Födelsedagen

Idag är det H's födelsedag, han skulle fyllt 36 år....

Planen var att ge oss ut i skogen och grilla, men det var kallt och rått idag, både ute och inom mig. Frågor som hur fasen "firar" vi pappas födelsedag, hur ska jag orka vara stark, FÅR jag le under dagen eller vad förväntas av mig, tänk om barnen bryter ihop, tänk om barnen dansar och sjunger på minneslunden... Ja, de mest konstiga och mest jobbiga frågorna har poppat upp....

På tal om att sjunga i minneslunden poppade den nog upp som en följd av ett samtal med dottern här om kvällen. Jag berättade för henne att pappa snart fyllde år och hon replikerade med Ja, då ska jag sjunga "Ja må han leva, uti hundrade år"!!! Det kröp i mig när jag tänkte att det bara blev 35 år....

Kände på förmiddagen att jag var ofokuserad, lite oförberedd trots allt... Så när en av mina närmaste vänner frågade om vi ville ha sällskap till minneslunden av henne och barnen, så tackade jag "ja" med en gång! Fira den själv med barnen skulle bli för tufft i år, det har vi förhoppningsvis många fler tillfällen att göra. Så, jag bjöd ner dem på grill-lunch ute på altanen, följt av tårta vilken jag på sonens önskan skrev "Pappa H" på.

Under lunchen och när vi gjorde oss redo för att gå upp till minneslunden kom min reaktion på det bisarra att vi skulle behöva fira H's födelsedag på kyrkogården. Små saker gjorde mig skitstressad, att barnen satte sig vid bordet innan allt var klart så jag fick ge dem mat och serva innan ens allt var utdukat, att barnen var klädda och på väg ut långt innan jag packat ihop allt, och givetvis av barnens tjat om att bli matade, få mer saft, inte vilja äta korvbrödet, inte ha ketchupen de själva hällt på osv osv... Jag började känna trycket över bröstet, luften blev tjock & tung att andas och kroppen SKREEEK att jag orkar inte med det här längre. Jag mer eller mindre kastade min kaffekopp i slasken så kaffet skvätte och mumlade surt att ALDRIG får man sitta ner och dricka upp sitt kaffe i lugn och ro, och smällde igen altandörren så hårt så väggklockan drog i golvet.... Det var jobbigt att blotta mig, mina svagheter så öppet för min vän, men ändå skönt på något vis. Jag förklarade lite för henne sedan hur jag mådde, vad som stressar mig och jag vet att är det någon som förstår, så är det hon!!! (Tack för att du finns för mig och barnen, fina fina du!!)

Jag drog mig undan lite, andades, samlade ihop mig, packade ner allt och så gick vi upp emot minneslunden (vi ser kyrkan från vårt hus). Väl där uppe blåste vi upp fyra ballonger (på G's begäran) som barnen fick knyta fast i ljusbäraren, kanske inte helt uppskattat av alla, men det kändes som att barnen uppskattade det. 

Sedan fick G och S tända varsitt gravljus som vi ställde i ljusbäraren. Efteråt åts det chokladbollar och barnen fick varsin chokladboll att ställa vid ljusbäraren, så kunde pappa och farfar mumsa på dem senare. Efter lite lek var det dags att gå hemåt igen.

Väl hemma fick min vän veta att hennes man fått åka ut på ett jourärende, så jag frågade om de inte ville stanna kvar på middag. Det blev en av H's favoriträtter, schnitzel med pommes. När de väl åkt hem blev det lite lördagsmys framför TVn, pyjamas och nattning. S somnade ganska omgående, men det kliade/kröp i/på G, vet inte om han hade svårt att somna på grund av dagen som varit...

Jag tyckte i alla fall att dagen blev så bra den kunde. Nu ska jag samla kraft inför nästa svåra dag. G fyller fem år snart och det blir första födelsedagen utan hans pappa, hans idol, den han såg upp till. Känner redan att jag kommer försöka överkompensera, fixa trollkarl, bjuda många kompisar, få stora paket osv, men jag vet ju att han utan betänketid avstått ALLT det där, bara han hade fått ha sin pappa närvarande. Mitt hjärta brister när jag tänker på det.....

Har fått frågan om hur jag tänker om den kommande årsdagen. Den är ju inget vi kommer "fira" på samma sätt som H's födelsedag. Som jag känner nu kommer jag vara ledig från jobbet, men barnen får vara på dagis, så kan jag få stänga in mig, dra täcket över huvudet, och gråta obehindrat om jag känner för det, eller bara vara om jag känner för det. Jag vet ju att jag kommer titta på klockan, minnas vad som hände timme för timme året innan, återuppleva dagen. Så kan jag hämta barnen på eftermiddagen, åka upp till minneslunden med ljus och äta lite gott till middag. Tänker att barnen inte behöver involveras mer än så, de behöver inte se mig försöka hålla ihop, de behöver inte återuppleva dagen med/genom mig.

Så tänker jag om den dagen, kommentera GÄRNA din tanke, alla åsikter är välkomna! 

Kram!!

Tolka hur du tolka vill

Jag tror på ett liv efter döden, och på möjligheten att ibland skicka meddelanden mellan dessa världar. Det kan ske genom drömmar, bilder osv. Jag fick en liten film... helt utan att jag frågade efter den, poppade den bara upp, helt utan sammanhang med situationen jag befann mig i just då.

"Jag står utanför vår villa som brinner, jag håller hårt i mina små barns händer. I panik tänker jag på alla USBminnen som ligger där inne, i en låda i stora rummet, innehållandes ALLA foton som tagits sedan jag träffade H 2002... Jag ställs inför ett val; springa in och försöka rädda alla USB men samtidigt riskera mitt liv, eller att barnen springer efter mig in i elden, alternativt låta alla USB smälta av eldens hetta. Jag står kvar, ser på när elden sprider sig, jag håller hårt i mina små barns händer, tryggt förvissad om att av varje bild, på varje USB, finns det en säkerhetskopia i mitt hjärta ..."

Jag tror att någon, på andra sidan, skickade mig den här bilden, för att jag skulle förstå. Förstå att mina barns framtid ligger inte på ett USB, eller i att bevara allt som det var, varken deras eller min. Förstå att oavsett vart livet tar oss, hur många förändringar vi än gör, kommer vi alltid bära med oss H i våra hjärtan.

Framtiden är att våga prova på nya vägar, inte sträva efter det som var.
Framtiden är att bygga med nya stenar, som kanske inte fanns för oss förr ett år sedan.
Framtiden är att se till att vi LEVER livet här och nu.
Framtiden är mina barns och min.

Sedan är det inte min avsikt att radera det som hänt "innan den där dagen då allt förändrades". Vi kommer alltid bära bilderna & minnena i våra hjärtan, och jag kommer se H i våra barn för de är just där jag bevarar honom, det är där han på något sätt ändå lever vidare, genom våra underbara barn!!!

I morgon skulle H fyllt 36 år! Förslag är att gå till skogen och grilla, samt åka till minneslunden med ballonger & tårta. Jag tänker vika den 28:e september VARJE år i resten av mitt liv, till att hedra H denna dag. Oavsett vilken familjekonstellation vi hamnar i framöver, kommer den här dagen vara vår, min och barnens, då det bara är vi tillsammans med H!

10 månader....

Idag är det 10 månader sedan H obarmhärtigt rycktes bort från oss.... Just nu är sorgen mer närvarande än den varit den senaste tiden, kanske beror det på att jag tillåtit mig att vila från sorgen ett tag, distraherat tankarna med annat när det blivit för jobbigt, eller/och så är det så att det är den där choken som släpper helt nu... I vilket fall som helst så känns det som att den grund jag står på har skakats om lite igen, känns som att det är många saker som hade fallit på plats som måste ta en vända till i mitt huvud, känna, värdera, prioritera osv en gång till. Jag har fått lite nya perspektiv på tillvaron, igen, och även en hel del insikter om framtiden....

Tyvärr har jag även fått lite separationsångest från barnen igen... Pratade med min psykolog i går och hon ville att jag nästa gång skulle stänga av mobilen när jag var där (brukar ha den på lägsta ljudnivå). Aldrig sa jag, tänk om det händer barnen något, och förskolan behöver få tag i mig!!! Redan där kände jag att tårarna höll på att komma och att hela min kropp protesterade emot det för mig helt idiotiska förslag hon kom med!!! Då säger hon, men du kan väl stänga av den i tio minuter i alla fall? DÅ går det inte att hålla emot gråten längre, och jag försöker få fram att på mindre än tio minuter kan allt vara slut... Det är en jobbig känsla, att jag alltid, hela tiden, måste vara nåbar!!! Det är alltid mig det hänger på, jag är ALLTID 100% ensam ansvarig för mina barn, även när jag sover....

Just nu längtar jag efter en känsla av balans, ro, harmoni och frid.... När dessa infinner sig, ska vi bygga vidare igen, på vårt nya liv, jag och mina kids!

Kram!!

Dagens citat

"Det gäller inte hur man skall kunna hitta något svar, utan hur man skall kunna leva utan något."

J. William Worden

Eftersom H lämnade oss så hastigt och oväntat är de så många frågor som aldrig kommer få svar... Så mycket som jag aldrig hann att fråga, så mycket som jag aldrig hann få höra, så mycket som jag aldrig hann få säga, men allt detta får jag bara lära mig att leva med.

Tar det lungt, eller....

Ja, hur i hela världen tar man det lugnt med två små barn??? Antingen tar jag det lugnt på soffan och får två små troll som kräver uppmärksamhet i kubik, slåss med varandra i parti och minut och är allmänt understimulerade. Eller så fyller jag deras dag med lagom av aktiviteter, får en lugn miljö, mestadels nöjda barn och detta är vilsamt för själen men ack så uttröttande för resten av mig!

I morse var vi uppe vid en tid som verkar funka för oss alla tre, just idag i alla fall. Frukosten avlöpte relativt smidigt och jag slapp sitta i en timme med G bara för att han skulle få i sig en ynka knäckemacka. Det löpte på så bra så vi var vid A6 strax efter tio, vilket är väl ambitiöst eftersom köpcentrat visst öppnade först kl 11:00.... Oooops! Ja, ja, det bevisar ju bara att jag inte är den typ av tjej som ränner benen av mig i affärer direkt, och IKEA öppnade ju redan kl 10:00 så vi gick dit i stället.

Renoverar ju barnens rum, så Stina skulle behöva ett litet skrivbord. Hittade ett litet som var nedsatt från 699.- till 299:- som var vitt med GULA detaljer, jag vill lova att sonen blev eld och lågor!!! Så det slutade med att han fick ett skrivbord och en gul stol, dottern fick ärva brorsans gamla helvita skrivbord med motivationen att hon får nya tapeter i sitt rum nu och det får inte G och så fick hon en rosa stol som plåster på såret. Så hela kalaset gick på 597:- vilket var 102:- billigare än vad jag räknat med att skrivbordet skulle gå på. Bonus var också att jag kom ihåg att utnyttja presentkort för 400:- som H fick i födelsedagspresent förra året, och som bara gällde ett par dagar till innan de brände inne! På så sätt fick han också bli delaktig i barnens nya rum!

På IKEA träffade vi underbara familjen B som frågade om vi inte ville komma upp till dem, leka av barnen och äta lunch, lät ju som en perfekt plan!! Men DÅ slog det mig.... tidigare var jag ju tvungen att kolla med H om det var ok, om han hade några andra planer, om han kunde hitta något i frysen att käka till lunch osv. Nu behöver jag inte/finns ingen att konferera dessa frågor med. Det blev så tydligt att allt bara hänger på MIG hela tiden, och det är ingen som lägger sig i var jag äter lunch, sover osv... Ingen här hemma som engagerar sig i vad jag gör, eller bryr sig om mig... Ingen som frågar;  när jag tänker kommer hem, som längtar efter mig, som frågar om jag haft en bra dag, hur jag mår eller om jag vill ha en kram..... Men så är livet just nu, och även om jag har förhoppningar på framtiden (när jag nu är redo för den!?), så lever jag här & nu för tillfället och det är vissa saker jag bara måste tugga mig igenom för att kunna gå vidare, som att exempelvis acceptera läget som det är idag. Jag behöver inte gilla det, bara acceptera det.... svårt nog emellanåt!!!

Efter lunch och lek, begav vi mammor oss till Allianskyrkan med barnen för att kolla in deras barnkör. G har tidigare gått i svenska kyrkans barnkör, men inte riktigt landat där. Fördelen om barnen vill sjunga i Allianskyrkan är att det är gångavstånd, BÅDA barnen får vara med och barnen känner tjejen som håller kören väldigt väl. Känns som de tyckte det var ok, även om de inte deltog jätteaktivt i dag, men när barnen skulle somna i kväll låg S och småsjöng/viskade i mitt öra "Jag tror på Gud, jag tror på Gud, jag tror på Gud", en text som satte sig i alla fall ;)

Cyberkram på er därute!

Inväntar min själ

Sitter här vid datorn och inväntar min själ... Har ju varit sjukskriven en hel veckan nu, så den borde ju vara här i närheten nu tycker jag, eller? Att det ska ta en sådan tid!!! Skämt å sido, nu ska det få ta sin tid!

Flera gånger när jag skrivit "inväntar min själ", har jag i stället skrivit "inväntar min själv", så det är kanske just det jag gör, inväntar mig själv. Låter ju rimligt eftersom "jag" verkar vara riktigt vilse just nu... Eller är jag det egentligen, jag hade ju självinsikten att upptäcka att jag höll på att gå sönder och rasa ihop, drog i nödbromsen, så helt vilse kan jag ju inte vara, eller?

Jag har också ganska bra koll på vad det är som "stör" just nu, känslan av att vara otillräcklig på alla plan, att sömnen lyser med sin frånvaro, att sorgen är grymt närvarande, att barnen agerar ut och att jag stänger in mig, men jag behöver stänga in mig, få lite lugn och ro, få reda ut alla tankar som trasslat ihop sig, få allt på plats igen, få perspektiv på vad som är vad och vad som betyder något och vad som betyder mest!

Vad som betyder mest är i och för sig inte så svårt att rangordna, först och främst i alla lägen kommer barnens välmående. Jag måste känna att jag får det på plats, och att jag är på plats igen, för att något annat ska få ta plats... Men jag längtar tills jag har plats för något annat igen, till någon annan igen, till någon väldigt speciell & unik...

