Inväntar min själ

Sitter här vid datorn och inväntar min själ... Har ju varit sjukskriven en hel veckan nu, så den borde ju vara här i närheten nu tycker jag, eller? Att det ska ta en sådan tid!!! Skämt å sido, nu ska det få ta sin tid!

Flera gånger när jag skrivit "inväntar min själ", har jag i stället skrivit "inväntar min själv", så det är kanske just det jag gör, inväntar mig själv. Låter ju rimligt eftersom "jag" verkar vara riktigt vilse just nu... Eller är jag det egentligen, jag hade ju självinsikten att upptäcka att jag höll på att gå sönder och rasa ihop, drog i nödbromsen, så helt vilse kan jag ju inte vara, eller?

Jag har också ganska bra koll på vad det är som "stör" just nu, känslan av att vara otillräcklig på alla plan, att sömnen lyser med sin frånvaro, att sorgen är grymt närvarande, att barnen agerar ut och att jag stänger in mig, men jag behöver stänga in mig, få lite lugn och ro, få reda ut alla tankar som trasslat ihop sig, få allt på plats igen, få perspektiv på vad som är vad och vad som betyder något och vad som betyder mest!

Vad som betyder mest är i och för sig inte så svårt att rangordna, först och främst i alla lägen kommer barnens välmående. Jag måste känna att jag får det på plats, och att jag är på plats igen, för att något annat ska få ta plats... Men jag längtar tills jag har plats för något annat igen, till någon annan igen, till någon väldigt speciell & unik...

Fast ju nu är vår lilla trio det primära och allt annat sekundärt, ett tag till i alla fall, för den här gången ska allt få ta sin tid, inte stressa igenom något, inte jaga efter framtiden, då allt ska falla på plats och "bli bra igen" - utan känna efter, vända & vrida, sortera & sålla, hitta hem igen, i min takt...