(kinesiskt ordspråk)
Efter sommaren har jag känt att jag dränerats på energi, och jag hittar liksom inte tillbaka till den status vi hade före sommaren....
Inför jobbstarten för två veckor sedan, var jag fyllt av optimism, nu skulle jag äntligen få känna att jag räckte till någonstans!!! Att "bara" jobba 50% på min gamla arbetsplats skulle gå galant och jag skulle strax vara uppe i 80%, om inte 100%!!! Men när jag efter min första dag, efter fyra timmar, gick hem modfälld och gråtfärdig var det inte så kul längre. Jag var helt slut i huvudet, hade koncentrationssvårigheter, tappade ord, glömde namn.... Och inte blev det bättre dag två, eller tre... Det som skulle bli startskottet till att komma tillbaka efter sommaren fällde mig totalt.
Till på köpet så blev ju vecka nr två en VAB-vecka, sjuka barn som tog min kraft och ingen stans att ladda... Lördagen blev ju bra, men när barnen somnat var jag helt slut, igen. Alla intryck, alla tider att passa, alla röster osv gjorde att huvudet var helt tomt, igen. Till saken hör att dopet var för nya kusinen på H's sida, och det var många av H's brors sambos släkt som jag inte träffat tidigare - och hur skulle jag presentera mig??? Många presenterade sig genom att förtydliga släktskapet till nya kusinen och dess familj.... Jag sa bara mitt namn, och en gång sa jag att M's lillebror är min man... Kom på senare att jag kunde sagt att M är barnens farbror, för DET har ju i alla fall inte förändrats. Under hela tillställningen var det också så markant att H saknades, att jag inte hörde dit, egentligen. Om det inte vore för barnen, så hade jag nog inte varit där... (Fast jag tror ju kanske inte att någon annan tänkte så...)
I alla fall, lördagen var en bra dag om man ser till mig och barnen, men jag var sjukt trött på kvällen. På söndagen hade jag fått barnvakt och gav mig på att lägga golv i G's rum. Bra eller dåligt? Jag vet faktiskt inte, det gav en kick att jag faktiskt fick något gjort, men jag var trött när barnen kom hem och det blev några duster....
Idag hade jag en tid på vårdcentralen. In kom min doktor och en läkarstudent som frågade om det gick bra att jag pratade med henne under uppsikt av min doktor. Det slutade med att båda satt och tröstade mig, gav mig papper att torka tårar och försökte få en bild av situationen. Allt bara kom ur mig, hopplösheten över att det känns som min situation inte har någon ände, att jag känner mig otillräcklig i alla situationer, att jag inte orkar något alls emellanåt... Jag gick därifrån med en MASSA prover tagna, recept på Omeprazol Pensa (emot magkatarr) och en sjukskrivning på två veckor, till att börja med... Vet inte vad det kommer stå på sjukintyget, men det blir väl typ utmattningssymptom eller liknande.
Ja, så det var det där med att låta sorgen ta sin tid, men INTE fastna. NÄ, jag hade inte tänkt att fastna nu heller, jag tänker bara ta en paus i strävan framåt, för att komma i kapp det jag tappat sedan före sommaren. När jag väl är på banan igen, kanske jag ska ta min resa framåt i lite långsammare tempo. Men hur som helst, jag ska INTE fastna!!!
Kram där ute, ni som orkat läsa ända hit!!!
...nu får ni gärna skriva en kommentar om ni vill, är lite nyfiken på hur många som läser, eller om alla sidvyer är mest folk som bara svischar förbi...
Du kämpar och du har det tufft, tillåt dig att vila. Jag miste min man för lite mer än ett år sedan och jag känner igen mig i dina stressymptom. Att vara i sorgen är ett hårt arbete i sig och så skall man klara av vardagen också i det nya livet som helt plötsligt blivit. Små små steg... Stor varm kram till dig.
SvaraRaderaGod kväll eller godnatt! Jag läser din blogg frenetiskt när jag ska lägga mig. . Tycker du verkar vara en helt underbar mor åt era barn och kämpar på så fint trots att ni ofta påminns om den fruktansvärda tomhet och saknad efter en far o livskamrat. Det du gpr igenom är svårt för oss andra att förstå men så hjärtskärande är det att man känner svedan i själen. Så roligt när man läser ibland att nån liten dag att ljuset släppt igenom bland molnen.. ett steg fram tre tillbaka och så håller det väl på genom hela livet men jag tror att stegen tillbaka blir mindre med tiden och kärleken man hade är lättare att plocka fram. Jag har inte vart med om ngt sådant hemskt som din familj men är själv mor och jobbar dagligen med människor som har sorg i livet. Tänker ofta på er precis som jag skulle känna er. Du är bra stark och en underbar mor och har två barn som alltid älskar dig villkorslöst oavsett vad! Jag läste ett par tänkbara ord för ett tag sedan sim ja ifta härleder till mig själv. Det är inte för att du är svag du gråter utan för att man varit stark för länge! Kraam Petra
SvaraRaderaHej så fint du beskriver orken som tryter! Håller med Petra; inte svaghet utan styrka! Du har ju inte något annat val än att kämpa på men du gör det så bra! Kram från en mamma som läser din blogg och förundras över ditt sätt att komma vidare tillsammans med dina barn! Kram Eva
SvaraRaderaJag tycker att det är bra att läkaren sjukskrev dig. Det låter som om du skulle behöva få ordning på de mest grundläggande sakerna som till exempel sömnen. Jag hoppas att du får avlastning av dina nära och kära för ensam är inte stark. Först måste livet fungera sedan kommer arbetslivet. Att börja arbeta på halvtid direkt var modigt gjort av dig men jag föreslår att du försöker i en lägre omfattning när det blir dags igen längre fram. Ta hand om dig för om du inte mår bra hur ska du annars kunna orka med att ta hand om dina underbara barn. Ta den tid du behöver. Stressa inte och gör bara sånt du känner att du orkar och vill. Jag skickar dig en varm kram.
SvaraRaderaMan ska inte fastna i sorgen men den går inte att "hasta" igenom-man måste komma igenom och det tar tid... Försök att trappa ner på alla krav på dig själv-du behöver inte alltid vara så duktig.....( kan jag säga som med facit i hand inser att det som varit min svaghet var min styrka!!) Hoppas du snart hämtar kraft och får ditt liv att fungera med barnen precis som du vlll-sen kommer arbetet när det kommer-sånt är livet!!
SvaraRaderaDina ord berör...
SvaraRaderaDe varmaste kramar till dig och barnen från en okänd läsare.
Tack fina ni, vilka värmande och styrkande inlägg ni lämnat här!!!
SvaraRaderaVarma kramar!!!