Fast ju nu är vår lilla trio det primära och allt annat sekundärt, ett tag till i alla fall, för den här gången ska allt få ta sin tid, inte stressa igenom något, inte jaga efter framtiden, då allt ska falla på plats och "bli bra igen" - utan känna efter, vända & vrida, sortera & sålla, hitta hem igen, i min takt...

...INTE fastna!!!!!

När man haft bråttom länge måste man stanna upp och vänta in sin själ

(kinesiskt ordspråk)

Efter sommaren har jag känt att jag dränerats på energi, och jag hittar liksom inte tillbaka till den status vi hade före sommaren....

Inför jobbstarten för två veckor sedan, var jag fyllt av optimism, nu skulle jag äntligen få känna att jag räckte till någonstans!!! Att "bara" jobba 50% på min gamla arbetsplats skulle gå galant och jag skulle strax vara uppe i 80%, om inte 100%!!! Men när jag efter min första dag, efter fyra timmar, gick hem modfälld och gråtfärdig var det inte så kul längre. Jag var helt slut i huvudet, hade koncentrationssvårigheter, tappade ord, glömde namn.... Och inte blev det bättre dag två, eller tre...  Det som skulle bli startskottet till att komma tillbaka efter sommaren fällde mig totalt.

Till på köpet så blev ju vecka nr två en VAB-vecka, sjuka barn som tog min kraft och ingen stans att ladda... Lördagen blev ju bra, men när barnen somnat var jag helt slut, igen. Alla intryck, alla tider att passa, alla röster osv gjorde att huvudet var helt tomt, igen. Till saken hör att dopet var för nya kusinen på H's sida, och det var många av H's brors sambos släkt som jag inte träffat tidigare - och hur skulle jag presentera mig??? Många presenterade sig genom att förtydliga släktskapet till nya kusinen och dess familj.... Jag sa bara mitt namn, och en gång sa jag att M's lillebror är min man... Kom på senare att jag kunde sagt att M är barnens farbror, för DET har ju i alla fall inte förändrats. Under hela tillställningen var det också så markant att H saknades, att jag inte hörde dit, egentligen. Om det inte vore för barnen, så hade jag nog inte varit där... (Fast jag tror ju kanske inte att någon annan tänkte så...)

I alla fall, lördagen var en bra dag om man ser till mig och barnen, men jag var sjukt trött på kvällen. På söndagen hade jag fått barnvakt och gav mig på att lägga golv i G's rum. Bra eller dåligt? Jag vet faktiskt inte, det gav en kick att jag faktiskt fick något gjort, men jag var trött när barnen kom hem och det blev några duster....

Idag hade jag en tid på vårdcentralen. In kom min doktor och en läkarstudent som frågade om det gick bra att jag pratade med henne under uppsikt av min doktor. Det slutade med att båda satt och tröstade mig, gav mig papper att torka tårar och försökte få en bild av situationen. Allt bara kom ur mig, hopplösheten över att det känns som min situation inte har någon ände, att jag känner mig otillräcklig i alla situationer, att jag inte orkar något alls emellanåt... Jag gick därifrån med en MASSA prover tagna, recept på Omeprazol Pensa (emot magkatarr) och en sjukskrivning på två veckor, till att börja med... Vet inte vad det kommer stå på sjukintyget, men det blir väl typ utmattningssymptom eller liknande.

Ja, så det var det där med att låta sorgen ta sin tid, men INTE fastna. NÄ, jag hade inte tänkt att fastna nu heller, jag tänker bara ta en paus i strävan framåt, för att komma i kapp det jag tappat sedan före sommaren. När jag väl är på banan igen, kanske jag ska ta min resa framåt i lite långsammare tempo. Men hur som helst, jag ska INTE fastna!!!

Kram där ute, ni som orkat läsa ända hit!!!
 ...nu får ni gärna skriva en kommentar om ni vill, är lite nyfiken på hur många som läser, eller om alla sidvyer är mest folk som bara svischar förbi...

Försök till en bra dag...

Hade börjat att både ladda och förbereda inför dagen redan igår, strukit kläder, packat extrakläder, fixat mellis osv.... Nu SKULLE det bli en bra dag!!!!

Vaknade och kände att jag faktiskt fått sova 5 - 6 timmar i sträck i natt igen, helt underbart, även om det tyvärr inte hjälper nämnvärt än, är trött som en gnu när jag ska gå upp. Men G var på bra humör och det räckte att sätta på en film till honom och Stina sov till åtta, så dagen började bra!

Sedan hade vi två timmar på oss att äta frukost, jag skulle duscha, klä på oss och komma iväg. För mig är två timmar LITE tid, för bara att äta frukost kan ta över en timme för oss! Har inga frukostsugna barn, men en liten macka tycker jag allt att de kan få i sig. Idag tog jag inga onödiga strider, det hade jag bestämt från början. G frågade om de inte kunde få varsin spökglass när de ätit frukost (SMÅ SMÅ isglassar från Hemglass). Till saken hör att vi var ute och hejdade glassbilen igår kväll vid 19-tiden, så då var det för sent att äta glass, men det fick ett löfte om att äta en idag och eftersom jag insåg att det kunde bli tight med tid för glass resten av dagen, sa jag "ok"! OJ, vad fort det gick att äta frukost idag!! (Note to self, belöning funkar bättre än hot... Nähä Sherlock!?!?)

