För några dagar sedan pratade jag i telefonen med min fina granne, hon sa "Du låter pigg och glad, mår du bättre nu?" Nä, svarade jag lite skuldmedvetet, jag bara gör som vanlig, klistrar på leendet och försöker låta glad när telefonen ringer... förlåt! Fick en liten ironisk kommentar att det var bra att hon visste att jag höll upp en fasad även för henne, och jag förtjänade den!
Dagen efter fick jag frågan i ett sms, "Hur har DU det?". Frågan kom från någon som jag tycker väldigt mycket om, och jag kände att här var det verkligen inte ok att ge det där standardsvaret som burkar ramla ur munnen, att "Jo men det är ok, vi har en vardag som fungerar, vi tar oss framåt". Det svaret var ganska nära sanningen innan sommaren, men nu är det lite mer än en halvlögn till och med...
Insåg att jag inte ens orkat konsultera med mig själv senaste tiden om hur jag egentligen mår... Men sammanfattningsvis mår jag skit! Sommaren har varit underbar, vi har släppt på alla rutiner, tagit dagen som den kommer, hälsat på nära och kära, njutit och levt. Nu kommer hösten och rutinerna ska på plats igen... Kämpar med att hitta ork till detta, men efter ett långt sommarlov där jag har räknat till hela fem stycken, ca entimmars pass, där jag varit HELT barnledig (och då antingen spenderat tiden på ICA eller joggandes) så är kraften liksom slut. Hittar inget sätt att ladda batterierna på heller.
Känner mig tom mestadels av tiden helt enkelt... även om jag får lite infall av jävlaranamma och river ut golvet ur G´s rum, så går de där stunderna över allt för fort.
Mitt i denna svacka har jag kört VAB en vecka med barnen, feber och förkylning. Sömnbristen har varit totalt, vissa nätter har jag inte somnat vid 3-4 för att sedan väckas vid 6... Jag har transformerats till en rabiessmittad zombie som har noll stubin, och barn är barn och har givetvis uppfattat det där så det är uppdrag "gemammaettpsykbryt" som gäller, det käftas emot, tjuras, matvägras, gråts så fort man inte får som man vill, slänger sig ner på golvet och tjurar, hotar med att rymma hemifrån, osv osv...
Tror även omvärlden ser att jag är ganska sliten också, på Claes Olson, K-rauta och badhuset har okända människor tittat lite medlidsamt på mig och kommenterat att det kan vara lite tufft att ha med sig två vildar på dessa ställen. JO JAG VET, DET ÄR MIN VAAAAAARDAAAAAG!!!!!
Nåväl, jag VET ju att jag kan fixa det här, vet att det kändes ganska ok i våras och att vi verkligen tog oss framåt, så stärkt av det, så ska jag börja jobba med en hel del olika saker för att underlätta vår vardag, det blir deadlines för mig att komma i säng, ta fram menyförslag på 4-6 veckor för att få ordning på kosten igen, träning 15 minuter om dagen, scheman på kylskåpet så att barnen kan se vad som ska hända varje dag, osv osv. Har fått litet pepp från oväntat håll också som stärker mig, men det blir ett eget inlägg det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar