Blytungt

Min nya sysselsättning/terapiarbete, är att reflektera och ev blogga om dagen som varit när jag sitter och väntar på att barnen ska somna. Sitter på golvet i hallen så att båda ska se mig, när det verkar funka bra, är tanken att jag ska kunna vara i köket….

Idag har det varit en sådan där blytung dag, så jag vet knappt om jag vill reflektera över den…

VVS-historien slutar antagligen med att det kommer synas lite i parketten att jag haft en läcka, men tyvärr inte tillräcklig mycket för att det ska åtgärdas.

Var så låg hos psykologen idag, så hon antydde att det fanns mediciner som gjorde mig mindre nedstämd. Lyckopiller…. Funderar på om jag kanske ska överväga det trots allt. Det ska ju ta topparna av allt, och det vore skönt att slippa känna mig så olycklig - riktigt lycklig tror jag inte att jag känt mig på två - tre månader…

Efter pyskologtiden var jag helt gråtfärdig, de där dammluckorna hotar att rämna totalt känner jag. Så jag ringde en vän för att bara prata lite skit ett par minuter, få lite distraktion. Men samtalet kom snabbt in på allvar, och jag fick några helt motiverade, men ack så jobbiga frågor om vad jag trodde och tänkte om saker och ting. Frågar jag själv undvikit, duckat skickligt för…. Nu ställdes jag mot väggen, och var tvungen att erkänna vissa saker för mig själv, som jag inte ville erkänna, som jag inte ville inse.

Jobbade i några timmar som i en dvala, trött, trött, trött efter få timmars sömn, efter en hårt mangling av psykologen och ett brutalt ärligt samtal.

När jag kom hem med barnen satt känslorna utanpå, men jag lät tårarna rinna och kunde på så sätt mota de där vansinnigt och ganska omotiverade arga attackerna som kan komma i dessa lägen.  G frågade varför jag grät, jag svarade att jag saknar någon.

G frågade om det var han som mitt hjärta klappar extra för?
Stina frågade om jag saknade pappa?
Jag bara svarade "ja", för de hade rätt båda två.