Sedan bar det iväg till Strands Gård för majsplockning. Det märks att det inte är mycket som behövs för att roa barnen, lite majsplantor och en närvarande mamma som orkar skoja och busa lite är allt.... sorgligt att den orken inte finns mer ofta! Vi fick gå en bra bit i majslabyrinten som G kallade den, sedan hittade vi ett tiotal fina majskolvar som vi bröt av och fick med oss tillbaka.

Vidare till Rudenstams Gårdsbutik som hade "Öppen fruktodling 2013" i dag. Vi stod en bra stund i kön till den traktor med släp som skulle ta oss runt på fruktsafarin, men när jag såg att tiden började bli knapp, frågade jag om det var ok att gå ur kön, kika runt lite bland utställarna och köpa oss var sitt äpple i stället. Förväntade mig ett värdskrig och fick ett "ja"...

 



Efter inköp av äpplen skulle vi åka till Malmbäck där nyaste kusinen skulle ha namngivningsfest. Lilla S blir lätt åksjuk, så jag hade varit i valet och kvalet om jag skulle ge henne en åksjuketablett eller inte, men eftersom hon blir enormt trött av tabletten chansade jag på att låta bli.... Och det gick vägen. Vi hade en ovanligt trevlig biltur alla tre där vi pratade om allt möjligt. G frågade bland annat vad det skulle bli för mat, och jag sa att det kanske kunde bli smörgåstårta, fick motfrågan "Vad är det?" Jag förklarade att det var som en jättestor smörgås som alla fick skära till sig en bit av. "Vaaa, jag har ju redan ätit frukost!" utbröt G tämligen irriterad! Nä, som sagt, mina barn är inga frukostbarn! Som tur var, så fick vi inte smörgåstårta, utan där fanns pasta, tacofärs, räkor, tonfisk, kyckling, olika grönsaker, fetaost, ananas mm i olika skålar. Jättegott och oerhört barnvänligt!! Sedan lekte barnen kanonfint och "uppförde" sig super under hela tiden.

Sedan blev det då dags att åka hem, klockan var närmare sex innan vi kom iväg och precis innan vi skulle åka klämde sig Stina och var superledsen. Hm tänkte jag, antingen skriker hon hela vägen hem, eller så somnar hon (och då kommer hon inte somna förrän SENT när vi kommer hem) eller så blir hon åksjuk och spyr hon ner hela bilen.... Alla tre alternativ lika kul!! Men vi drog hemåt, tog en paus på halva vägen så alla fick sträcka lite på sig och äta lite äpple i bagaget. Barnen var förvånansvärt pigga och återberättade hur vi hade fikat i bagaget med syskonen C, J och E när det regnat så vi inte kunde sitta ute i somras och frågade om vi inte kunde träffa dem snart igen. Sedan åkte vi återstående bit hem, ca 15-20 minuter och ingen somnade, ingen skrek och ingen kräktes!!! Wooohooooo - vad är oddsen!!!



Väl hemma var det inget sug efter kvällsmat, utan det blev pyjamas och ett par godisbitar som lördagsmys, två Pixieböcker och God Natt! Innan de somnade pratade vi lite om dagen, om hur BRA den varit och vad skönt det är när mamma inte spottar fradga hela dagen! Nä, det sista sa vi inte, men jag tänkte det i mitt stilla sinne.

 

Så om jag summerar dagen, så har den varit kanon, även om dagen inte varit direkt vilsam, så ger den värme och pepping i själen. Inser bara att jag måste lägga mer mycket mer tid på planering och förberedelser än vad jag gjort tidigare för att få allt att gå ihop.

Ett bevis på att jag var göööörtrött när jag skulle lägga barnen, är att jag under skrivandet av detta inlägg blivit varse att jag glömde sätta på S blöjan, så nu sover hon igen, i torra lakan, MED blöja.
Men vet ni vad, jag bytte sängkläder mm med ett leende på läpparna, för en dag som den här, ger kraft att ta små motgångar med en klackspark.

Sov gott där ute!!!

 

En hälsning från ovan...

I mitt förra inlägg kunde ni läsa lite om hur jag mår just nu, sammanfattningsvis befinner jag mig på botten av en ganska djup svacka och har svårt för att ta mig upp! Även sorgen har varit mer påtaglig igen och det kan liksom bara helt plötsligt slå mig "F**, han dog verkligen!!" och så är det som jag får ett knytnävsslag i magen. Tror kan jämför med hur jag mår nu, ungefär med hur jag mådde i februari... Även om jag kommit att acceptera vissa saker, är det så grymt och svårt att acceptera att barnen inte får växa upp med sin pappa....

Upp på allt detta har jag känt mig ensam och uppgiven. Jag vet att det kan bli bättre, och SKA bli bättre, men jag känner mig så otillräcklig och osäker på om jag hanterar situationer på bästa sätt, ibland är jag till och med övertygad om att jag INTE gör det.

Detta i combo med natt efter natt utan riktigt sömn har förstärkt känslan av att var ensam och otillräcklig, vilket kan få den bäste att känna sig låg. Jag har längtad efter att få soooooova! Så i natt hände det, jag sov, i 4-5 timmar, oavbrutet!!! Sov som ett barn...

Sedan olyckan har jag bara drömt två gånger (som jag kan minnas när jag vaknar), båda drömmarna har varit surrealistiska med italienskt maffiatema där jag hittat döda gubbar i badkar osv, helt oförklarligt, och senaste månaderna har jag inte haft någon dröm jag kunna minnas alls, utan bara fått känslan av att det var tre minuter sedan jag somnade när jag vaknat. Förutom i morse då....

Kom inte ihåg något i morse, men när jag körde bilen förut idag, så kom jag på det, jag drömde om H i natt!!!! Plötsligt stod han framför mig, jag fick en puss och en lång varm kram!!!! Jag minns att jag tänkte att det var så länge sedan jag fick känna honom omfamna mig, att det kändes så tryggt och att det kändes som om han ville förmedla att han fanns vid min sida, vakade över oss och tyckte att jag kämpade på bra! Kanske är det så, att när vi efterlevande har det som allra jäkligast här nere, får våra änglar tillåtelse att besöka oss i drömmen, för att ge oss kraft och styrka att orka lite till... Kanske var det därför jag sov så skönt under natten? Jag vill gärna tro att det är så!!!!

Så stärkt av detta, ska jag bära med mig den känslan och erövra mitt liv igen, hitta tillbaka, må bra igen, för det är jag värd!!!

Hur har DU det?

För några dagar sedan pratade jag i telefonen med min fina granne, hon sa "Du låter pigg och glad, mår du bättre nu?" Nä, svarade jag lite skuldmedvetet, jag bara gör som vanlig, klistrar på leendet och försöker låta glad när telefonen ringer... förlåt! Fick en liten ironisk kommentar att det var bra att hon visste att jag höll upp en fasad även för henne, och jag förtjänade den!

Dagen efter fick jag frågan i ett sms, "Hur har DU det?". Frågan kom från någon som jag tycker väldigt mycket om, och jag kände att här var det verkligen inte ok att ge det där standardsvaret som burkar ramla ur munnen, att "Jo men det är ok, vi har en vardag som fungerar, vi tar oss framåt". Det svaret var ganska nära sanningen innan sommaren, men nu är det lite mer än en halvlögn till och med...

Insåg att jag inte ens orkat konsultera med mig själv senaste tiden om hur jag egentligen mår... Men sammanfattningsvis mår jag skit! Sommaren har varit underbar, vi har släppt på alla rutiner, tagit dagen som den kommer, hälsat på nära och kära, njutit och levt. Nu kommer hösten och rutinerna ska på plats igen... Kämpar med att hitta ork till detta, men efter ett långt sommarlov där jag har räknat till hela fem stycken, ca entimmars pass, där jag varit HELT barnledig (och då antingen spenderat tiden på ICA eller joggandes) så är kraften liksom slut. Hittar inget sätt att ladda batterierna på heller.
Känner mig tom mestadels av tiden helt enkelt... även om jag får lite infall av jävlaranamma och river ut golvet ur G´s rum, så går de där stunderna över allt för fort.

Mitt i denna svacka har jag kört VAB en vecka med barnen, feber och förkylning. Sömnbristen har varit totalt, vissa nätter har jag inte somnat vid 3-4 för att sedan väckas vid 6... Jag har transformerats till en rabiessmittad zombie som har noll stubin, och barn är barn och har givetvis uppfattat det där så det är uppdrag "gemammaettpsykbryt" som gäller, det käftas emot, tjuras, matvägras, gråts så fort man inte får som man vill, slänger sig ner på golvet och tjurar, hotar med att rymma hemifrån, osv osv...

Tror även omvärlden ser att jag är ganska sliten också, på Claes Olson, K-rauta och badhuset har okända människor tittat lite medlidsamt på mig och kommenterat att det kan vara lite tufft att ha med sig två vildar på dessa ställen. JO JAG VET, DET ÄR MIN VAAAAAARDAAAAAG!!!!!

Nåväl, jag VET ju att jag kan fixa det här, vet att det kändes ganska ok i våras och att vi verkligen tog oss framåt, så stärkt av det, så ska jag börja jobba med en hel del olika saker för att underlätta vår vardag, det blir deadlines för mig att komma i säng, ta fram menyförslag på 4-6 veckor för att få ordning på kosten igen, träning 15 minuter om dagen, scheman på kylskåpet så att barnen kan se vad som ska hända varje dag, osv osv. Har fått litet pepp från oväntat håll också som stärker mig, men det blir ett eget inlägg det!

