Den direkta anledningen till mina funderingar är att jag har börjat jobba, igår. Är tillbaka på mitt gamla jobb, mina gamla arbetsuppgifter, mina gamla kollegor (och en hel del nya). Har inte haft den minsta ångest för att komma tillbaka, utan tvärt om sett fram emot att få komma tillbaka till "vuxenlivet" efter två års heltidsstudier, komma in i rutiner igen efter sommaren, komma tillbaka till verkligheten igen efter att ha levt så intensivt i sorgen.... Ska bara jobba 50% under september månad, ser det som enormt förmånligt, tänkt att det här blir "a piece of cake"!
Lite snörpligt för mig att utfallet efter första dagen, som då var på FYRA timmar, inte blev som jag trott.... Jag var HELT SLUT!!!! Alla intryck, människor mm gjorde att jag hade svårt för att focusera sista timmen, det susade i hela huvudet och jag ville bara hem! Det är där jag tänker, att min eventuella "hjärnskada" spelar in... att jag helt enkelt måste ta det lugnt för att orka...
Håller du med där, kanske jag inte ska berätta om mina tisdagar.... 4,5 timmes arbete fram till klockan tolv, byta lokaler, äta lunch och sedan sitta och lyssna på 3,5 timmars föreläsning på Högskolan.... KANSKE inte helt optimalt!!!! Jag verkligen bara satt av tiden sista timmen, räknade minuter tills det var dags att få åka hem, längtade sjukt mycket efter barnen. Väl hemma så åkte alla känslor berg-och-dalbana, glad-arg-ledsen, jag har täckt de mesta inom mitt känslospann i kväll tror jag, hade inte ork att hålla emot någonstans.... Nu känner jag mig så tom i huvudet så det gör ont, känns verkligen som insidan är ihålig.... kanske lyckades jag bränna upp det sista av hjärnan här i kväll, kanske är det verkligen helt tomt nu??
Någon som undrar vad jag läser förresten? En grundkurs i psykologi, där vi läser om olika teorier, gubbar hit och dit och hur man går till väga när man forskar inom psykologin...
Hypotes: Vid (akut?) sorg kan det uppstå samma typ av hjärnskador som kan uppkomma vid en psykisk utmattning
...hm, undras om det inte luktar lite bränt....
Tror att du har helt rätt!! Sorg och smärta tar så lätt över i hjärnan. Men det kommer att bli bättre-smart att "bara" börja på halvtid...
SvaraRaderaVille bara kommentera och säga att jag tycker om din blogg. Kikar in här så gott som dagligen. Sen tänker man att man ska kommentera men sen det blir inte av :) Ta hand om dig !
SvaraRaderaKänner igen mig i vad du skriver. Har själv förlorat ett barn o jobbar 25% och det är gott tillräckligt. 50% direkt är starkt jobbat.
SvaraRaderaAnonym 4/9, jag tänkte veckorna innan jag skulle börja jobba att; det här blir väl barnsligt enkelt, jag kanske skulle börja på 75% i alla fall... jag är SÅ GLAD att jag inte ringde min chef och bad om att få gå upp i tid!!!
SvaraRaderaTack för dina rader!!
Kram!
Erika, vad glad jag blir över att du tycker om min blogg!! Alltid trevlig när läsare "ger sig tillkänna", undrar ju emellanåt vilka det är som läser mina ord...
SvaraRaderaKram!!
Anonym 5/9, blir så ledsen över att läsa om din ofattbara förlust! Jag hoppas att du har familj, nära och kära som finns där för att stötta er! Om du själv skriver en blogg, får du gärna ge mig länken, du kan skriva den som en kommentar här, och så låter jag bara bli att publicera din inlägget här i min blogg om du inte vill det.
SvaraRaderaDe varmaste styrkekrama som jag kan uppbringa i kväll sänder jag till dig!!
Tack. Jag skriver inte själv, men läser bloggar för att det hjälper i min sorg. Man känner ett visst samband med nån man inte träffat men har liknande öden. Tack för dina ord, dina tankar och inlägg.
Radera