen av oss ville sluta vara gifta - jösses, vi hade ju bara varit gifta i lite drygt tre månader!!!!

Jag bar länge H's ring i en halskedja runt halsen, och runt halvårsdagen från dödsfallet, tog jag av mig den, och kort därpå även min ring, då omständigheter gjorde att det inte kändes rätt att bära ringen längre. Men trots att jag gjorde dessa handlingar, så återkom ändå frågan, är jag gift, har jag uppfyllt mina åtaganden som hustru, är det ok att gå vidare i livet nu.... Oftast har ju frågan besvarats med "nej, ja och ja", men det störde mig att frågan ändå fortsatte poppade upp, så jag kände att jag var tvungen att göra något åt det. Så jag gjorde något som jag tror är ganska ovanligt....

Den präst som vigde oss i augusti 2012 höll också i H's begravning i december 2012, en präst som jag känner stort förtroende för och tycker väldigt mycket om. Han var också hemma hos oss efter olyckan och besökte oss som medmänniska utan att vilja försvara något alls, han säger att även han med all sannolikhet hade varit förbannad på Guds om hans fru förolyckats som H gjorde. Jag har även varit i kyrkan och haft enskilda samtal med honom, vilket har känts mycket bra. Så nu bokade jag ett möte med P....

Under mötet pratade vi om allt mellan himmel och jord som berörde H och mig, känslor, nya möten och en vilja att ändå gå vidare med livet, att acceptera det som hänt, även om man inte behöver gilla det som hänt. Jag hade båda våra ringar i en länk runt halsen, och när vi pratat klart tog jag av mig halsbandet och la våra två ringar på en fin liten gammal pall som stod mellan mig och P. Därefter pratade jag direkt ut hjärtat till H, med P och Gud som enda vittnen. Jag förmedlade att vi inte längre var gifta, att det inte var något som vi själva valt men att vi var tvungna att acceptera verkligheten, att jag hoppades att han tyckte att det var ok att jag gick vidare, och att han ändå ville vaka över oss, att jag hoppades på att få träffa honom den dagen då "döden återförenar oss". Tårarna flödade ner för mina kinder, men det kändes bra, vackert och helt rätt - och efteråt fick jag något slags lugn i kroppen.

Det känns som att min ängel i himlen, barnens pappa, har släppt mig fri att möta livet, men att han alltid kommer att hålla ett vakande öga över mig och framför allt över barnen.

Henrik, jag älskar dig, jag saknar dig - du kommer alltid bo i mitt hjärta!