Puzzel

Det känns som att jag har ett helt hav med puzzelbitar framför mig, de representerar olika scenarion, drömmar och möjligheter för framtiden.... Jag vänder och vrider på dem, känner med hela mitt hjärta, plockar ut de allra vackraste bitarna - bara för att inse, att det är omöjligt att lägga ETT puzzel med dessa bitar, då de verkar som de kommer från femtioelva olika puzzel...

Får jag ihop två bitar, måste jag fila lite på en annan, hela tiden prioriteringar och väga för och nackdelar emot varandra.... Ett litet banalt vardagsexempel i all enkelhet; Lina mfl´s olika matkassar som finns högt och lågt just nu, kanske hade varit ett kanonalternativ för att spara tid och hela tiden ha rätt saker hemma, en väl balanserad kost osv osv - MEN på bekostnad då av mitt eget matintresse! Jag får ju en fors av positiva endorfiner i kroppen när jag tänker på mat och går ju igång på mattidningar utan problem, MEN jag hinner ju inte ens öppna alla de där tidningarna som hamnar i min brevlåda... Så jag kanske skulle ta den där jäkla kassen ändå... MEN då ger det ju mig ÄNNU MINDRE anledning att titta i de där underbara mattidningarna som formligen skriker efter mig, och som jag mår bra av att bläddra i.... Moment 22, as usual....

Soooova, please!

Gått och lagt mig, barnen sover oroligt, jag kan inte sova.... Känner att jag är hungrig... hm, vad åt jag till middag egentligen? Åh, just det, ingenting! Upp och fixar mackor, käkar, dricker Proviva, surfar, NU borde jag väl kunna sova då? Nä, det är helt j***** omöjligt!!! Tror jag blir galen!

Kan det vara så att jag är så pass övertrött, så jag inte kan sova... KAN det bli så???

....äh, försöker väl igen då! Natti!!

Sjukstugan

Fasen alltså, när barnen är sjuka är jag inte kaxig alltså, blir lätt orolig. Framför allt över lilla S som lätt blir rosslig i luftrören (är det kanske hennes ganska stora halsmandlar som spökar), hon råkade nämligen ut för epiglottitis för snart två år sedan, övernattning på IVA kan skrämma skiten ur den starkaste mamman....

Nu har båda trollen haft feber och varit lite förkylda ett par dagar, och eftersom jag inte får/kan sova på nätterna är jag ganska blek just nu. Farmor har varit här en stund i dag så jag har kunnat vila i alla fall, men sova, nä det går inte...

Verkar som S är på väg att krya på sig, men G ligger på soffan och sover, relativt genomsvettig... Tror dock att han är så kry i morgon att vi kan ta oss ut en sväng, idag har vi i alla fall fikat på altanen. Det svåra är att de inte velat äta, alls! Men idag har jag fått i dem två köttbullar var till lunch och ett fåtal makaroner, en halv chokladboll till fikat (G kan lätt äta 3-4 om han får i vanliga fall), varsin pannkaka till middag samt lite frukt och saft, och det är MASSOR i jämförelse med tidigare dagar.

Nu sitter jag vid köksbordet, lyssnar på Foo's "New Way Home" och funderar på livet. Borde lägga mig, men G är fortfarande lite orolig, så jag väntar en stund, eller två, och funderar lite till....

Altanen

Vissa kvällar gör tystnaden ont i mina öron. Givetvis svårare att hålla emot allt det svarta när exempelvis något barn är sjukt, trevliga planer får ställas in, jag är övertrött och halvrisig, det är lördagskväll, jag har misskött min kost... eller när allt det infaller samtidigt!!! Jo, i kväll tycker jag ensamheten är tung.

Gick ut på altanen en stund, för att andas lite, för att hitta fokus och se allt som faktiskt ÄR bra i mitt liv. För även om jag har en lång väg kvar, vågar jag tro på mina förhoppningar, om hur framtiden kan se ut... Men jag hann inte tänka så mycket innan jag insåg att grannarna hade fest. Med ens var min altan väldigt mörk och framför allt TYST!! Jag som egentligen älskar altanen insåg plötsligt att det borde vara kräftskiva där i den inglasade delen i kväll, tända ljus, vänner som skrattar och umgås. Borta i hörnsoffa borde ett förälskat par sitta och mysa under en filt, tätt tätt för att behålla värmen, eller bara för att dom vill. Min underbara altan förtjänar liv, men nu var här bara tyst.... Blev nedstämd och gick in.

Nu är det sängen som gäller, måste samla kraft och energi för att ta nya tag i morgon. Fokus, fokus, fokus!!!

Musik - ja tack!

Musik har alltid funnits i mitt liv, i olika former. Det har lyssnats, spelats gitarr och sjungits i kör. Jag började tidigt (i jämförelse med mina kompisar) lyssna på musik, minns att det första kassettband jag fick var ett mörkgult band där min farbror hade spelat in Grease-skivan på ena sidan och Factory på andra... Detta var troligtvis runt -79... där satt en 6-årig liten lintott och sjöng "Vi sticker, vi sticker, vi sticker, vi sticker - för här blir inga baaaaaaarn gjorda!"

En annan låt som jag också lyssnade på, och detta tror jag var ännu tidigare, var "Ragatan på Baggensgatan". Har en bandinspelning, någonstans, där jag sjunger "I Gamla Stan på Baggensgata två våningar under vind bor en gråhårig gammal ragata som i din framtid kan se in." ...minns dock att jag var så liten så jag kunde inte sjunga "ragata" utan sjunger "gragata" :)

Sedan har det rullat på med pop, synth, rock - Paul Young, Howard Jones, Def Leppard.. med fler, med flera.... Musiken har alltid spelar där i bakgrunden eller högt som f.. och "idolerna" har varierat...

När H rycktes bort från oss, blev det totalt tyst runt mig, orkade inte lyssna på musik, stängde av radion, stängde av punkt slut. Musiken hade inte längre förmågan eller kraften att lyfta mig, den bara skar i mitt huvud och ALLT påminde eller kunde relateras till H.

Den senaste tiden har dock radion åkt på lite oftare, Spotify använts lite flitigare och det har känts helt ok att det finns musik i mitt liv, lite där i bakgrunden. Men så fick jag en examenspresent av finaste B, en Logitech UE Radio!!! Så nu kan jag lyssna på Spotify även om barnen vill spela spel på Ipaden, vilket underlättar musiklyssnandet avsevärt!

Som grädden på moset, ställde B in en oumbärlig radiokanal, Z-Rock!!! Wow vad mycket bra ny musik jag hittat och gammal som jag återupptäckt! Så nu står min nya fina UE Radio på i stort sett hela tiden, och den spelar inte musik bara lite diskret i bakgrunden, utan både jag och barnen höjer ljudet, sjunger med och "rockar loss" som G säger och gör sina sköna moves. Presenten har helt klart höjt stämningen och glädjen hemma hos oss!!!

B, om du läser detta - Än en gång, TACK underbara du!!! <3
"I say thank you for the music, for giving it to me"

Här är några favoriter:
Walk - Foo Fighters
Came back haunted - Nine Inch Nails
Bodies - Drowning Pool
Hats off to the bull - Chevelle
Lift me up  - Five Finger Death Punsch
Hero - Skillet
Burn it down - Linkin Park

Börjat jobba

Jag funderar allvarligt på om akut sorg kan lämna skador i huvudet.... jag tänker på samma sätt som en utbränning kan leda till små skador på hjärnan...

Den direkta anledningen till mina funderingar är att jag har börjat jobba, igår. Är tillbaka på mitt gamla jobb, mina gamla arbetsuppgifter, mina gamla kollegor (och en hel del nya). Har inte haft den minsta ångest för att komma tillbaka, utan tvärt om sett fram emot att få komma tillbaka till "vuxenlivet" efter två års heltidsstudier, komma in i rutiner igen efter sommaren, komma tillbaka till verkligheten igen efter att ha levt så intensivt i sorgen.... Ska bara jobba 50% under september månad, ser det som enormt förmånligt, tänkt att det här blir "a piece of cake"!

Lite snörpligt för mig att utfallet efter första dagen, som då var på FYRA timmar, inte blev som jag trott.... Jag var HELT SLUT!!!! Alla intryck, människor mm gjorde att jag hade svårt för att focusera sista timmen, det susade i hela huvudet och jag ville bara hem! Det är där jag tänker, att min eventuella "hjärnskada" spelar in... att jag helt enkelt måste ta det lugnt för att orka...

Håller du med där, kanske jag inte ska berätta om mina tisdagar.... 4,5 timmes arbete fram till klockan tolv, byta lokaler, äta lunch och sedan sitta och lyssna på 3,5 timmars föreläsning på Högskolan.... KANSKE inte helt optimalt!!!! Jag verkligen bara satt av tiden sista timmen, räknade minuter tills det var dags att få åka hem, längtade sjukt mycket efter barnen. Väl hemma så åkte alla känslor berg-och-dalbana, glad-arg-ledsen, jag har täckt de mesta inom mitt känslospann i kväll tror jag, hade inte ork att hålla emot någonstans.... Nu känner jag mig så tom i huvudet så det gör ont, känns verkligen som insidan är ihålig.... kanske lyckades jag bränna upp det sista av hjärnan här i kväll, kanske är det verkligen helt tomt nu??

Någon som undrar vad jag läser förresten? En grundkurs i psykologi, där vi läser om olika teorier, gubbar hit och dit och hur man går till väga när man forskar inom psykologin...

 

Hypotes: Vid (akut?) sorg kan det uppstå samma typ av hjärnskador som kan uppkomma vid en psykisk utmattning

 

...hm, undras om det inte luktar lite bränt....