Vissa kvällar gör tystnaden ont i mina öron. Givetvis svårare att hålla emot allt det svarta när exempelvis något barn är sjukt, trevliga planer får ställas in, jag är övertrött och halvrisig, det är lördagskväll, jag har misskött min kost... eller när allt det infaller samtidigt!!! Jo, i kväll tycker jag ensamheten är tung.
Gick ut på altanen en stund, för att andas lite, för att hitta fokus och se allt som faktiskt ÄR bra i mitt liv. För även om jag har en lång väg kvar, vågar jag tro på mina förhoppningar, om hur framtiden kan se ut... Men jag hann inte tänka så mycket innan jag insåg att grannarna hade fest. Med ens var min altan väldigt mörk och framför allt TYST!! Jag som egentligen älskar altanen insåg plötsligt att det borde vara kräftskiva där i den inglasade delen i kväll, tända ljus, vänner som skrattar och umgås. Borta i hörnsoffa borde ett förälskat par sitta och mysa under en filt, tätt tätt för att behålla värmen, eller bara för att dom vill. Min underbara altan förtjänar liv, men nu var här bara tyst.... Blev nedstämd och gick in.
Nu är det sängen som gäller, måste samla kraft och energi för att ta nya tag i morgon. Fokus, fokus, fokus!!!
Smärtsamt att läsa dina ord-så hur du känner dig kan jag ana...
SvaraRaderaMen din tid kommer, du kommer åter att leva ett liv med glädje och skratt-men tyvärr är ju resan dit för oss alla en kamp. Men ge inte upp snart är ljuset hos dig på heltid igen!!
Tack för dina rader! Nej, att ge upp är inte ett alternativ, och jag har mycket glädje och skratt i livet redan nu! Men jag har en lång väg att gå kvar, många svåra beslut att ta, antagligen en hel del bakslag kvar att ta mig igenom, men jag vågar tro på en ljus framtid!
RaderaKram!