Dammluckan som brast!

Jag borde ha gått och lagt mig, I SÄGNEN, jag borde inte ha hamnat i soffan, framför TVn! Så här med facit i hand så vet jag ju att när jag är trött hamnar alla känslor utanpå, jag blir sårbar, jag blir skör!

I går kväll serverades "Kärlek på menyn" med Catherine Zeta-Jones, Abigail Breslin och Aaron Eckhart i TV4. Filmen slutade inte förrän vid midnatt, jag borde inte….

Under filmen smsade jag lite med en nära vän, hon var på ett, vad det verkade, VÄLDIGT trevligt arbetsmöte, i kollegans sommarstuga, men god mat och dryck. Kräftor, älggryta, äppelkaka och vin… Goda kollegor/vänners lag, bara sitta och prata, ta det lugnt, ha det mysigt!

När filmen var slut, skrev jag;

- Ska nog lägga mig nu…
- Har tittat på romansik komedi…
- Givetvis med ett Happy Ending!

och så skrev jag;

- undras om min historia får ett Happy Ending???

och så suddade jag, och skrev i stället

- ganska förutsägbart mao!
- ha en fortsatt fin kväll vännen <3

Men det var för sent, skadan hade redan skett, frågan var ställd, och den gick INTE att radera i mitt huvud! "Får mitt liv ett Happy Ending?" ekade i huvudet. Efter en snabb, kanske inte helt rättvis inventering av läget blev svaret "Sorry lilla M, men det är högst otroligt, inte sannolikt alls - du kommer nog ha det så här resten av livet, ENSAM med barnen, ENSAM i din stora säng. Jodåååå du kommer vara lycklig och dela livet med barnen, tills de växer upp, blir större, självständigare, flyttar hemifrån - sedan kan du sitta här, ENSAM, ingen romantik i ditt liv inte, sorry lilla vän!!" 

Sedan brast dammluckorna, som jag förslutit så väl, som jag förseglat med allt möjligt för att hålla dem stängda. De har läckt emellanåt, lite har sipprat ut, men nu - helt utan förvarning - vidöppna!!!!

Tårarna bara forsade, ville inte sluta. Jag grät högt, kroppen skakade! Saknad, längtan, sorg, förälskelse, förhoppningar, minnen - ALLT blandades ihop, blev en gränslös mix, inget gick att sortera ut, ALLT kom på en gång!!

Kan säga att det inte blivit mycket sömn i natt - ögonen är röda & svullna. Jag vill dra täcket över huvudet och sova ett par timmar till, ögonen KRÄVER att få dra ögonlocken över sig och bara ha det svart och skönt.

Men som tur är, har jag mina två "LIFE-SAVERS", de sitter och tittar på TVn, eller Ipaden. Jag hör dem småprata, blir varm i hjärtat. Jag inser att gårdagens gråt byggde på överdimensionerade och orealistiska antaganden, allt var överdrivet, allt var uppförstorat.

Men samtidigt var det skönt, det var något som ville ut, som har tryckt på ett tag, och nu fick det komma ut - jag känner mig trött, men även lugnare, mer harmonisk. Och jag tänker INTE ge upp hoppet om kärleken. Har precis haft besök i sovrummet av en av mina små kärlekar, lilla S kravlade sig upp, gav mig en kram, en puss och sitt bästa morgonhumör - jag är så lyckligt lottad!!!

Jag ska kämpa för att bli hel, jobba på att möjliggöra, jobba på att göra förutsättningarna till de bästa, göra våran lilla familjeenhet redo för att släppa in fler, se till att jag blir mer stabil, vi är inte redo riktigt än, men…   - kärleken SKA övervinna allt!!!

Nu ska vi göra oss redo, ska strax gå över till grannen och äta frukost - det ryktas om Amerikanska pannkakor och lönnsirap!!

Sedan ska vi ta en sväng upp till minneslunden under dagen, då det är fars dag.

Önskar er alla en riktigt fin söndag!!!