Idag är det 10 månader sedan H obarmhärtigt rycktes bort från oss.... Just nu är sorgen mer närvarande än den varit den senaste tiden, kanske beror det på att jag tillåtit mig att vila från sorgen ett tag, distraherat tankarna med annat när det blivit för jobbigt, eller/och så är det så att det är den där choken som släpper helt nu... I vilket fall som helst så känns det som att den grund jag står på har skakats om lite igen, känns som att det är många saker som hade fallit på plats som måste ta en vända till i mitt huvud, känna, värdera, prioritera osv en gång till. Jag har fått lite nya perspektiv på tillvaron, igen, och även en hel del insikter om framtiden....
Tyvärr har jag även fått lite separationsångest från barnen igen... Pratade med min psykolog i går och hon ville att jag nästa gång skulle stänga av mobilen när jag var där (brukar ha den på lägsta ljudnivå). Aldrig sa jag, tänk om det händer barnen något, och förskolan behöver få tag i mig!!! Redan där kände jag att tårarna höll på att komma och att hela min kropp protesterade emot det för mig helt idiotiska förslag hon kom med!!! Då säger hon, men du kan väl stänga av den i tio minuter i alla fall? DÅ går det inte att hålla emot gråten längre, och jag försöker få fram att på mindre än tio minuter kan allt vara slut... Det är en jobbig känsla, att jag alltid, hela tiden, måste vara nåbar!!! Det är alltid mig det hänger på, jag är ALLTID 100% ensam ansvarig för mina barn, även när jag sover....
Just nu längtar jag efter en känsla av balans, ro, harmoni och frid.... När dessa infinner sig, ska vi bygga vidare igen, på vårt nya liv, jag och mina kids!
Kram!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar